Tag Archives: Lund

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Sjöbo biblFinns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Lund biblNej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Malmö elån

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

södertälje biblTill råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Återhört på vinylspelaren: Stenblomma

Stenblomma
Alla träd har samma rot
(Silence 1973)
Omslagsmålning: Mathias Frid

STENBLOMMA - 1973 - Alla träd har samma rotKanske är det något överdrivet, men jag tror att Hélène Bohman kände det så. Att hon levde som en fredlös. Hon var på flykt. Jag minns att Hélène sa: ”Varifrån jag kommer märks väl redan av hur mitt namn stavas.” (På LP-omslaget suddade hon bort accenterna.)

Jag minns också – det måste ha varit 1972 och den andra folkfesten i Malmö – när hon stod ensam med sin akustiska gitarr på scenen i Slottsparken och sjöng: ”Där allting kan köpas för pengar…”

Men hon ville inte stå där ensam. Hon ville inte spela ensam. Hélène Bohman ville ha en grupp att spela och höra ihop med. Det blev gruppen Stenblomma tillsammans med en engelsk respektive finsk musiker – Gregory Johnson-King, elgitarr/autoharp, och Timo Toiviainen, bongos, tablas och congas – som hon träffade i Lund.

Hélène Bohman var ingen vissångerska utan en svensk sångpoet som med sin mörkare röst kunde påminna om folksångerskan Buffy Sainte-Marie. När den akustiska gitarren fick sällskap av elgitarr och handtrummor (på LPn också elbas, trumset m m) blev resultatet halvakustisk / halvelektrisk folkrock. Musiken närmade sig engelska grupper som Incredible String Band.

Hélènes sånger uttrycker en stor rädsla som balanseras av ett litet hopp och en ännu större längtan. Varje sång går om inte i svart så i grått. De kan börja: ”Hur ska det gå för alla små?” eller ”Åh pappa, jag är ensam, ledsen och rädd” eller ”Min egen väg leder ingenstans”… Den ovissa balansgången betonas av att rädslan ofta ackompanjeras av dur-ackord medan hopp och längtan går i moll.

LP:n slutar ändå i dur och glädje med en sång där fristaden Christiania i Köpenhamn blir symbol för Hélènes hopp om och längtan efter ett eventuellt möjligt annat liv.

Starka sånger. Både texter och melodier har fastnat i mitt hjärta. Men något fattas… Jag frågar min hustru, som också var med då: Vilken låt minns du bäst med Hélène Bohman? Hon svarar direkt: ”Där allting kan köpas för pengar…” Nej, den finns inte med på LP:n. Varför?

Fast inte alla tyckte som jag. Det har sagts att när LP:n blev nedskriven i Musikens Makt (av Mia Gerdin för övrigt) tog Hélène så illa vid sig att hon slutade med musiken. Hon måste ha känt sig dubbelt fredlös: både bland dem hon kom ifrån och dem hon sökt sig till.

Men det är inte hela sanningen. Hélène Bohman ville finna en samhörighet mellan musik som konstnärligt uttryck och läkande, medicinsk kraft. Hon steg ner från scenen för att istället arbeta med musikverkstäder där hon spelade tillsammans med utvecklingsstörda och funktionshindrade.

__________________________________________

LP:n ”Alla träd har samma rot” finns inte på CD.

Hélène Bohman-Blomqvist driver Ord & Musikmagasinet (en öppen scen för amatörer och proffs) i Järna. De senaste åren har hon också börjat göra fler framträdanden i eget namn. Gregory Johnson-King dog för ett tiotal år sen och Timo Toiviainen flyttade hem till Finland.

Bland övriga medverkande hörs bl a Träd Gräs & Stenar-medlemmarna Torbjörn Abelli, bas, Thomas Gartz, trummor/fiol, och Jacob Sjöholm, gitarr. Lave Lindholm, också bas, är känd för att ha rattat Peps-inspelningar. Johan Runeberg, flöjt och sitar, är skånsk vispoppoet i eget namn. Jan Hammarlund sjunger i kören.

Mathias Berg, som gjorde omslaget (en oljemålning där Rödluvan tagit med sig skogen och naturen in i stenstaden Lund), är idag en etablerad konstnär som mest gör skulpturer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Hon är ett helt rockband

Helene Bohman heter en tjej som bor i Lund. Hon spelar akustisk gitarr och sjunger egna sånger – men hon kan ändå inte kallas vissångerska. Hon tillhör den nya svenska sångargenerationen.

Dom skriver egna sånger. Men dom har lite gemensamt med trubadurer och svenska vissångare och betydligt mer gemensamt med nutida amerikanska folksångare som Joni Mitchell, Arlo Guthrie, Laura Nyro, Tom Paxton, Loudon Wainwright, Bob Dylan (naturligtvis) osv.

Men där allting kan köpas för pengar
i neonskyltarnas glöd
såg barnet på sin mor och sa:
Vilka fabriker är det som gör bröd?
(Detta och följande citat ur ”Låt säden växa” av Helene Bohman)

Dom mest kända är Bernt Staf, Turid Lundqvist och Jan Hammarlund.

Barfota, klädd i blå bomullsbyxor och ett blåfärgat linne, och med sitt svarta hår hängande ner över ryggen, steg Helene Bohman upp på scenen på musikfesten i Slottsparken i Malmö i somras.

Rösten åkte berg- och dalbana tillsammans med rytmen och plötsligt lät det som om det inte var en enda tjej utan ett helt rockband som spelade.

– När jag skriver mina låtar tänker jag alltid för flera instrument. Här skulle det sitta fint med en fiol och en flöjt på det där stället.

Helene Bohman 1b

Nog mitt eget foto. Scannat ur tidningen.

– Egentligen tycker jag det är lite obehagligt att stå ensam på scen och sjunga. Svårt att släppa loss ordentligt med den massiva uppmärksamhet som riktas mot en ensam människa med en gitarr. När man är fler på scenen då är det mycket roligare. Man får en sån enorm musikalisk energi då.

Det enda popband som Helene Bohman har sjungit med är Träd Gräs & Stenar några gånger i Stockholm. Men nu har hon börjat leta efter musiker som kan kompa henne.

– Men det är besvärligt. Dom flesta som har spelat elektrisk popmusik förut vill bara vräka på för högsta volym. Jag vill ha ett litet mjukt svängande elrockband. Och sen är det extra svårt för att man vill att dom ska ha samma politiska idéer som en själv, så det kan fungera bra tillsammans.

Där allting kan köpas för pengar
betyder du ingenting
om du saknar hem och arbete
och en gyllene vigselring

Sin första sång skrev Helene Bohman samma natt som almarna i Kungsträdgården i Stockholm skulle fällas.

– Jag bodde på landet i Skåne då och visste ingenting om vad som hände i Stockholm. Man blir lätt isolerad på landet om man inte skaffar sig regelbunden information. I sången skrev jag att ”Det är tid för människorna att samlas i en ring” och det var just vad dom gjorde den natten i Stockholm och uträttade nånting konkret.

– Det är så jag skriver. Utgår från mej själv och hur jag upplever världen men talar också om hur jag vill att det ska fungera.

Där allting kan köpas för pengar
trampar jag på min själ
för att köpa en lockande, pockande
skyltfönsterägodel

– Nu när jag bor i Lund och pluggar på socialhögskolan har jag kommit närmare problemen i stan. Mina senaste sånger handlar om stadskulturen och hur den skiljer sej från kulturen på landet.

I snart ett år har Helene Bohman samlat sej för att spela in en LP för det lilla skivbolaget Silence. Nu verkar det äntligen bli av framåt våren. Men exakt när beror på om hon lyckas få tag på några musiker som hon vill spela med.

Där allting kan köpas för pengar
är det lätt att glömma bort
att den mest fantastiska maskinen av alla
är vår egen kropp!

(Hennes 1972)

PS. Klicka HÄR och hör en inspelning med låten, gjord långt senare men lika stark och bra fortfarande.  

Stickprov med hälsan som insats

Första tecknet kom när en äldre granne fick kallelse till en mindre operation på Ystad lasarett. Det stod att hon skulle undersökas ena dagen, sova över på sjukhuset och opereras nästa. Grannen ser och går också lite dåligt så min hustru skjutsade henne med bilen.

På lasarettet meddelades – tvärtemot vad som stod i kallelsen – att efter undersökningen måste hon åka hem till Vollsjö igen och komma tillbaks nästa dag. ”Åka tur och retur en extra gång!?” tänkte min hustru, såg sjuksköterskan stint i ögonen och sa: ”Hon är… 80 plus.”

Det blev övernattning. Vad hade hänt om grannen förlitat sig på färdtjänsten? Om hon varit ensam på sjukhuset, hade hon kunnat stå emot sköterskan?Nästa tecken kom något år senare. 

Det var jul. Plötsligt vid julbordet fick jag så ofattbart ont i ryggen och bröstet. På natten vaknade jag, gick upp och hostade slem. Hela bröstet var fullt med slem, så kändes det. Jag kunde inte äta, maten liksom satte sig i både ryggen och bröstet.

Bengt E KB 4 långsmal liten

Foto: Birgitta Olsson.

Vårdcentralen i Sjöbo skrev ut ett recept. Men det blev inte bättre. Besvären försvann inte, omöjligt att få i mig annat än flytande föda och lättuggad mat. Tillbaks på vårdcentralen remitterades jag till Ystad.

Under ett år undersöktes jag på Ystad lasarett. Gastroskopi och röntgen, minns inte alla avdelningar jag passerade igenom. Resultat: 0. Ingen läkare kom på vad felet kunde vara. Något fel var det ju, för besvären kvarstod.

Då skrev vårdcentralen i Sjöbo ut en remiss till Lunds lasarett. Fem säger 5 minuter tog det för läkaren i Lund att konstatera vad som var fel. Jag fick rätt medicin i rätt dos. Värken och slembildningen började försvinna. Jag måste vara försiktig med svårtuggat kött men idag äter jag – nästan – som förr igen.

Alla läkare kan förstås inte allt. I mitt fall krävdes kanske en så att säga speciell specialist. Men när de inte upptäckte något i Ystad, då borde de väl ha skickat mig vidare till Lund?

Citat från läkare/sköterskor: ”Vi har börjat skriva remiss till Capio i Lund” (istället för Ystad), ”Ystad lasarett som varit ett så bra sjukhus” och ”Om hjärtavdelningen i Ystad har vi inte hört något dåligt”.

Men det var då det, enligt den undersökning av hjärtavdelningar som Hjärt-Lungfonden nyligen gjorde. Ystad fick 3,5 poäng av 11 möjliga och hamnade bland de icke godkända lasaretten. Främst kritiseras den förebyggande vården efter en hjärtinfarkt. Där kom tredje tecknet.

Om min hjärtinfarkt har jag skrivit tidigare. Jag mår okej nu, tack! Men nu gällde det efterkontrollen, som man ska kallas till ett år senare. För mig var det i februari 2013. Alltså februari-mars-april-maj-juni-juli-augusti-september… ja, snart oktober. I förra veckan kom kallelsen till en hjärtläkare på Ystad lasarett. Att jag kallades – låt säga, redan nu – tror jag beror på att jag flera gånger ringt och undrat.

Jag tackade nej. Dels för att jag inte vill ha förtur (senast jag ringde fick jag veta att de(n) som väntat längst skulle varit på återbesök i december förra året, låt nu hen ta över min tid). Dels för att jag inte klarade av att vänta (när jag ändå måste byta läkare i Ystad, på grund av för många patienter, kunde jag lika gärna gå någon annanstans; där gick det fortare att få tid också).

Fjärde tecknet handlar om glaukom, som min hustru drabbats av. En av hennes systrar hade glaukom och det kan ligga i släkten så man bör gå och kontrollera trycket i ögonen. Vilket tidigare gjordes på Ystad lasarett. Ögonavdelningen skickade en kallelse vart annat år.

Min hustru väntade och väntade men kallelsen kom inte. Hon ringde och fick svaret: 1) Kontrollerna har upphört (utan att lasarettet informerat) och 2) en optiker ska nu undersöka trycket (fast då måste man veta att man ska gå dit och optiker är ju inte ögonläkare).

När min hustru kom till optikern – för att glasögonen var sönder – hade trycket i ögonen stigit. Nej, man blir sällan blind av glaukom (grön starr) men det gäller att sänka trycket. En ögonläkare måste ordinera de rätta ögondropparna.

Kalla detta en personlig stickprovsundersökning med hälsan som insats. Eller låt säga, antingen har just vi haft väldans otur med Ystad lasarett eller så finns det många sjuklingar med liknande erfarenheter. Jag – och vi – klarar oss. Jag – vi – har hjärnan och käften i funktion. Men de patienter som är så gamla att de inte orkar och kan, hur ska de klara av det?

(Ystads Allehanda 2013)

Kom ihåg att du är dödlig…

Elias Palm
Memento mori
(Ordfront)

Elias Palm Memento MoriElias Palm, rättsläkare i Lund, deckardebuterade 2010 med romanen ”Corpus delicti”. Hans huvudperson – Ella Andersson, 39 år – var likaså rättsläkare i en namnlös romanstad.

Palm skrev spännande och bra. Och initierat, förstås. Författaren och huvudpersonen lovade att bli svenska – och betydligt mer trovärdiga – motsvarigheter till amerikanskan Patricia Cornwell och hennes fiktiva rättsläkare Kay Scarpetta.

Men uppföljaren, ”Causa mortis” (2011), utspelades till stor del utanför rättsläkarstationen. Inte längre en svensk rättsläkardeckare utan mer av internationell actionthriller och äventyrsroman. Ella Andersson började faktiskt anta likheter med Lisbeth Salander.

Mindre personligt och mer som hur många andra deckare som helst, tyckte jag.

I nya ”Memento mori” förenas rättsläkardeckaren med såväl actionthrillern som samhällsromanen. Tema: rättsväsendets utsatthet, personliggjort av åklagare och även rättsläkare, kontra en allt mer organiserad och brutal brottslighet.

Inte heller här återkommer Ella Andersson till rättsläkarstationen utan fortsätter att verka som en annan, något äldre Salander. Jo, i viss – brutal och hemsk – mån återvänder hon ändå till kollegerna vid rättsmedicinen.

Ett paket avlämnas med bud på avdelningen för rättsmedicin. Tejpen rivs bort – då känns stanken. I paketet finns ett avhugget huvud som kan identifieras med hjälp av tandkort. Det är… Ellas huvud.

Ska den kvinnliga huvudpersonen försvinna – mördas – ur handlingen? Läsaren kanske anar och hoppas att berättelsen kommer att vända mot slutet, fast riktigt säker kan ingen vara…

Ännu mer spännande och otäckt – ja, riktigt ruggigt på sina ställen. Ännu bättre berättat med en puls av drivande samhällspatos. Än i debutdeckaren, alltså.

Med ”Memento mori” har Elias Palm tagit examen i deckarförfattande. Han är deckarförfattare på allvar. Jag längtar redan efter ännu en deckare av Palm – antingen en fjärde bok med… nej, nu höll jag på att avslöja för mycket… eller första titeln i en ny deckarserie.

(Kvällsposten 2013)

Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

gunnarkrantz-press foto Christer Järeslätt

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Nya Gunnar KrantzboxenAktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Gunnar Krantz ur albumet Alger 1986

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

Gunnar Krantz självporträtt som 15åringNär Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Samlingsalbumet... se titelnOmslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

I deckarhyllan: K. Arne Blom

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorjaNär K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresanÅ-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövelJu fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

OfferlammMed ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)