Etikettarkiv: Funk

HUBBA HUBBA HOP!

Satt på redaktionen och skrev på ett reportage från en resa jag gjort med SPIROU och, ja, den där GASTON, han var, tyvärr, med han också, när telefonen ringde. Nån BENGT ERIKSSON från Malmö i Sverige undrade om jag ville skriva en text om ett radioprogram som hette HUBBA HUBBA HOP!

¬– Va! utbrast jag. Det var det fräckaste! Döpa ett radioprogram efter vår MARSUPILAMI! Och utan att ens fråga först…

– Jamen, jag har ju döpt mitt radioprogram till HUBBA HUBBA HOP! för att jag tycker så mycket om MARSUPILAMI! Jag har döpt programmet till hans ära, sa monsieur Eriksson.

Hubba 2Och fortsatte envist:

– Kan jag inte skicka ner ett par kassetter med några av Hubba-programmen? Så kan du lyssna först innan du bestämmer om du vill skriva nåt?

– Jag kan ju skicka med en översättning av pratet också. Franska blir bäst va? sa Bengt Eriksson.

– Hmmmmmm, muttrade jag.

Sen skrev jag vidare på reportaget och glömde telefonsamtalet tills det kom ett expresspaket från Sverige. Avsändare: RADIO MALMÖHUS. Innehåll: HUBBA HUBBA HOP-kassetter.

Får väl i alla fall lyssna på en kassett, tänkte jag. Genast jag hörde signaturmelodin öppnade jag öronen. STORT! Det var ju den där lustiga hyllningslåten till Marsupilami som franska – inte engelska – bandet SAX PUSTULS – inte SEX PISTOLS – gjorde häromåret, ”La dance du Marsupilami”. Var hade monsieur Eriksson fått tag på den? Skickade genats ett telex till HUBBA HUBBA HOP, RADIO MALMÖHUS, Suède: ”Text kommer.”

Hubba 3Hur mycket undervisning i naturlära och om djur från främmande länder förekommer i svenska kolor? Känner ni i Sverige till den sällsynta vildkatten Marsupilami som lever i PALOMBIAS vidsträckta regnskogar?

– HUBBA HUBBA HOP! Så säger den manlige Marsupilamin.

– HUBBI HUBBI HOP! Så säger den kvinnliga Marsupilamin.

Ett enda, manligt, exemplar av Marsupilamin finns utanför Palombia och den Marsupilamin är en känd seriefigur i de seriealbum som ges ut av Spirouförlaget.

Om jag förstått Bengt Eriksson rätt har han alltså döpt sitt radioprogram till HUBBA HUBBA HOP! för att han tycker att Marsupilamin är den roligaste (vild)katten av alla seriekatter. Men också för att han vill få er svenskar att upptäcka att tecknade serier är kultur och konst (för oss längre ner i Europa är det sen länge en självklarhet).

Precis som Marsupilami-vildkatten kan förvandla sin långa svans till vadsomhelst – en fjäder, en lian, en boxnäve, ett metspö – kan monsieur Erikssons radioprogram HUBBA HUBBA HOP! innehålla allting. Allt som inte brukar räknas som kultur: tecknade serier, deckare, reklam (tidnings- och skivomslag, t ex), graffiti-konst och, förstås, rock- och popmusik, m m.

Hubba 5Vad är det han kallar det? ”Skräpkultur”.

Likadant med musiken han spelar: fransk chanson, electrofunk, italiensk schlager,

Samtliga illustrationer hämtade från M i Etern – Radio Magazine, 1987.  

heavy metal, folkmusik från jordens alla hörn, reggae och afro, nytt och gammalt, t o m klassisk musik… Huller om buller!

Musikälskaren på Spioru-redaktionen, springpojken GASTON, la genast beslag på HUBBA HUBBA HOP-kassetterna och hela dagarna spelar han dom, om och om igen, på sin bergsprängare.

Merde! Att man ska behöva sitta långt från Malmö och vara tvungen att knacka ner resereportage på sin gamla skrivmaskin och inte kunna lyssna på HUBA HUBBA HOP! Och språket förstår jag ju inte heller.

Men det gör ju ni! Och det kan ju ni: sätta på RADIO MALMÖHUS på torsdagkvällarna klockan 18 och lyssna på HUBBA HUBBA HOP!

Hubba 4PS. SPIROU, GASTON, SPIP och MARSUPILAMI hälsar.

För den som vill lära sig mer om vildkatten Marsupilami rekommenderas studien ”Familjen Marsupilami” (övers: Sture Hegerfors), utgiven som nr 10 i serien om ”Spirous äventyr” (Carlsen).

(Ur M i Etern – Radio Magazine nummer ett nittonhundra87)

Annonser

Salsa från New York

Olika artister
Salsa Heat! Classic Salsa & Latin Grooves From The Vaults Of Fania Records
(Charly)

The Best Of Ray Barretto, Celia Cruz, Rubén Blades, Fania All Stars, Johnny Pacheco, Eddie Palmieri, Tito Puente, Willie Colón respektive Joe Cuba Sextet
(Charly)

Joe Bataan
Subway Joe / Gypsy Woman
(Nascente)

En av mina stora musikupplevelser hade jag en lördagnatt i New York 1979. Platsen var Sheraton Center Hotel. Där arrangerades en latinamerikansk helafton med mat, dryck, musik och dans. Hur mycket folk kan det ha varit? Kanske uppåt 3 000 personer. Samtliga var latinamerikaner – med undantag för min hustru och jag.

Salsa HeatFamiljer och släkter satt tillsammans. Enlitersflaskor med whisky stod på borden. Männen var klädda i kostymer och färggranna skjortor. De hårt sminkade kvinnorna hade smala långklänningar med slits. Det dansades nära och vilt. Erotiken parfymerade luften.

På scenen stod sångerskan Celia Cruz, trombonisten och sångaren Willie Colón samt sångaren Rubén Blades. Musikformerna var son, mambo, chachachá, rumba, guaracha, merengue, boogaloo med mera. Eller, för att använda samlingsnamnet, salsa.

Idag brukar all musik från Kuba benämnas salsa. Men den riktiga, i betydelsen första, salsamusiken spelades i New York från 60- och in på 80-talet. I New York möttes musiker från bland annat Kuba, Puerto Rico, Dominikanska republiken och Colombia. Respektive lands musiktradition blandades med jazz, rhythm & blues och funk. Resultatet blev en latinsk storstadsmusik som kallades salsa. Ett passande namn: den latin-musik som rördes ihop i New York var välblandad och kryddstark.

Joe BataanFramför allt skivbolaget Fania – med musikern Johnny Pacheco som en av grundarna – spelade in salsamusiken. Dubbelsamlingen ”Salsa Heat!” innehåller smakprov med Fanias främsta musiker och sångare. När jag återhör musiken så häpnar jag. Dels för att musiken är så bra, den håller fortfarande. Dels för att salsamusiken från New York var så innehållsrik: sångarna och musikerna är så olika varann, var och en skapar sin egen musikstil inom salsans ramar.

Orkestern är oftast uppbyggd på samma sätt. Blåssektionen, som spelar tufft och hårt i stil med tidig jazz, duellerar med rytmsektionen, som innehåller congas, timbales och ett piano, som spelar bakvända ackord. En kör, som svarar solosångaren, ingår också.

Ruben BladesUr orkestern kan i stort sett vilket musikinstrument som helst lyftas fram och bli soloinstrument. Johnny Pacheco spelar fågellätta toner på tvärflöjt. Mongo Santamaria och Ray Barretto är variationsrika congatrumslagare. Tito Puente slår trumpinnesnabbt och virtuost på timbales. Willie Colón spelar stötig, brötig trombon. Eddie Palmieri hamrar eldfängt och rytmiskt på piano.

Bland sångartisterna finns Celia Cruz, som kallats ”salsans drottning” och blivit en levande legend både på Kuba och bland latinamerikaner i USA, Hector Lavoe och inte minst Rubén Blades, som med sina sånger om invandrade latinamerikaner är den mest politiske salsasångaren. Flertalet av de ovannämnda har också varit medlemmar i superorkestern Fania All Stars.

New Yorks salsamusik skildrar en musikalisk resa från Karibien och Latinamerika till USA. Plötsligt står de traditionella musikformerna på en gata i New York. Människor rusar. Bilar tutar och kör. New York-salsa låter, nästan, som om gammelgubbarna i Buena Vista Social Club bjudit in George Clinton och Miles Davis.

Fania All StarsHör bara, för att ta ett exempel, låten ”Subway Joe” med Joe Bataan. Snabba handklapp. Smattrande timbales. Blås som fräser. Bataan halvt sjunger, halvt rappar. Kören sjunger doo-wop. Kort sagt: livsfarlig gatumusik som får det att rycka i hela kroppen!

För den som efter ”Salsa Heat!” vill höra ännu mer finns också nio dubbla ”Best Of”-samlingar. Ska jag rekommendera några så blir det i första hand Fania All Stars, Celia Cruz, Rubén Blades och Willie Colón. För den som vill höra mer av den hårdkokte Joe Bataan finns hans två första och tuffaste LP-skivor samlade på en CD.

(Hifi & Musik 2002)

Med munstycket till hjärtat

Rémi Panossian Trio feat.
Nicole Johänntgen & Nicolas Gardel
Ystads konstmuseum

Nicole Johänntgens saxofon och Nicolas Gardels trumpet spelar jämsides: diskuterar, käbblar, samsas och käbblar igen. Enbart blås, så börjar det.

Rémi Panossians pianotrio med Maxime Delporte, bas, och Frédéric Petitprez, trummor, lägger till ett bastant, rytmiskt komp. Samtidigt som saxofon/trumpet fortsätter att placera blåstoner bredvid, runtom, med och mot varann.

Vackra toner som spelas unisont – eller nästan – så att liksom en tredje blåsare dyker upp mellan dem. Som en liten blåsensemble.


Tyngre och rockigare men en bra förlyss- och titt på saoxofonisten Nicole Johänntgen.

Fri form i en form. Experimentellt men ihophållet. Och till allt tyngre och tuffare piano, bas och trummor. Jäkla tryck nu! I ett pianotrionummer (utan blås) blir det snudd på rock’ n’ roll, blues och funk. Typ tuff bop som kränger. Rock som krumbuktar sig.

Samtliga är välspelande och hårdsvängiga. Fast årets vikarierande tornblåsare, alltså Nicole Johänntgen, glänser speciellt i sina solopartier.

Övriga spelar jazzmusik medan Nicole spelar med och ur sig, hela sig. Hon sätter munstycket till hjärtat: andas, samtalar, berättar. Än vackra toner, än smärtsamma, kvidande. Improviserat kring melodin och temat, som i livet.

(Ystads Allehanda 2015)

I CD-spelaren: ökenrock med Songhoy Blues

Songhoy Blues
Music in Exile
(Transgressive)

Songhoy bluesTraditionen från Ali Farka Touré och Tinariwen finns i grunden men Songhoy Blues är yngre och mer medvetet influerade av amerikansk rock och funk. Ett afrikanskt ockband med sättningen två elgitarrer, elbas och trumset snarare än ett afroband.

Skivtiteln ”Music in Exile” syftar på att musikerna vid den islamistiska ockupationen tvingades lämna ökenområdet i norra Mali och bege sig till huvudstaden Bamako, där bandet bildades. Deras live-konserter brukar pågå i fyra timmar utan avbrott och albumet med elva låtar á tre-fyra minuter är som ett provsmak.

Direkt i förstaspåret ”Soubour” sprakar Aliou och Garba Tourés elgitarrer till i riff och solon; Oumar Tourés elbas och Nathanael Dembelés trummor jordar musiken. (Nej, ingen av medlemmarna lär vara släkt med Ali Farka eller någon annan känd Touré-musiker.)

Pådrivande: rufft, rått och tungt. Häftigaste ökenblues – eller ökenrock – jag hört!

Ja, lyssna bara på låten ”Nick”! Afro-amerikansk rock´n´roll, typ Chuck Berry från Mali, samtidigt som försång med svar från en ljusröstad kör är typiskt afrikanskt.

Ibland, som i ”Petit Metier” och ”Mali”, kan musikerna byta till akustiska gitarrer, sjunga och spela stilla, stämningsfulla ballader.

(Hifi & Musik 2015)

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Julskivor 2012: Samuel Ljungblahd och Ole Børud

Samuel Ljungblahd / Ole Børud
Someday at Christmas
(Connection)

Norsksvensk julSvenske Samuel Ljungblahd och norske Ole Børud förvandlar kända julmelodier till soul, funk och gospel.

Kanske måste man först vänja sig vid deras säregna röstlägen men oj, så bra och personligt de sjunger. Lika suveränt som vilka internationella soulröster som helst.

Hör bara hur de med stor hjälp av Ruben Dalens och Frode Manges arrangemang nyskapar och återföder gamla – ja, nästan utslitna – julsånger som ”Have Yourself A Merry Little Christmas” och ”Silent Night”.

Att dessutom välja en jullåt av Harry Connick Jr, ”I Pray on Christmas”, tyder på särskilt god smak.

(KB/YA/TA 2012)

Skånska rockdrömmar

Det var i lördags.

Jag satt på biografteatern Flora i Sjöbo och reste bakåt till mitt och den svenska popbandsvågens 60-tal. Det kändes som att vara 15-16-17 år igen. Som när jag och dom andra i bandet stod i ett cykelstall och repade.

Vi längtade upp! Vi ville ut! Vi väntade på att Brian Epstein skulle komma förbi och höra oss genom källargluggen. För vi visste att då skulle vi bli Sveriges Beatles.

Vårt band var ju långtifrån det enda som längtade, hoppades och drömde om att spela in plattor och hamna på Tio i topp. Och som deltog i den ena popbandstävlingen efter den andra. Varje vecka nästan ordnades det popbandstävlingar på ungdomsgårdarna i Stockholms förorter.

Och jag får väl att erkänna att de som vann – till exempel Merrymen (med Bill Öhrström och Bosse Hansson) och The Friends – spelade något bättre än vårt band och hade mer personlig repertoar. Fast det bästa 60-talsbandet – T-Boones med gitarristen Kenny Håkansson – deltog väl aldrig i någon popbandstävling?

I stil med den på Flora i lördags.

Bandet Funked Up (från Abbekås), som snart skulle…

Stor final i Battle of Bands med hela tio tävlande från olika delar av Skåne. Och jag måste väl också erkänna att samtliga deltagare spelade i en högre klass än vi gjorde på 60-talet. Dagens unga musiker är så mycket spelskickligare och de flesta i Battle of Bands-finalen var redan färdiga band med egen repertoar och stil.

Mest åkte jag till Flora för att kolla ett par favoriter: Dear Sasquatch från Brösarp/Kristianstad och Funked Up från Abbekås.

Bägge såg, hörde och skrev jag om när de medverkade på Casperfestivalen i Hammenhög (bra tillfälle att uppleva nya, spännande band). Dear Sasquatch gör korta effektiva poplåtar och Funked Up har sin egen uppfattning om vad funk är för nåt.

Också DeWrenched (Gärsnäs), som spelar nånslags rockabillysnabb hårdrock, och Negative Nancy (Ystad), ännu ett personligt popband, hade jag hört förut. De är bra, bägge två.

Det spelades rätt mycket hårdrock på Flora – eller åtminstone hård, högljudd rock, ibland mixat med olika doser av funk.

Som Sjöbobandet Number Red, som jag faktiskt aldrig hört förut. Det får nog anses vara tjänstefel. Number Red spelar hårt och tufft – fast ändå melodiöst.

Hur gick det, då? Vilket band vann?

Det gick bra, tycker jag. Mina favoriter placerade sig nämligen i toppen – med Funked Up på första plats, Dear Sasquatch på andra och min nya upptäckt Number Red på tredje.

Alla tre var väl förtjänta av sina placeringar. Så härmed utbringas ett trefaldigt skånskt hurra!

Fast viktigast, det som gör såna här tävlingar så spännande och just viktiga, är att tonerna förmedlar så mycket längtan, så stora förhoppningar, så många drömmar.

Det måste finnas plats att drömma i unga människors liv, ges utrymme för kreativitet och möjlighet att skapa något eget. Det föder självkänsla och tillit på sin egen förmåga.

Jag har aldrig förstått varför inte kommuner satsar lika mycket på musikverksamhet för unga som på idrottshallar. Och uppmuntrar unga tjejer att börja spela! För också under Battle of Bands-tävlingen kunde man utropa: Men var är tjejerna?

(Ystads Allehanda 2012)