Etikettarkiv: Kolsvart

Värre än noir

Malin Roca Ahlgren
Stadsfjäril
(Litet förlag)

Stadsfjäril”Barcelona noir”, enligt omslaget.

Orden anger platsen för Malin Roca Ahlgrens stadsthriller men stämningen är värre än noir.

Där borde ha stått ”Barcelona black”. Som i kolsvart.

Huvudpersonen, Joanna, lever i det Barcelona som turister sällan kommer i kontakt med. Inte den vackra, pulserande och lagom spännande staden utan den farliga – ja, dödliga – med narkotika, prostitution och annan kriminalitet.

Johanna är en av alla prostituerade som kommit dit från olika länder. Passet har halliken tagit.

”Stadsfjäril” är en stenhård thriller men också en kvinnlig befrielsehistoria. Så brutalt och otäckt skrivet att det föder vrede i läsarens hjärta.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

På konstrundan: Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén

ESPERÖDS HERRGÅRD, KIVIK. Att åka runt och intervjua inför konstbilagan är väl ungefär som att vara rörmokare. Man får ha plåtmage. Överallt bjuds det på kaffe.

Först fika med konstnärsmakarna Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén samt katten Mynta, som återkommer senare i texten. Det var meningen att den ena konstnären skulle intervjuas men det ska visa sig oundvikligt att också den andre kommer med i slutet.

Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén har varsin ateljé i ett separat hus. När Rose-Marie och jag gått ut dit och tittar på hennes nya målningar och jag har sagt någonting om att de ser ålderdomliga ut, eller snarare tidlösa, som om historien passerar igenom målningarna, då säger Rose-Marie plötsligt: ”Dåtidskonstnärer”.

Målning av Rose-Marie Qvarfordt.

– Det är Bo, tillägger hon, som hittat på ordet om både mig och sig.

Men även om hennes målningar ser gamla ut – till exempel det där kvinnoansiktet, tänker jag, kunde ju vara en tidig religiös bild – så målar Rose-Marie Qvarfordt här och nu. Nämligen sig själv.

– De utspelar sig nu. De handlar om mitt liv. Jag kan känna igen mig i alla figurer som förekommer på målningarna, säger hon och pekar på Damen, Apan, Vargen, Narren…

– Med tiden har ett visst persongalleri utkristalliserat sig. Det blir som ett skådespel med olika roller. Jag målar ofta en kvinna som står med en vattenurna vid ett vattendrag. Antingen häller hon ut vattnet eller också fyller hon på. Jag är osäker på vad det kan stå för. Men apan tror jag står för det primitiva, det opolerade.

– Korpen finns med också. Den är olycksbringande enligt mytologin men för mig har korpen snarare blivit en samtalspartner och budbringare. Jag har en stark känsla för djur, tycker nästan bättre om djur än människor.

– Inför en tidigare påskrunda var det förresten någon som i ett radioprogram använde ordet religiöst i samband med mina målningar och strax kom det en massa religiösa besökare. Men de blev inte så förtjusta när de såg att det fanns djävulssvansar på vissa målningar. Nej, jag är inte religiös.

Rose-Marie har en märkligt mörk färgskala. En målning kan vara nästan helmörk och så skymtar ett ansikte fram. Hur länge har du målat på det här egenartade sättet.

Också en målning av Rose-Marie Qvarfordt.

– Målningarna blev kanske extra mörka i år? Men jag har alltid målat så här. Jag är autodidakt. På 70-talet gick jag visserligen på Östra Grevie folkhögskola men då hade jag redan hittat mitt sätt att måla.

– Titta, säger hon och pekar på en målning med en kvinna och en katt. Det är Mynta med svansen runt min hals. Ett självporträtt, jag hade en annan färg på håret då.

Även om det är lite som man ser på en målning – ett kvinnoansikte, en apa eller två, en kvinna vid en flod, ett kvinnoansikte och en mer otydlig narr – så är det mycket man ser. Det är som om man ser mer än man ser.

Rose-Marie visar en målning som hon precis börjat med. Också ett kvinnoporträtt, men kvinnan är svagt målad, liksom skissad, och bredvid henne finns ännu ett par kvinnor, som syns ännu svagare.

– Där har jag bara målat ett par lager ännu så länge. Jag målar flera lager med oljefärg, men varje lager är tunt, tunt. Jag börjar med att använda mycket uttunningsmedel. Så mycket terpentin att man blir yr i skallen! Sen blandar jag i mer och mer färg. En recensent skrev att den här tekniken har ingen använt sen fransmannen Eugène Carrière på 1800-talet. Vet inte varför men jag gjorde så redan när jag började måla.

– På den här målningen som jag nu har börjat med ska den stora figuren vara kvar men de små kommer jag att måla över. Jag målar säkert fler figurer också, som jag sen målar över. Tittar man noga på mina målningar så syns det att det finns andra bilder under färgen.

Vi går tvärs över gårdsplan till en annan stor byggnad, som brukar hyras ut till såväl bröllopsfester som Piratensällskapet. Det är där som Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén ställer ut under påsken. Några målningar av Bo Hultén hänger redan på väggen. De är stora – ja, större ändå. Och svarta – ja, de är ju kolsvarta.

Rose-Marie räcker över en ”kikare”, som består av två ihoptejpade ”dassarullar”. Jag tittar: när sidoljuset stängs ute och ljuset istället faller rätt på målningen så växer det fram träd. Så fascinerande! Svärtan har nyanser, bilder framträder i svart på svart. Och nu är det dags för Bo att komma med i artikeln.

Målning av Bo Hultén. Alla målningar från hemsidan för Esperöds herrgård

– Jag är inte religiös, säger han också. Men jag känner en eufori över att jag lever, att jag är med i livet. Det är den glädjen jag försöker gestalta.

Genom att måla storta svarta målningar!?

– Ja, glädjen över livet. Den känner jag när jag målar.

Ser du ens vad du målar, när du målar så stort och svart.

– Nej, det ser jag inte. När jag målar ser jag inte vad jag gör. Jag målar på känn. Sen får jag ta ett steg bakåt och titta. Äh! det där blev inte bra. Då får jag måla om.

Bo Hulténs svärta började med blått, närmare bestämt en tub koboltblått. Han brukar alltid blanda svart färg själv – av gult, rött och blått. Men tidigare hade han använt marinblått, när han fick tag på koboltblått så blev svärtan ännu svartare. (Fast koboltblått är svårt att hitta, tillverkningen är förbjuden.)

– Jag har ju färgen som mitt uttrycksmedel. Om man förenar gult, rött och blått så släcks ljuset – samtidigt som alla färger finns i det svarta.

(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)

Fotnot. Rose Marie Qvarfordt och Bo Hultén medverkar också i 2012 års konstrunda.