Hubba Hubba HOP!

På Radio Malmöhus, dvs lokalradion i Malmö, hade jag under några år på 80-talet en programserie som hette ”Hubba Hubba HOP!” och innehöll precis vilken musik som helst i vilken ordning som helst, reportage om lokal och internationell musik och intervjuer med artister.

Några höjdpunkter, tyckte jag själv: snabbinspelade och snabbredigerade intervjuer med Rosie Flores och Plura Jonsson klara någon minut före sändningen, en mycket ung ADL (Adam) rappande till human beatbox och Henry Rollins deklamerande poesi, bägge i direktsändning.

Eller telefonintervjun med Steve Earle när han stod i köket på Hard Rock Café i Stockholm. Eller Donovan i telefon från Irland.

Plus recensioner av deckarromaner och tecknade seriealbum – förstås! – och reportage om Sveriges första seriemässa (fast just det var kanske i nästa, kommande programserie under rubriken ”Yoghurt”?) och Svenska Deckarakademins nomineringar/utdelningar till respektive års bästa deckarutgivning.

Anledningen till att jag minns och skriver det här just nu är att jag på YouTube hittade den låt som en tekniker klippte av och ihop – för hand på den tiden – till programmets signaturmelodi.

En kul fransk låt (dom brukar ju ha musikalisk humor i Frankrike): gruppen Les Sax Pustuls med ”La Danse du Marsupilami”.

I minnets skivspelare: Bert Jansch (1943-2011)

1965 fick Bert Jansch erbjudande om att medverka i TV-programmet Ready Steady Go. Han tackade nej.

Då gick erbjudandet vidare till Donovan. Kopian ersatte originalet. Donovan brukade ju kallas ”Englands Bob Dylan”, men snarare var han en musikalisk lillebror till Bert Jansch.

För mer än trettio år sen skapade gitarristen och sångaren Bert Jansch sin egen musikgenre. Han förenade folksången från de brittiska öarna med bluesmusiken från USA. Resultat: engelsk eller skotsk blues, eftersom Jansch föddes i Skottland.

Hans innovativa akustiska gitarrplock har influerat alla engelska gitarrister – rock och andra – från, som sagt, Donovan till Jimmy Page (Led Zeppelin) och Johnny Marr (The Smiths). Sällan har titeln gitarrvirtuos passat bättre.

I fjol återutgavs hans första och tredje LP-skivor, inspelade 1965-66, på en gemensam CD (Demon). Ett av spåren, ”Needle of Death”, är en av de starkaste inspelningar Bert Jansch har gjort och jag har hört: en lika otäck som gripande och, tyvärr, ständigt aktuell antidrogsång.

Efter en längre tids sjukdom och olika nedgångar i karriären och livet återkommer nu Bert Jansch, 52 år, med ett nytt album, ”When The Circus Comes To Town”(Cooking Vinyl), som måste vara det bästa han gjort ända sen 60-talet.

Det är märkligt, nästan kusligt, att (åter)höra Bert Jansch. Hans typiska gitarrspel: en stadig puls och några långsamma, sökande toner. Som en människas vandring genom livet.

Hans lika typiska röst: sträv, inte vacker direkt, men intensiv. Här är en människa som har något att berätta – det hörs i själva rösten.

Bert Jansch låter – kan man säga så? – som sin egen pappa.

1995 är han exakt densamme som 1965, fast äldre och mer erfaren. Varje akustisk gitarrton är präglad av femtiotvå års livserfarenheter. Gitarrtonerna har liksom fått rynkor, ärr och några gråa hår.

(Arbetet 1995)

I CD-spelaren: Donovan

Donovan
Beat Cafe
(Appleseed)

>Akustisk jazzblues. Sångpoeten Donovan återkommer sällan – nio år sen sist – på skiva. Fast fortfarande känns han igen, både i sättet att skriva låtar och för sin artistiska lust.

Som 56-åring låter han lika inspirerad som på 60-talet. Född i Glasgow har Donovan alltid gjort ett slags skotsk blues: ”små” sånger med få ackord, en liten melodi och ofta en kort text, som han upprepar och leker med.

På albumet ”Beat Cafe” kompas Donovans sång och gitarrplock av Danny Thompson, folkmusikens eviga kontrabasist, Jim Keltner, trummor, och John Chelew, orgel och även producent. De spelar på gränsen mellan blues och jazz, vilket passar låtarna perfekt.

Hör bara ”The Cuckoo”, en vanlig blueslåt som går på och går på men varieras så fyndigt – ja, mästerligt – att inte en takt blir tråkig.

(Göteborgs Posten 2004)

Joan Baez på LP, CD och scen

Bob Dylan skulle förstås bli störst och viktigast, så fort han börjat dikta egna sånger. Men Kingston Trio och Brothers Four var tidigare. Något hade jag också hört med Pete Seeger. Strax efter – och före Dylan – kom Joan Baez som verkligen öppnade mina öron för amerikansk folksång. Och nog inte bara mina…

Hade Jan Hammarlund haft sitt vibrato om han inte lyssnat på och lärt av Joan Baez? Hade Donovan i ”Colours” besjungit sin kärestas blonda hår om han inte hört ”Black is the color of my true love´s hair” med Baez?

På debut-LP:n (1960) fanns ”House of the Rising Sun”, som Dylan sjöng in några år senare, och ”Donna Donna”, som Donovan tog upp på repertoaren. Fast hennes fjärde LP, ”Joan Baez in Concert II” (1963), blev min favorit. På omslaget hade Bobby, alltså Dylan, kåt som en katt i mars, diktat ett långt, ringlande poem till Joanie.

Joan Baez 1963. Foto: Wikipedia Commons.

En live-LP från olika konserter, där Joan Baez kompade sig på gitarr i (vita) folksånger och (svarta) spirituals, en Dylan-sång, även sånger på spanska och italienska. Starkast var befrielsehymnen (inspelad i Birmingham, Alabama) för USA:s svarta medborgarrättsrörelse – den skulle med tiden bli en så världsomspännande kampsång för frihet och rättvisa att Birgit Friggebo nära 30 år senare fick för sig att sjunga ”We Shall Overcome” i Rinkeby.

Måste också nämna 1969, då jag och min blivande hustru var i USA första gången. Vi åkte Greyhound till Palo Alto på västkusten och liftade upp i bergen. Där låg Institute of Non-Violence, grundat av Joan Baez och Ira Sandperl, som höll sommarkurs i icke-våld.

Hon förenade sång med protest, engagemang och solidaritet. Musik som både glädje och vapen, för mig började det med Joan Baez. Men framåt 80-talet tappade vi bort varann. Inte vår tid, politiskt och musikaliskt. Joan började sjunga låtar från de flesta genrer (country, pop, reggae, soul).

Desto mer glädjande då att Joan Baez, 67, på sitt nya album, ”Day After Tomorrow”, är lika bra som någonsin! Fast annorlunda. Rösten är inte lika klar och porlande, vibratot kluckar inte längre. Röstläget har sjunkit och djupnat. Hon sjunger med de levda årens alla erfarenheter.

Countrypoeten Steve Earle har producerat och finns bland kompmusikerna. Sånger av Earle, Elvis Costello, Thea Gilmore, Patty Griffin m fl lyfts upp till samma betydelse och skönhet som de tidiga folksångerna. Längst in i mitt hjärta och samvete når titelspåret – (anti)krigssången ”Day After Tomorrow” (av Tom Waits / Kathleen Brennan) – som Joan Baez sjunger, liksom på 60-talet, till sin akustiska gitarr.

Skivfavoriter:
Joan Baez (1960)
Joan Baez in Concert I (1962)
Joan Baez in Concert II (1963)
Any Day Now (dubbelalbum med Dylan-sånger, 1968)
David´s Album (1969, samtliga Vanguard)
Diamonds & Rust (A&M 1975)
Bowery Songs (livealbum, 2005)
Day After Tomorrow (2008, bägge Proper)

Rare, Live & Classic (samling med tre CD, Vanguard 1993)

Böcker:
Joan Baez: Det sorgsna nöjesfältet (Rabén & Sjögren, 1968, övers: Mårten Edlund)
Joan Baez: Lyssna till min röst (Legenda, 1988, övers: Per Nyqvist)

Officiell hemsida
www.joanbaez.com

(LO Tidningen 2007)

Rösten kommer från Norra Björstorp

Vägen ringlar. Smal är den också, får passa mig så jag inte kommer för nära vallen vid vägkanten och repar bilen. Ett tag sen jag var här så jag hade glömt att vägen är så smal och lång att man flera gånger undrar om man kört fel, innan man äntligen är framme vid Christoffer Lundquists studio långt in i ingenstans bortom Vollsjö, Frenninge och Vallarum.

Maria Anderberg i studion. Foto: Eddie Nyström.

Maria Anderberg sjunger ur högtalaren när jag kommer till studion. Så fort jag hör hennes röst – ja, det har varit likadant varje gång jag hört Maria sjunga – börjar mitt hjärta slå trippelslag. Styrkan, inlevelsen, uttrycket! Den här tjejen från Norra Björstorp tål att jämföras med vilken sångerska som helst i vilket land som helst i facken R&B, country, soul och rock.

Hon är alla dessa genrer och lite av amerikaniserad folksångerska också, i en och samma röst. Den här första låten jag hör, ”hippielåten” som hon kallar den, heter ”House at the Top of the Hill”. Hennes egen låt, liksom de flesta låtarna på det kommande albumet.

”Jag trodde ju inte jag kunde”, säger Maria. ”Jag hade aldrig gjort egna låtar utan alltid sjungits andras. Och nu är jag nöjd med min sång också. Det har jag inte varit förut”, säger hon och får mig att häpna.

Christoffer Lundquist lägger en orgel på ”hippielåten” och sen blir det dags för ”galenlåten” med titeln ”Loosing All my Hope”. Eddie Nyström, som också är här, ska lägga till en vrålande chickachuckachicka-elgitarr och välta en stol. Christoffer lägger dit elbas och… ja, var det en klavinett (?) samt piano.

Alltså, kan den här Lundquist spela alla instrument som finns? Svar: Ja! Maria kallar honom för ”musikgeni” och det är inget överord.

Producenten Lundquist kompletterar med en elbas. Foto: Eddie Nyström.

Själv lägger Maria på några galenvrål bakom sin egen sång. ”Blir det för mycket? För galet?” undrar hon. Nja eller jo, tänkte jag först. Men nej, det blir det nog inte, när allt mixats till rätta nivåer. ”Loosing All my Hope” är en märklig låt, som börjar hos Melanie på 60-talet i New York, reser ner till countrytraditionen i södra USA och sen över Atlanten till någon slags utflippad brittisk pop.

”Jag tänker på Lennart”, säger Maria. ”Vad skulle Lennart (efternamn Persson) ha tyckt?” Bra, svarar jag. Det hade han också tyckt. ”När Lennart dog så tänkte jag… äh, jag struntar i att göra fler skivor!” Då sa Eddie (Nyström): Men vad skulle Lennart ha sagt då, om du inte gör skivan…”

Innan jag lämnar studion hinner de också börja jobba med balladen ”Second Hand Blue”, där Maria Anderberg, hur det är möjligt, sjunger ännu starkare, når ännu längre in i mitt hjärta. Albumet ska även innehålla några ”covers”, om ordet kan användas när låtarna hamnar på Marias stämband.

Donovan har arrat om en av sina sånger, ”Your Broken Heart”, speciellt för Maria. Dessutom ska hon tolka en av den svenska dansbandsvärldens mest älskade låtar.

Maria Anderberg sjunger dansbands- och Svensktoppslåten på engelska, för den första, ursprungliga versionen hade faktiskt en engelsk text. ”Nej”, säger Maria, ”avslöja inte vilken låt det är! Det ska ju bli en överraskning…”

(Ystads Allehanda 2010)

I CD-spelaren: Två gånger sångpoesi

Howard Eliott Payne
Bright Light Ballads
(Move City/Border)

Harper Simon
(Tulsi/Border)

Howard Eliott Payne föddes i Liverpool men bodde under uppväxten också i USA.Harper Simon är född i New York men har även bott i England.

Det hörs i melodierna: brittiskt och amerikanskt möts och blandas. Bägge har sina rötter i folksångspoesin från 60-talet.

Payne, förut medlem i The Stands, solodebuterar med ”Bright Light Ballads”. En kombination av Dylan och Donovan – utan att låta som de.

Paynes röst innehåller, liksom Dylans, något så unikt att man bara måste lyssna. Och det trots att han byter stil i stilen från spår till spår.

Enkelt komp, egen akustisk gitarr, bas, trummor, banjo, fiol med mera. Inspelat under en vecka, snabbt och direkt, rätt i hjärtat, på en 8-spårare.

Kan det här vara årets sångpoetiska debut? Ja.

Harper Simon solodebuterar också med ett självbetitlat album. Inte lika snabbtillgängliga sånger och hans personlighet är inte lika tydlig.

Också Simons låtar byter karaktär från ett spår till nästa, vissa blir art song medan andra blandar country med rock. Än fjärilslätt och mjukt, än lite tuffare – alltid med stark melodikänsla.

Tycker du att melodierna påminner om något eller snarare någon så tänk på efternamnet. Jo, pappa heter Paul.

I min favorit, den självbiografiska ”Tennessee”, möts – nästan krockar – country med en mycket simonsk melodi.

(Hifi & Musik 2009)