Etikettarkiv: David Peace

David Peace i Yorkshire och Tokyo

David Peace
1983
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace
Ockuperad stad
Övers: Peter Samuelsson
(Coltso)

1983David Peace är aktuell med dels sin fjärde, avslutande del av den så kallade Yorkshire-kvartetten och dels andra delen av Tokyo-trilogin. Fascinerande att läsa den senare direkt efter den förstnämnda och iaktta hur han både utvecklar och förkastar litterära grepp från förra gången.

Om Yorkshire-kvartetten har Peace sagt att han ville skriva “crime” som inte kan läsas som underhållning.

Också ”1983” är obehaglig läsning. Varje del i kvartetten har ändrat min syn på Peaces syfte. Nu – vid slutet – börjar jag tolka den spretigt sammanhängande berättelsen som en skildring av värsta sortens manskultur: våld, sex och inga skrupler.

Peace skruvar upp tempot och bygger ett kollage av snabba hopp mellan människor, händelser och tilbakablickar. Här finns två jag-berättare (polisen Jobson och advokaten Piggott) samt en i tredje person (hyrpojken BJ).

Fast nu sitter i alla fall Yorkshire Ripper, som våldtog och mördade, bakom galler. Om han gör det. Och spelar roll!

ockuperad-stad-och-vad-forfattaren-hittade-dar_150”Ockuperad stad” har ännu fler skikt men är ändå en mer balanserad – ja, vägd – roman. Det är 1948, början på ”Råttans år” i Japan och tredje året för den amerikanska ockupationen av Tokyo.

Den 25 januari – detta skedde också i verkligheten – kommer en man in på Teikokubanken i Tokyo.

Han säger att han är läkare. Dysenteri har brutit ut och han ska behandla alla som kan ha drabbats. De bankanställda dricker medicinen och tolv av dem dör.

Det inträffade återberättas av tolv ”spökröster”. Var och en har sin stilistik och sin typografi: korta och långa stycken, ojämna höger- som vänstermarginaler, VERSALER och gemena bokstäver, prosa och nästan-dikt.

Resultatet blir ett klaustrofobiskt porträtt av stämningen i efterkrigsstaden Tokyo, fiktivt men realistiskt, verkligt men fiktivt, psykologiskt, socialt och mänskligt.

David Peace skriver inte deckare utan krimi: romaner om och kring kriminalitet. ”1983” och ”Ockuperad stad” är märkliga, intressanta och spännande romaner. Oavsett vad de kallas.

(KB, YA, TA 2014)

I deckarhyllan: The Yorkshire Ripper

David Peace
1974
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

dAVID pEACE 1974Första gången jag läste David Peaces romankvartett om Red Riding-distriktet i Yorkshire uppfattade jag dem som noir-romaner – fast engelska, moderna och mer experimentella.

Liksom Philip Marlowe är kriminalreportern Eddie Dunford på jakt efter sanningen.

Nu har första delen kommit på svenska och jag läser på ett nytt sätt. ”1974” blir en existentiell thriller om hur skräcken för de brutala, verklighetsbaserade flickmorden sprider sig som en epidemi bland invånarna.

Peace har själv vittnat om hur rädd han var som barn.

Rebecca Alsberg lyckas inte översätta Peaces slängiga slangspråk – det är omöjligt! – men hon har fångat intensiteten, drivet, mardrömmen.

David Peace
1977
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace 1977David Peace dementerar alla påståenden om att deckare är underhållningslitteratur. Ingen kan bli underhållen och road av att läsa ”1977”, andra delen i ”Yorkshirekvartetten”.

Polisen Bob Fraser och journalisten Jack Whitehead återkommer från förra romanen, ”1974”, och lyfts fram som dubbla jag-berättare.

Från var sitt men ändå samma håll berättar de om ”Yorkshire Ripper”, som fortsätter att mörda prostituerade kvinnor. Det handlar om mäns syn på kvinnor och polisens förhållande till kriminalitet.

Djupt obehagligt, ännu mer sorgset och rent ut sagt vidrigt än i debuten.

Inte blir det bättre eller hur man ska säga av att Peaces prosa är som dödsdanspoesi.

(Bägge KB/YA/TA 2012-13)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Englands bästa nya deckarförfattare: David Peace

Det krävdes att Andres Lokko nästan idisslade hans namn, att Red Riding-kvartetten blev en brittisk teveserie och att han också gav ut en fotbollsroman innan svenska kulturskribenter började uppmärksamma David Peace som deckarförfattare.

Ja, han är mer än så: den märkligaste, mest personliga och bästa nya deckarförfattaren från England.

Närmare bestämt norra England. Det är där, i Yorkshire, som de fyra så kallade Red Riding-deckarna – ”Nineteen Seventy Four”, ”Nineteen Seventy Seven”, ”Nineteen Eighty” och ”Nineteen Eighty Three” (utgivna 1999-2002 av Serpent’s Tail) – utspelar sig.

För att ta omvägen runt teveserien, så har den börjat komma till Sverige på dvd. De två första delarna, ”Red Riding 1974” och ”1980” (Noble Entertainment), finns redan här. Den tredje och avslutande delen, ”1983”, kommer i början av april.

Som ni märkte hoppar dvd-erna över ett årtal. Pengarna räckte inte, fyra romaner fick samsas i tre filmer.

Både nyskapande och hemskt. Våldet stegras långsamt, kommer närmare och blir allt mer otäckt. Det egenartade sättet att filma och klippa – mitt emellan diskbänksrealism och dokumentär – ger ett autentiskt intryck. Som om det hänt på riktigt!

Ändå är filmerna inte så mycket mer än bleka bildsättningar av böckerna. David Peace skriver lika hemskt och dessutom modernt, ännu mer nyskapande. Han får de fyra kriminalromanerna att bli oroande aktuella än idag.

De bygger på hans barndomsminnen från 70-talet. Unga flickor försvann och hittades mördade. Media rapporterade om ”The Yorkshire Ripper”.

Tema: från oro till skräck. Peace skildrar rädslan för en ny uppskärare men också misstron mot Yorkshires korrupta poliskår som skapat sitt eget samhälle, där poliserna styr och skor sig själva, skipar rättvisa enligt egna lagar.

Full fart i språket. Korta, avhuggna meningar. Snärtiga, fonetiska dialoger. Han har jämförts med James Ellroy och säkert har han läst Ellroy. Vem har inte det?

Men David Peace skriver inte alls amerikanskt. Han skriver brittiskt, ny-brittiskt. Peace skapar sin egen, nya form av brittisk noir.

Med viss möda har jag läst böckerna på engelska. Nej, inte så lättlästa. De borde översättas. Men går det att överföra den slängiga, slangiga engelskan till svenska?

Svaret lär komma före sommaren. Film- och dvd- distributören Noble Entertainment har också startat en förlagsavdelning och ska nu introducera den brittiske deckarförfattaren David Peace i Sverige.

(Kristianstadsbladet 2010)