Hör! Kåseberga Brassband spelar än

Följande publicerades i Ystads Allehanda i går och jag brukar inte lägga ut texter på min arkivblogg så här snabbt. Men jag gör ett undantag den här gången, för jag vet att många utanför YA:s spridningsområde och inlåsta nätsida har ett starkt minne av Fredrik Grundel.

Så ni också kan läsa, om ni vill.

***

När den här krönikan publiceras i YA har jag tagit nattåget till Stockholm för att gå på begravning. Ingen släkting eller nära vän som ska begravas utan en, låt säga, parallell resenär genom livet. En gång för längesen – för 60- och 70-talen har idag hamnat långt ifrån nu – var vi nära vänner. Vi träffades ganska ofta. På senare år har vi levt och arbetat parallellt.

Fast vi återupptog kontakten, helt nyligen, nu på försommaren. Och så hände detta, plötsligt. Alltså plötsligt för mig – inte för honom. Men han sa inget, berättade ingenting. Ja, ni vet vad det handlar om, det vanliga numera, den jävla cancern.

Curt Fredrik Grundel blev 74 år.

Kåseberga Brassband, hör det spelar än
Nu har det blivit husband högt upp i himmelen

Han hette Curt Grundel när vi möttes. Fast egentligen Kurt. Han bytte till ”C” för att ”K” kändes för hårt. Sen skulle han lägga till Fredrik och bli Curt Fredrik. För att senare, som programmakare och producent på radion i Stockholm, heta Fredrik Grundel.

Illustration: Curt eller Curt Fredrik eller Fredrik Grundel.

Som en annan Robert Robban Karl Oskar Zero Broberg. Nej, jag fånar mig inte. Detta skrivs med största respekt. Curts eller Fredriks namnbyten var, som jag förstod, hans sätt att leta efter och försöka hitta sig själv i sig själv, i livet och världen. Inte förbli den han växte upp som och omgivningen velat att han skulle vara.

En annan, ny människa. Just den människa som han egentligen var. Ungefär som jag, fast jag valt att försöka fylla mitt tilltalsnamn med den jag tror mig vara och är.

Vi träffades första gången i oktober 1968 på redaktionen för tidningen HEJ! i Helsingborg. Han var anställd journalist och redaktör; jag kom dit som praktikant och frilansmedarbetare. Vi återsågs i början av 70-talet, då jag och min blivande hustru flyttat ner till Skåne igen och Curt Grundel med dåvarande hustrun Anne och dottern Frida bodde i Kåseberga.

Han skrev och tecknade, redan då. Gav ut seriealbumet ”Flygande ögat”, illustrerade min diktsamling och barnboken ”Knytt” av Sven-Olof Lorentzen (där han ritade en läcker naken kvinna – i en barnbok! – som det blev visst rabalder om).

Ja, Kåseberga Brassband, detta underbara band
Där alla kunde spela och leva hand i hand

Fler än vi samlades hos familjen Grundel i Kåseberga, till exempel ungdomar från folkfesterna i Malmö. En politisk tid men inte politisk på det sätt som hävdats i efterhand att 70- talet var – inte politiskt politisk utan mänsklig. Flumvänster, enligt den politiska vänstern.

Omfamnande, enligt mig. Mycket större. En vilja och ett försök att se en helhet där det handlade om hur och vem man var som människa lika mycket som vad man tyckte och sa. Flummigt alltså. Tänk progghippies.

Curt eller Fredrik kom på namnet Kåseberga Brassband. Lite syftade det väl på vad ni tror men det var mer ett skämt i och med nutiden. Och inte minst ett sätt att beskriva en samvaro och närhet med stora ungdomliga drömmar och hopp. Nog alltför stora.

Jag skrev en text – en låt – om ”Kåseberga Brassband”, både till honom och mig själv, när jag fick veta att Fredrik Grundel hade dött. Som tröst och hågkomst. En vemodig sak, fast mer av livshymn än dödspsalm. I åminnelse av det liv som passerade och livet som det blev. En hyllning till de människor som försöker leva och ta sig igenom livet på bästa sätt.

Och över vår musik, se ett öga flyger kring
Det håller koll på livet, både människor och ting

Allkonstnären, som det ju heter, Fredrik Grundel var med i kanten av tidningarna Musikens Makt och Schlager, skrev filmkritik ett tag och var också teckningslärare. Han gjorde något radioinslag till mig i Malmö och jag ett enstaka program till honom i Stockholm.

De flesta minns, har jag märkt, hans radiotid men vet inte så mycket om vad han hade för sig innan dess. Han gjorde – högst personliga – programserier under rubriker som ”På gränsen”, ”På tiden”, ”Drömspel” och ”Frispel”. Sina körscheman skrev han med vänsterhanden och upp och ner.

Nej, han var inte vänsterhänt. Men det blev ju ett annat förhållande mellan huvud och penna, hand och papper när man använde ”fel” hand. Fredrik Grundel var nog den siste i raden av sådana ständigt experimenterande radiomakare som Sveriges Radio inte längre tillåter.

Så pensionerade han sig vid 59 och ägnade resten av livet åt sin konst. Ur ett av mejl: ”Jag tecknar & målar nästan varje dag.” I dödsannonsen syns hans flygande öga.

Ja, Kåseberga Brassband, en sån naiv idé
Att vi skulle kunna leva och älska som vi är

PS. Fredrik Grundel hade sitt eget konstgalleri på bloggplattformen Tumblr . Här finns både teckningar och målningar, många i den typiska flygande ögat-stil som han skapade i Kåseberga men också bilder i andra former och stilar. Sammanfattande ord: uppiggande och hoppfullt enligt Beatles-mottot ”All together now”.

(Ystads Allehanda 2018)

 

 

 

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Piraten, Bombi Bitt och jag står staty (och inte minst katten Skorpan)

Alltså inte min grej egentligen när det handlar om konst. Men min avoga inställning bidrar nog till att jag tycker desto mer om den här statygruppen – eller om det är en skulpturgrupp? De fyra figurerna överraskade – ja, överrumplade – mig redan vid avtäckningen och ännu mer förtjust blev både jag och min hustru när vi en stilla kväll gick ner till Piratenmuseet för att göra en noggrann inspektion.

Bronsfigurerna började liksom gestikulera, röra på sig och prata. Den stenbelagda platsen blir en scen för ett skådespel där verklighet möter fiktion. Författaren Fritiof Nilsson Piraten, pojkarna Bombi Bitt och Eli från Piratens berättelser och inte minst hans katt Skorpan interagerar med varann – och även med betraktarna.

Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp”, som den egentligen heter, med Piratenmuseet i bakgrunden. Foto: Bengt Eriksson

För skulptören Jonas Högström har ju bidragit med sin upplevelse, valt ut vilka figurer som skulle ingå i gruppen, hur de ser ut, i vilka frysta rörelser de skulpterats, attributen de försetts med. Högström har dessutom kompletterat med små, fyndiga detaljer. Som Thore Soneson – styrelsedamot i Skånes konstförening som i sin tur sitter i Erlandssonska konstfonden, varifrån den övervägande delen av pengarna till Piratenstatyn har kommit – sa vid avtäckningen: ”Han berättar en historia.”

Det stämmer exakt. Eventuellt kunde man tillägga: ännu en historia, nämligen den om en ung Jonas och blivande skulptörs möte med Fritiof Nilsson Piraten och Bombi Bitt. Vilket inte skedde via en boksida utan i tv-filmatiseringen (1968).

”Den scenen minns jag starkast från tv”, berättar Jonas Högström och syftar på den del av staty/skulpturgruppen där Bombi Bitt hämtat vatten i sin hatt och nu häller det över – duschar – vännen Eli. I skulptörens tolkning – det förstår man av den lilla grodan som sitter på hatten – kommer vattnet från Vollsjöån. En så fyndig detalj!

Men, säger Högström, ”det var en tillfällighet att det blev en groda”. Skulpturen av Bombi Bitt och Eli skulle ju vara en fontän, vattnet ska strömma från den stående Bombi Bitts hatt och ner över Eli som sitter på huk. Rörmokaren kom och satte dit ett vattenaggregat på statyn. ”Det såg klumpigt ut”, säger Högström. ”Jag måste dölja det med något. Så jag gjorde en groda.”

Vilken benämning ska man använda: staty eller skulptur, statygrupp eller skulpturgrupp? Jonas Högström tycker att staty låter gammalt, det får en att tänka på kungastatyer och antika byster. Han föredrar skulptur och skulpturgrupp. Högström rättar mig också när jag råkar säga att han arbetar i en gammaldags stil. Hellre ordet traditionell. Fast på Piratensällskapets nätsida skrivs det om Piratenstatyn.

Spelar roll? Kanske, kanske inte. Själv tycker jag det kan vara en poäng med att använda orden gammaldags och staty. Jonas Högström gjuter personlighet i en gammal tradition, förenar figurativa bronsstatyer med konstnärlighet och får statykonsten att leva än idag.

Piratenskulpturgruppen med Bombi Bitt och jag (= Eli) i förgrunden och Fritiof Nilsson Piraten själv med katten Skorpan på bänken. Också foto: Bengt Eriksson

”Titta, nu rörde Piraten på foten!” utbrister min hustru när vi står och tittar. Fritiof Nilsson Piraten sitter på en bänk med basker på huvet, spatserkäppen och en cigarill i ena handen, korta byxben och en fot lite ovanför marken. Det ser faktiskt ut som han rör på benet. Han kliar katten Skorpan, som står på stenbänkens rygg, med andra handen samtidigt som han håller uppsikt över sin litterära barndom i Vollsjö, alltså ”Bombi Bitt och jag”.

Bronset glänser i svartgrönt. Statyerna har polerats med en nylonstrumpa, det enda som duger. Jonas Högström har eget bronsgjuteri och kan kontrollera hela tillverkningsprocessen, från lera till färdig skulptur. När det blir bråttom (som det blev med Piratenstatyn) anlitar han också några medhjälpare – ja, assistenter.

”Jag började arbeta med lera när jag gick på gymnasiet”, berättar han. Men varför skulpturer – och inte keramik? ”Det blev för mycket av glasyrberäkning. Jag ville modellera, arbeta med leran. Jo, ända sen jag var ung har det nog varit självklart att jag skulle bli skulptör.” Krönikörens tillägg, kunde inte låta bli: För vad skulle Jonas annars ha blivit, när han föddes i Höganäs och växte upp i Lerberget (strax utanför)?

Om ni har semesterdagar kvar så skulle jag rekommendera en Jonas Högström-turné (med bil, det måste man nog ha). Starta gärna vid Piratenmuséet i Vollsjö för att sen åka vidare och titta på några av hans övriga offentliga skulpturer/statyer i Skåne. Som den unga Selma Lagerlöf (Landskrona), kvinnorna vid gummifabriken (Helsingborg), flickan med det försvunna men återfunna lammet (vid Lerbergets kyrka), keramikern Åke Holm (utanför Höganäs museum)…

(Ystads Allehanda 2015)

Kolla mer:

1) På Jonas Högströms hemsida (www.bronsskulpturer.com) finns foton på både hans offentliga utsmyckningar och egna skulpturer.

2) De fyra delarna i tv-serien ”Bombi Bitt och jag” från 1968 med bland andra Stellan Skarsgård som Bombi Bitt och Reiner Albrecht som Eli kan man se i SvT:s Öppet arkiv (www.oppetarkiv.se). Författaren Fritiof Nilsson Piraten är själv den ledsagande berättarrösten.

3) På Piratensällskapets hemsida (www.piratensallskapet.se) finns en film från den så kallade Go ettemiddan med avtäckning av skulpturgruppen.

4) Efterlysning: Långfilmen ”Bombi Bitt och jag”, gjord redan 1936, med Sture Lagerwall som Bombi Bitt har tidigare funnits på dvd men har sålt slut. Ge ut den igen!

För ett demokratiskt internet

Tänk om Bob Dylan eller Jimi Hendrix bodde bortåt Lövestadhållet?

Patrik Fältström, som jag sitter i bilen för att besöka, har kallats såväl IT-världens Dylan som Hendrix. Som någon sa: ”Det var väl han som uppfann e-mejl?” Men ”Paf”, som han kallas, är ändå en okändis.

För vad de arbetar med och gör, de som ägnar sig åt IT och internet, det sker i en annan, parallell värld som de flesta inte har en aning om. Att datorn startar på morgon och jag kommer ut på nätet räcker för mig.

På väg österut med sikte på Kullamöllan, eftersom Patrik Fältström också är ordförande i den förening som svarar för underhållet av möllan strax söder om Lövestad. Ja, där syns möllan, då tar jag av till höger. Vid ett stort bord – med en av husets katter utsträckt mitt på – sitter vi en lång stund och liksom förpratar.

Om att flytta från Stockholm till Skåne, köpa ett hus av en tillfällighet, bo på landet men nära hela världen, en timma till Kastrup och inte ens det till Sturup, jobba hemma vid datorn.

”Jag tycker om att sova i min egen säng”, säger han. ”Nu kan jag ha ett möte någonstans i Europa, flyga ner på morgon och hem på kvällen. Det gick inte från Arlanda.”

Patrik Fältström, föreläser på KTH. Foto: Janwikifoto / Creative Commons.

Patrik Fältström är numera ”Head of Research and Development” på företaget Netnod i Stockholm. Måndag-tisdag befinner han sig där, resten av veckan i Skåne och är nåbar via datorn.

Det är lite kul. IT-gurun Fältström har inget bredband utan är uppkopplad via radiomast. ”Bredbandet når inte hit. Men det fungerar bra. Jag har ju ett företagsabonnemang och betalar en slant för det.”

Det började på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och har följts av en imponerande CV. Själv fäster jag mig vid att det var han som fick Mac- och PC-datorer att klara av att kommunicera med svenska bokstäver (prickarna ställde till problem).

”Det handlade om att kunna skicka bilagor”, förtydligar han. Nu ägnar han sig bland annat åt arabiska bokstäver, för att förenkla så jag själv begriper.

”Det finns andra som är mer tekniskt kunniga idag”, säger Patrik Fältström. ”Jag valde en annan väg…”

Ja, en nog så viktig väg och funktion, som kan beskrivas med orden: Internet och annan digital kommunikation som arbetsmöjlighet och socialt samkväm. Underrubrik: Ett demokratiskt internet.

Patrik Fältström är sin – och vår – egen inofficiella IT-minister utan portfölj och parti. Han var rådgivare åt de tre senaste svenska regeringarna av olika politisk färg, satt i den IT-politiska strategigruppen, IT-rådet och Digitaliseringsrådet.

Nuvarande regering har däremot inte hört av sig.

”Jag har aldrig arbetat direkt åt en minister utan med tjänstemännen. Nu pratar jag med några riksdagspolitiker som råkar vara miljöpartister, eftersom Kulturdepartementet visar störst intresse för IT-frågor”, säger han. Och tillägger: ”Den första regering jag arbetade för var den amerikanska. Det var 1997 och då gällde det .com-domänen.”

Patrik Fältströms budskap, ideologi eller bara sunt vett går ut på att ”det bästa är om vi samsas om den passiva infrastukturen”. Det innebär att det inte ska dras dubbla bredband av flera företag utan att den som drar bredbandet måste hyra ut det till andra operatörer på samma villkor.

Målet, om vi hoppar över en timmas diskussion om teknik och politik hemma hos Patrik Fältström, är till exempel att man ska kunna driva företag i Lövestad och Vollsjö lika väl som i en större stad. Hur går det med din framtidsvision? undrar jag.

Svar: ”Långsamt.”

Vi pratar lite om DAB också, något annat som engagerar Patrik Fältström. Ska Sveriges Radio lägga ner FM-sändningarna, den radio vi lyssnar på idag, och få oss att köpa nya digitala DAB-apparater istället? Hans svar: ”FM-nätet ska finnas så länge det behövs, inte läggas ner i förtid.”

(Krönika i YA 2015)

I CD-spelaren: Miriam Aïda

Miriam Aïda
É de lei!
(Connective)

Miriam Aïda fortsätter att tillägna sig, utforska och även utvidga de brasilianska musiktraditionerna.

Nog måste hon ha familjerötter i Brasilien? utbrister vissa som hör och ser henne. Svar: Nej. Hon är en skånsk gräbba.

Musiken på nya albumet ”É de lei!” har komponerats av gitarristen Baden Powell (1937-2000) – den så kallade afrosambans skapare – och oftast fått texter av Vinicius de Moraes.

Genom jazzen förenas samba från Rio de Janeiro med afro-rytmer från Bahia. Här har dessutom Jayme Vignoli arrangerat musiken – och därmed breddat och förnyat afrosamban ännu mer – för berimbau och andra afro-brasilianska rytminstrument, klassisk gitarr, jazzblås och stråkkvartett.

Kontrasternas musik, liksom Brasilien är kontrasternas land. Sött och salt, svart och ljust, varmt och svalt, lugnt och hetsigt, melodiskt och rytmiskt.

Och aldrig att Miriam Aïda förenklar den afro-brasilianska sången – som vissa andra svenska sångerskor gjort – utan hon får melodierna och rytmerna att vänslas och födas ur varann.

(Hifi & Musik 2014)

Läs också den här live-recensionen från en konsert där Miriam Aïda och hennes grupp framförde samma musik som på albumet.

Ture Sventon i Sjöbo

Privatdetektiven Ture Sventon, sekreteraren fröken Janton och vännen herr Omar var ute på sin årliga temmeltestturné.

Sjöbo stod i tur. Den flygande mattan landade på parkeringsplatsen vid Café Sockergrisen. Dags att provsmaka Skånes första temmelwrap.

Nästan lika god minsann som Konditori Rotas temlor! utbrast Sventon.

Temmelwrap från Sjöbo.

Enligt min ringa mening, sa herr Omar, smakar det smaskens. Fröken Janton slickade sig om mun och ville ha en temmelwrap till.

Sen lyfte mattan igen – nu mot Malmö, där trion Sventon, Janton och Omar skulle provsmaka en falafeltemla.

PS. Rapport från årets tidigare nedslag: palt-, korv- och hamburgertemlorna godkändes inte.

Tillägg för er som undrat: Café Sockergrisen är alias för ett verkligt konditori, liksom Konditori Rota.

(Kortare i Ystads Allehanda 2015)

Om de svenska landskapens deckare

Red: Kerstin Bergman
Deckarnas svenska landskap
Från Skåne till Lappland
(Makadam)

Antologin ”Deckarnas svenska landskap” föddes i samband med några deckarseminarier på Lunds universitet. En utmärkt ide: att spegla landskap genom deckarlitteraturen och deckare genom landskapen.

I svenska deckare finns platser, miljöer och landskap från hela Sverige. Eftersom kriminalitet har sin grund i samhället, både som system och miljö, betyder det att också deckare står i symbios med de miljöer och landskap där mer eller mindre fiktiv kriminalitet utspelar sig.

Men tyvärr, när jag började läsa blev min reaktion: Den här boken är felgjord.

De flesta av de medverkande – ”deckarälskare, deckarkritiker och deckarforskare”, för att låna redaktören Kerstin Bergmans ord – utgår från litteraturen, ofta ett författarskap och några få titlar.

Den del av respektive landskap som förekommer i en eller ett fåtal deckare finns med – sällan eller aldrig hela landskapet. Om man istället utgått från landskapet och sen fogat in ett lämpligt antal romaner/författare så hade resultatet blivit mer riktigt och helt.

Till exempel kan ju inte Carina Sjöholms text om Henning Mankells miljöer kring Ystad, hur läsvärt hon än skriver, ge en bild av hela Skåne. Efter detta skånska – liksom varje – landskapskapitel finns en litteraturlista med deckare som hamnat utanför. Så jag misstänker att redaktör och utgivare – i efterhand – tycker som jag.

Bortsett från mitt gnäll hittills så innehåller antologin ändå en del intressanta texter – som när Katarina Tornborg skriver om Gotland via Linné och Anna Jansson, Emma Tornborg om Jämtland i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” och Bo Lundin om Elvy Ahlbecks Ångermanland.

Bäst lyckas Ulf Pettersson, för att han struntar i förutsättningarna, utgår från landskapet Halland och därefter fogar in deckarförfattarna: Ingrid Kampås, Björn Hellberg, Hans Vennersten och Jan Sigurd.

Min stora behållning blir något annat än landskapsskildringen, nämligen det udda och personliga valet av deckarförfattare.

Flera mindre kända författarskap introduceras av till exempel Kerstin Bergman (ungdomsförfattaren Pia Hagmar i Dalsland), Catarina Gregersdotter och Christina Lennér (polisromanförfattarna Leif Woxlin i Hälsingland respektive Åke Axelsson i Västerbotten).

(Något kortare i KvP 2014)

1948-49: fruktans tid i Malmö

Set Matsson
Fruktans tid
(Historiska Media)

Från mars 1948 till januari året därpå. Det är tiden för den tredje – och tyvärr sista – delen i Set Mattssons deckarserie om 40-talets Malmö.

Andra världskriget är slut. Nazityskland har besegrats. Ändå heter boken: ”Fruktans tid”.

En tysk nazist och hans hustru smugglas över Öresund till Skåne. De inkvarteras – i väntan på transport till Stockholm och vidare till Sydamerika – på en bondgård i Östraby strax utanför Sjöbo. Bonden, övertygad nazist, visar en ritning på det skånska koncentrationsläger som skulle ha byggts i trakten.

Därmed har grunden lagts för den fortsatta efterkrigsberättelsen om Malmö. Så är den mörka stämningen 1948. Nazismens anhängare finns kvar, i skymundan. Gestapomän frikänns i Köpenhamn. Från öst hotar kommunismen. Snart ska Bernadotte mördas i Jerusalem.

Liksom tidigare har Mattsson flätat samman en mängd trådar som först inte verkar höra ihop. Som att en polis drar den sista slutsatsen av att ha varit nazist, en kvinna torteras till döds, en advokat tjänar pengar på att smuggla nazister och en privat arbetsförmedling ordnar jobb åt dem i Malmö.

I huvudhistoriens bedrövelse finns också en annan, egen historia: den ömma, medkänsliga och skuldbelagda berättelsen om en fattig, ensamstående mor.

Dessutom skapar Mattsson – ännu bättre än i de föregående delarna – en geografisk bild av dåtidens Malmö. Han nämner precis lagom många gatunamn, antyder hur det såg ut på husarernas kasernområde, i Bergsgatans mynning och Nobelvägens allé, från Fersens väg klingar treans spårvagn.

Lugnt tempo, även om det blir rätt så fart- och farofyllt i slutet. Fortfarande en kombination av polisroman och amatördeckare med samma personer: polisen Palm, polissystern Sara, journalisten Jonnervik med flera.

Redan efter tredje titeln måste alltså läsarna ta avsked från en av de bästa historiska deckarserier som skrivits i Sverige. Vi får trösta oss med det som Set Mattsson sa när jag intervjuade honom.

Även om det inte blir fler deckare om Malmö på 40-talet så ska han i några kommande romaner flytta kriminalöverkonstapel Douglas Palm – denne malmöitiske motsvarighet till kommissarie Foyle i tv-serien om andra världskrigets England – något årtionde framåt i tiden.

(KvP 2014)

Olssons galleri: Vollsjö från vinter till sommar

Varför man bor där man bor:

Rapsfält vid Vollsjö, Skåne på vintern. Foto: Birgitta Olsson

Rapsfält vid Vollsjö, Skåne på sommaren. Foto: Birgitta Olsson

 

I CD-spelaren: Mats Edén

Mats Edén
Pastern
(Gammalthea)

I CD-omslaget kan man läsa om en man som hade varit i Amerika och återvände till sin hemort i östra Värmland. När han på morgonen släppte ut djuren ur lagårn sa han att de skulle ut och beta på ”Pastern” (troligen från engelskans ”pasture”).

Precis så låter också Mats Edéns nya album.

Edén bor i Skåne men kommer från Värmland. Ensam med instrumentet (hardingfela, fiol eller enradigt dragspel) återskapas minnen av värmländska skogar, skogar och åter skogar, sjöar och dalar. Även folkmusikaliska influenser från andra sidan norska gränsen och Dalarna kommer med.

Både tradlåtar och egna i traditionella stilar.

Olika karaktär och resultat också beroende på instrument, det blir som en dialog mellan instrumentet och musikern. Alltid en rytm som driver på, antingen en bordun som ligger under melodin, fotstamp eller ett tydligt poängterat taktslag (ja, nästan baktakt).

Personligt och spännande, som att höra en historieberättare.

(Hifi & Musik 2013)