HUBBA HUBBA HOP!

Satt på redaktionen och skrev på ett reportage från en resa jag gjort med SPIROU och, ja, den där GASTON, han var, tyvärr, med han också, när telefonen ringde. Nån BENGT ERIKSSON från Malmö i Sverige undrade om jag ville skriva en text om ett radioprogram som hette HUBBA HUBBA HOP!

¬– Va! utbrast jag. Det var det fräckaste! Döpa ett radioprogram efter vår MARSUPILAMI! Och utan att ens fråga först…

– Jamen, jag har ju döpt mitt radioprogram till HUBBA HUBBA HOP! för att jag tycker så mycket om MARSUPILAMI! Jag har döpt programmet till hans ära, sa monsieur Eriksson.

Och fortsatte envist:

– Kan jag inte skicka ner ett par kassetter med några av Hubba-programmen? Så kan du lyssna först innan du bestämmer om du vill skriva nåt?

– Jag kan ju skicka med en översättning av pratet också. Franska blir bäst va? sa Bengt Eriksson.

– Hmmmmmm, muttrade jag.

Sen skrev jag vidare på reportaget och glömde telefonsamtalet tills det kom ett expresspaket från Sverige. Avsändare: RADIO MALMÖHUS. Innehåll: HUBBA HUBBA HOP-kassetter.

Får väl i alla fall lyssna på en kassett, tänkte jag. Genast jag hörde signaturmelodin öppnade jag öronen. STORT! Det var ju den där lustiga hyllningslåten till Marsupilami som franska – inte engelska – bandet SAX PUSTULS – inte SEX PISTOLS – gjorde häromåret, ”La dance du Marsupilami”. Var hade monsieur Eriksson fått tag på den? Skickade genats ett telex till HUBBA HUBBA HOP, RADIO MALMÖHUS, Suède: ”Text kommer.”

Hur mycket undervisning i naturlära och om djur från främmande länder förekommer i svenska kolor? Känner ni i Sverige till den sällsynta vildkatten Marsupilami som lever i PALOMBIAS vidsträckta regnskogar?

– HUBBA HUBBA HOP! Så säger den manlige Marsupilamin.

– HUBBI HUBBI HOP! Så säger den kvinnliga Marsupilamin.

Ett enda, manligt, exemplar av Marsupilamin finns utanför Palombia och den Marsupilamin är en känd seriefigur i de seriealbum som ges ut av Spirouförlaget.

Om jag förstått Bengt Eriksson rätt har han alltså döpt sitt radioprogram till HUBBA HUBBA HOP! för att han tycker att Marsupilamin är den roligaste (vild)katten av alla seriekatter. Men också för att han vill få er svenskar att upptäcka att tecknade serier är kultur och konst (för oss längre ner i Europa är det sen länge en självklarhet).

Precis som Marsupilami-vildkatten kan förvandla sin långa svans till vadsomhelst – en fjäder, en lian, en boxnäve, ett metspö – kan monsieur Erikssons radioprogram HUBBA HUBBA HOP! innehålla allting. Allt som inte brukar räknas som kultur: tecknade serier, deckare, reklam (tidnings- och skivomslag, t ex), graffiti-konst och, förstås, rock- och popmusik, m m.

Vad är det han kallar det? ”Skräpkultur”.

Likadant med musiken han spelar: fransk chanson, electrofunk, italiensk schlager,

Samtliga illustrationer hämtade från M i Etern – Radio Magazine, 1987.  

heavy metal, folkmusik från jordens alla hörn, reggae och afro, nytt och gammalt, t o m klassisk musik… Huller om buller!

Musikälskaren på Spioru-redaktionen, springpojken GASTON, la genast beslag på HUBBA HUBBA HOP-kassetterna och hela dagarna spelar han dom, om och om igen, på sin bergsprängare.

Merde! Att man ska behöva sitta långt från Malmö och vara tvungen att knacka ner resereportage på sin gamla skrivmaskin och inte kunna lyssna på HUBA HUBBA HOP! Och språket förstår jag ju inte heller.

Men det gör ju ni! Och det kan ju ni: sätta på RADIO MALMÖHUS på torsdagkvällarna klockan 18 och lyssna på HUBBA HUBBA HOP!

PS. SPIROU, GASTON, SPIP och MARSUPILAMI hälsar.

För den som vill lära sig mer om vildkatten Marsupilami rekommenderas studien ”Familjen Marsupilami” (övers: Sture Hegerfors), utgiven som nr 10 i serien om ”Spirous äventyr” (Carlsen).

(Ur M i Etern – Radio Magazine nummer ett nittonhundra87)

Nu har Tony Parsons också fått en deckare eller två i huvudet

Tony Parsons debutdeckare – jo, nu har Parsons, journalist, krönikor och skönlitterär författare även debuterat i kriminalgenren med polisromanen – ”Murder Bag”, som i dagarna dessutom ges ut på svenska (av EA Förlag). Medan uppföljaren ”The Slaughter Man” kommer på engelska i maj.

Följande intervju med Tony Parsons gjordes 2003, när han besökte Sverige för att prata om – det var i alla fall meningen – sin då nyutgivna samling med krönikor, ”I huvudet på Tony Parsons” (Prisma).

——————————————————————————–

Tony Parsons anländer till Hilton Triangeln i Malmö, checkar in och kommer snabbt ner i baren.

Förra veckan var du i Polen och nu Sverige. Ute på rockturné?

– Ja, ännu en, svarar Parsons. Författare börjar allt mer likna rockmusiker. Vill en författare sälja sin roman så måste författaren åka på turné. Jag klagar inte, för det ger mej mycket. Jag får uppleva ett Europa på väg att förändras. Men nu har jag ett nytt barn, en liten dotter, så framöver tänker jag stanna mer hemma i England och inte resa runt så mycket.

Tony Parsons har på senare år gjort succé med romanerna ”Mannen och pojken”, som blivit utgiven i 35 länder, ”Min tjej och jag” samt ”Mannen och hustrun” (den sistnämnda kommer på svenska i höst). Just nu är han däremot aktuell i Sverige med boken ”I huvudet på Tony Parsons”, en samling artiklar från musiktidningen New Musical Express över livsstilsmagasinet Arena och fram till tabloiden Daily Mirror.

Det var så han först gjorde sej ett namn – som rock- eller snarare punkjournalist i slutet av 70-talet. (Visst har väl Tony Parsons namn på omslaget lånat både sin röda färg och sitt typsnitt från NME:s tidningshuvud?)

Officiell trailer till Tony Parsons deckare/polisroman ”The Murder Bag”.

Vad är skillnaden mellan att vara journalist och vara författare?

– En författare kan invänta inspirationen, sitta och vänta på att musan ska komma på besök. Medan en journalist får i uppdrag att skriva 5000 tecken och artikeln ska vara klar om två timmar. Bara att sätta sej och skriva, försöka göra det bästa av det.

– Varje måndag har jag en krönika i Daily Mirror. Jag skriver den på söndagen. Det tar en dag. En roman kan jag ägna ett helt år åt. Men det betyder inte att skönlitteratur skulle vara bättre än journalistik och författare finare än journalister. Det är en felsyn.

– Författaren är ”artist”. Journalisten är hantverkare. Journalistik kräver yrkeskunskap – liksom en bilmekaniker eller läkare måste kunna sitt yrke. Som journalist arbetar man för invånarnas bästa, står man i allmänhetens tjänst. Det kan man sällan säga att författaren gör.

– Journalisten måste också arbeta mot ”livets deadlines” – tandvärk eller trötthet eller kanske någon av ens nära har dött. Oavsett vad som händer, hur journalisten än mår ska texten lämnas i tid.

– Samma dag min mor dog skulle jag skriva en krönika till The Mirror. Det var svårt att skriva mitt i sorgen – samtidigt som jag ju lovat leverera en krönika. Jag sa till redaktören att jag skriver, men jag måste skriva om min mor. Något annat kan jag inte skriva om.

– Journalistiken är flyktig. Nästa dag, vecka eller månad är texten borta. Därför är det bra att artiklar samlas i böcker. Jag är en stor beundrare av Tom Wolfe, men tidningarna som han skrev i fanns inte där jag bodde när jag var ung. Hade inte artiklarna publicerats i bokform så hade jag aldrig läst honom.

Vilken sorts journalistik är bäst – när journalisten går nära ämnet och skriver subjektivt eller när journalisten håller sig på avstånd och försöker vara objektiv?

– Jag beundrar den objektiva journalistiken. Kanske för att jag aldrig kunnat skriva så. I synnerhet inte på 70-talet, när jag skrev om Sex Pistols och Clash. Då var jag knappt en journalist. Jag var en vän, kompisen till bandet, som dessutom bjöd på en påse piller. Om jag inte gjort det så hade Pistols suttit och pratat med nån annan än mej.

Jan Gradvall, som sammanställt ”I huvudet på Tony Parsons”, skriver i förordet att du fick honom att bli journalist. Dina artiklar gav honom mod att lita på sej själv både som skribent och människa. Är du i första hand en journalist och författare för din egen generation?

– Det är fler som sagt att jag fick igång deras skrivande. Och det är smickrande. Några få år – noga räknat tre, längre än så medverkade jag faktiskt inte i NME – skrev jag nog mest för läsare i min egen ålder och yngre. Senare artiklar – och inte minst romanerna – har nått en bredare publik, både äldre och yngre.

Vad tycker du om Gradvalls urval?

– Det är udda, lite märkligt. Å andra sidan skulle nog alla urval bli udda. Jag har skrivit om många olika ämnen: musik, politik, män och kvinnor. Alltid är det nånting som hamnar utanför.

– De tidiga texterna om Clash och Sex Pistols har jag svårt för idag. På den tiden handlade det mesta om droger. Livet var som att slänga sej i lianer. Jag höll igång tre dygn i sträck utan att sova. Sen tröttnade jag på Keith Richards-livet. Min bästa journalistik har jag skrivit efter att jag fyllde 30 år.

Jag tycker att alla dina texter är skrivna av samme punkjournalist, som lägger år till år och erfarenhet till erfarenhet. När du skriver om din far och din son och dej själv som både far och son, så skildrar du ju din uppväxt som journalist, man och människa.

Intensiteten och identifikationen finns också i artiklarna inför valet 1997 om Englands fattiga städer och stadsdelar, dit de politiska kampanjbussarna aldrig åkte. Dessutom rymmer texterna alltid ett slags ”underifrånskap”.

– Du menar att jag uttrycker underklassens ståndpunkt? Jo, det gör jag väl.

– Jag känner inget släktskap med medelklassen. Det är från arbetarklass jag kommer och där hör jag hemma, fortfarande. Fast det gäller att inte glömma att senast jag jobbade på fabrik var 1976 och att dagens arbetarungdom har en annan uppväxt än jag. På min bakgård tog inte alla heroin.

Brittiska journalister – också rockjournalisterna – använder ofta långa, krångliga meningar med svåra ord. Dina artiklar – däremot – är enkla och lättlästa.

– Som journalist – och även författare – ska man veta vad man vill säga och säga det så rakt och tydligt som möjligt. Jag har inget behov av att vara pretentiös. Det beror väl också på att jag lämnade skolan vid 16 år.

Du har ofta mycket bestämda åsikter. Ångrar du någon snabbskriven artikel eller krönika?

– Jag förbehåller mej rätten att ändra ståndpunkt. Det är en mänsklig rättighet.

– Jag bytt många åsikter. När jag var ung trodde jag att droger var lösningen på alla problem. Det tror jag inte längre, inte sen jag blev far och medelålders. Droger kan aldrig vara lösningen. De har inte gjort mej nåt gott. Det hade varit bättre om jag aldrig tagit dom.

Artiklarna inför det engelska valet kan nästan beskrivas som valpropaganda för labour. Men nyligen läste jag en krönika i The Mirror där du kallar Tony Blair för en ”Judas”, eftersom han inte vill låta England folkomrösta om anslutningen till EU och EMU.

– Ja, jag har bytt åsikt om Blair. Liksom många andra röstade jag på labour. Och liksom många andra som gjorde det tror jag inte att jag kan lägga min röst på Tony Blair en gång till. Likadant med honom som med Bush – bägge tänker mer på sin egen karriär än på sitt land.

Din bästa artikel?

– Den där krönikan om min mamma, som jag skrev samma dag hon dog. Det mest naturliga i världen. Döden. Men så svår att acceptera och skriva om.

Den krönikan finns väl inte i boken?

– Nej.

Här tackar jag för mej. Tony Parsons rockturné drar vidare: en radioreporter sitter och väntar, därpå följer boksignering på Hamrelius och på kvällen ska det bli scenintervju på rockklubben KB i Malmö. (Där uppträdde förresten Parsons – snacka om publikfriare – i svenska fotbollslandslagets tröja.)

(Lite olika versioner i Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)

————————————————————————————–

Några av Parsons krönikor i Daily Mirror – efter krönikesamlingen och framåt till idag – kan läsas på:

http://www.mirror.co.uk/authors/tony-parsons/

Prat och fika med Kajsa på Hornsgatan

Året måste ha varit 1979 eller kanske –80. Några jag kände bodde i ett kollektiv på Skeppargatan i Stockholm. Jag kom dit på besök och genast innanför dörren hördes ljudet av en elgitarr. I ett rum till vänster om hallen satt en tjej på sängen, spelade gitarr och sjöng.

Det är mitt första minne av Kajsa Grytt.

Tänker på det medan jag sitter och väntar på café Puck på Hornsgatspuckeln. Under de cirka 23 år som gått har Kajsa gjort skivor med Tant Strul, som duo med Malena Jönsson och under eget namn, skrivit artiklar, pjäser och böcker.

Och fått barn, inte minst. Nyligen återkom Kajsa Grytt som skivartist – efter 9 år – med albumet ”Är vi på väg hem?”.

Kajsa Grytt.  Foto. Joakim Kocjancic.

– Den där bilden av mej, när jag sitter där med en liten förstärkare och en lånad elgitarr. Jag är förtjust i den, säger hon. Jag hade ingen dröm om att bli popstjärna, hade aldrig fantiserat om att göra låtar. När jag var 8 år spelade jag spansk gitarr, det var allt.

– Jag sprang före min tanke, säger Kajsa.

Kom ge mig allt, min kropp är öppen nu
du smakar salt
kom ge mig allt
(”Dunkar varmt”, 1983)

Man kan också säga att Kajsa Grytt i sitt musikskapande, både som låtskriverska och gitarrist, från Tant Strul och framåt, alltid vågat mer än hon vågat.

– Du menar att jag vågat mer än jag kunnat?

Nej, jag menar ordagrant – att du uttrycker någonting, snabbt och spontant, innan tanken och idén fångas in och hålls tillbaka av intellektet.

– Jag har aldrig kunnat absorbera hur man ska vara på en scen. Vad man ska säga. Hur man ska röra sej. Då uppstår en skörhet som kan vara svår att ta till sej, säger Kajsa och berättar om sin far.

Nu kan han, men förut kunde han inte se henne på scen. Han har varit orolig för att hon skulle spela eller sjunga fel. Det skulle vara pinsamt, tyckte han.

Skörhet? invänder jag.

I så fall lika med styrka, för det är ju modigt att handla intuitivt.  Det var det jag uppskattade allra mest hos de unga kvinnliga punkbanden: Slits och Raincoats i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige. De – ni – vågade så mycket. Ni förmedlade mod.

Kajsa Grytts nya album då, när vi pratade: ”Är vi på väg hem?” (2003).

– Rocken har så tunga mallar. Och de är väl ännu tyngre för manliga rockmusiker. Det var ingen skillnad i punken. Då skulle gitarrljudet låta som Sex Pistols. Min förebild var Keith Richards. Jag tyckte jag lät precis som han.

Men det gjorde du inte!

– Nej, jag vet.

– Tant Strul spelade respektlöst. Det var lättare då – när man inte kunde, inte hade övat tillräckligt. Idag får man kämpa som ett djur för att inte spela konventionellt och visa duktighet.

hej min vän, jag är tillbaks igen
känner du igen mig
(”Ökensand”)

Sitt nya album beskriver Kajsa med ord som ”nedtonat” och ”enkelhet”. Sång till egen gitarr och väl avvägda elektroniska ljud, oftast lågmält, någon gång uppåt rockvolymen. Ibland extra elgitarr, bas och trummor. Daniel Zqatys har producerat med känsla för varje detalj: fått Kajsas bräcklighet och styrka att balansera mot varann.

– Tidigare led jag av att alla sa att ”Kajsa kan inte sjunga”. Men det är över. Jag bryr mej inte längre.

– Jag känner inget behov av att ha en image som är någon annan än jag. Och ”jag” kan innefatta både en glad människa och en jättesjuk, en människa som klär sej spektakulärt eller har jeans och tröja.

– Texterna bara kommer ut. De är så nära mej. Och jag struntar i vad som kommer ut. Idag är jag mindre rädd för mina ondskefulla sidor, än när jag var yngre. Det kan börja med en bild. Som det gjorde med ”Fallen i graven”.

och hur jag än ångrar
och vad jag än ber
är jag fallen i graven med dig
(”Fallen i graven”)

– Hämnd och hat. Det är fula grejer. Jag vet inte varifrån det kom. ”Kniven jag satte i dig, i oss”, sjunger jag. Gör man någon människa riktigt illa så finns ingen försoning, ingen lösning. Man får alltid bära bilden med sej.

Orden gå, springa, fly och väg – som motsats till mål – återkommer i Kajsa Grytt texter. ”Historier från en väg” hette ett album med Malena Jönsson. ”Vägen” sjunger hon också om i ”Ökensand” och förstås i låten som gav namn åt det nya albumet:

för när vi kommer fram ska jag sova på ditt golv
jag ska bädda med tequila, jag ska bädda på ditt golv
och sen ska jag våga fråga – Är vi på väg hem
(”Är vi på väg hem?, text: Mariette Glodeck)

– Hur skulle omslaget se ut? Vad skulle skivan heta? Jag letade ord och fraser i mina texter men hittade inget som passade. Lite kul också att den här texten inte är min utan har skrivits av en kompis. För den stämde så bra.

– Är vi på väg hem? Det är ju ett barn som frågar så. Inga vuxna människor. En 42-årig kvinna ska ju vara så jävla säker och inte stå i en klänning, i en busskur, mitt i natten, mitt i vintern, i det där mellanlandskapet, och vänta på en buss som kanske inte kommer.

Ett sista citat ur intervjublocket, för att anknyta till det som Kajsa Grytt sa i början:

Kajsa Grytts nya, strax kommande album nu: ”En kvinna under påverkan” (2011).

– Jag vill stå på en scen och fånga ett rum med rösten. Nu för tiden känner jag mej nästan osårbar på scenen.

(Fönstret 2003)