Etikettarkiv: Litteraturkritiker

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

B vid skrivm jobbad JHGKritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

Annonser

Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, s?om när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)