Etikettarkiv: Pedofil

I deckarhyllan: Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Annonser

Krimibiblioteket: Martin Luffa och Jean Bolinder

Jean Bolinder
Martin Luffas hemlighet
eller Mannen som älskade Crofts
(Carlssons)

Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.

”Martin Luffas hemlighet eller Mannen som älskade Crofts” kallas kriminalroman av förlaget och ”kriminalmoralitet” av författaren själv. Varför inte använda det lilla behändiga ordet deckare? Här begås flera mord och förekommer en (amatör)detektiv. Ja, här finns till och med ett deckarpussel (vid sidan om huvudspåret).

Det sistnämnda, berättelsens genomgående tema, är ett för Bolinder återkommande ämne: sexualitet. Hur hanterar vi vår sexualdrift? Vad kan vi tillåta oss? Var går moralens och mänsklighetens gräns?

I mina ögon lägger Bolinder två psykologiska porträtt över varann, för att se var de överstämmer och var de skiljer sig åt. Det ena föreställer en mördare – en otäck människa – med pedofila böjelser. Det andra är ett porträtt av en pensionerad lektor – och en trevlig människa – som också har böjelser på, eller över, gränsen.

Romanen rymmer dessutom mycket annat:

I ett par ömma och bekymrade miniporträtt skildras dels en ung invandrarpojke, hans släkt och familj, dels en ung flicka och hennes itufallna familj. Fastän flickan fyllt hela tio år håller hon hårt i sin teddybjörn. Det är han som heter Martin Luffa och bär en hemlighet inom sig.

Bolinder ledsagar oss genom Malmö. Vi dricker öl med lärarmusketörerna på Pickwick Club vid Malmborgsgatan och tjuvlyssnar på en kvinna som står i Hamrelius bokhandel och väger en deckarroman i handen. ”En Bolinder”, fnyser kvinnan. ”Inte hört talas om. Har ni Mankells senaste?”

Glimten i ögat eller småsurt?

Bolinder hinner också föra en diskussion om genrens utveckling: den moderna deckarens och thrillerns vara och icke vara. Den ovannämnde lektorn har en komplett samling av engelsmannen Freeman Wills Crofts polisromaner från 20- och 30-talen. Crofts kommissarie Joseph French var en klok karl och humanist, medan dagens kollektiva polisromaner är ”våldspornografiska spekulationer i dålig smak”.

En trogen Bolinderläsare som jag roas lite extra när han låter paret Jöran och Marianne plocka upp den unga liftarflickan som rymt från mördaren. (Makarna Bundin förekom redan i debutdeckaren 1967.)

Som sagt, mycket blir det mellan pärmarna.

Av intervjun på KvP-kulturen (den 26/8) förstod jag att Bolinder menar att ingen roman varit svårare att skriva än ”Martin Luffas hemlighet”. Porträttet av flickmördaren är det svartaste han skrivit i sitt liv.

Så brukar det vara. Bolinder lägger ner sin själ i varje roman, gör allt han förmår. Om sen inte recensenten håller med kan Bolinder bli så arg att man undrar om man måste skaffa hemligt telefonnummer och byta e-postadress.

Faktum är att författaren inte äger sin bok när den överlämnats till läsaren. Då föds romanen på nytt. Varje enskild läsare, även en recensent, äger rätten att läsa och tolka hur hon/han vill. Och tycka – vad som helst!

Författaren har varit på bästa skrivhumör. Bolinder är lekfull, spirituell och underhållande. Men spiritualiteten förtar djupet och bleker svärtan. Det underhållande skrivsättet dämpar även smärtan i mitt bröst. Allt övrigt i romanen minns jag lika mycket som – eller mer än – det jag borde minnas: pedofilen och mördaren.

”Martin Luffas hemlighet” blir därför inte den tyngsta boken i Jean Bolinders stora produktion men som alla eller de flesta av hans romaner är den både läs- och tänkvärd.

(Kvällsposten 2002)