Tove Jansson besöker Köpenhamn

Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.

Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!

Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.

Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.

Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.

Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.

Utställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…

Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.

Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.

Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.

Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.

Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.

Också på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.

Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.

Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).

En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.

Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!

För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.

Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).

Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.

Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.

Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.

Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?

Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.

Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.

Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.

(YA/KB/TA 2017)

Deckarlogg: Dansk deckardebut i London

Idag inleder journalisten och kritikern Katarina Tornborg sin medverkan på Deckarlogg, systersidan till Erikssons kultursidor. Hennes första bidrag handlar om ”Flickorna på Englandsbåten” av Lone Theils, en i hemlandet mycket hyllad dansk deckardebutant.

Klicka HÄR och läs!

Vårens krimi från Danmark

Jag uppmanar igen: Läs dansk krimi (så heter deckare i Danmark) och gör det på danska! Hen som inte följer mitt goda råd missar många bra deckare som skrivs och ges ut i Danmark.

Ett fåtal danska krimiförfattare har introducerats på svenska med böcker som här kommer några år senare. Vem orkar invänta nästa översatta titel i en deckarserie – när (minst) den efterföljande redan finns ute på danska? Och nog borde vi i Skåne kunna läsa över den svensk-danska gränsen…

Månadens krönika innehåller tips på dansk krimi (samtliga böcker råkar vara polisromaner) från våren 2015.

Lotte & Søren Hammer hör till de danskar som introducerats i Sverige. Men serien om den åldrande kriminalinspektør Konrad Simonsen och hans medarbetare – nästan lika udda som hos Jussi Adler-Olsen – på Drabsafdelningen i Köpenhamn ligger flera titlar före i hemlandet.

Också sjätte titeln, ”Elskede Heidi” (Gyldendal), som börjar med att Ida, 4 år, försvinner från dagis, är en blandning av realism och en aning burlesk.

Lars Kjædergaard, Eva Maria Fredensborg och Jakob Melander har yngre, manliga poliser i Köpenhamn som huvudperson bland ett antal kolleger.

Fast i sjunde delen av serien, ”Døden i Harkaberg” (Rosinante), är Kjædergaards drabsefterforskere Thor Belling på väg hemåt genom Sverige då bilen börjar krångla. 35 mil söder om Stockholm måste han stanna vid en rastplats.

Belling observerar en kvinna – plötsligt är hon försvunnen. Spårlöst. En mycket spännande krimi, trots att det inte händer någonting mer (förrän i slutet).

”Den berusedes vej” är Melanders tredje roman om politiassistent Lars Winkler (namne med tidskriften Svensk Bokhandels förre chefredaktör) som har bakgrund i punk- och husockupationsmiljön. (Vilka blir egentligen poliser i Danmark?).

En bomb exploderar på Nørrebro och en vänsterjournalist, tidigare vän till Winkler, hittas död.

Också tredje och sista delen i Fredensborgs trilogi, ”I blinde” (Politiken), har ett vänskapstema. En ung fotbollsspelare, före detta nära vän till efterforskningsledaren Carl Pedersen, ligger död vid en nattklubb på Østerbrogade.

Både Julie Hastrup och Inger Gammelgaard Madsen tar oss istället med till Jylland.

I ”Farlig fortid” (Rosinante) – femte titeln – har Hastrups drapsefterforsker Rebekka Holm rest från Köpenhamn för att besöka sin mor i Ringkøbing.

Mycket händer: en ambulans med en livstidsfånge från Statsfængslet Østjylland kör av vägen, en lantbrukare sticks ihjäl med en grep och en präst får syn på sin dödsannons i tidningen.

I ”Dommer og bøddel” (Farfalla) – hela åttonde boken med kriminalassistent Rolando Benito, född i Italien – fortsätter Gammelgaard Madsen att skapa fiktion av verkligheten (barnkriminalitet, polisvåld, privatjustis).

Ett så eget driv i berättandet att hon kan bli nästa stora, internationella krimiförfattare från Danmark.

(KB/TA/YA 2015)

Sång- och basduett

Kristin Korb
Autoseum, Simrishamn

Det börjar tamt och försiktigt. Men Kristin Korb spelar och sjunger upp sig allt mer. När hon vid slutet av konserten framför jazzstandarden ”Green Dolphin Street” som solonummer, alltså inget komp utan endast kontrabas och sång, är hon som allra bäst.

En nära, samverkande duett mellan bas och röst, som både sjunger med och utan ord. Lite grann av samma känsla som när en jazzpianist också börjar sjunga. Vilket får amerikanskan Kristin Korb, bosatt i Danmark, att bli en speciell jazzbasist såväl som en speciell jazzsångerska.

Hon blandar mer och mindre kända standardlåtar – bland annat ”You´re Blasé”, ”Flamingo” och ”Cheek To Cheek” fast också James Browns ”I Feel Good” blandas in och blir jazz – med egna kompositioner, som väl kan beskrivas som lite ungdomligare och piggare melodier i den amerikanska jazzsångskolan.

Som ”Finding Home”, ”Something To Celebrate” (ännu utan text) och “A Letter Home” – tre egna låtar, så nya att de kommer med först på nästa album.

Kristin Korb spelar och sjunger ”You´re Blasé” vid en annan konsert, i Haugesund 2013.

På skivorna kan Kristin Korb låta lite för fin och polerad. Hon sjunger med många fler känslor på scen, använder olika röstlägen och uttryck. Friskt vågat och därmed mycket mer vunnet, kunde man säga. Hon spelar bas som hon sjunger: mjukt och melodiskt, håller rytmen och improviserar solon.

Det blir också annorlunda jazzmusik när kontrabasen står i centrum, både för sången och övriga musiker: Magnus Hjorth vid pianot och Snorre Kirk bakom trummorna. Följ basen – så spelar de!

Hjorth är en finurlig jazzpianist som aldrig springer iväg alltför långt från ackorden och melodierna i sina solon, lägger aviga rytmer och målar tangenterna blå. Snorre Kirk gör väl mer sitt jobb, ser till så det svänger, men han har sin egen trumstil: mycket pukor och vispar, ibland spelar han med händerna.

Jag vet inte om den här trion kommer att spela på Ystad jazzfestival i sommar. Men sångerskan och basisten Kristin Korb står på programmet. Missa inte den spelningen om ni missade henne i Simrishamn!

(YA 2014)

Framtidens nordiska glaskonst

”Nordic Glass c/o The Glass Factory”
Glass Factory, Boda t o m 12 januari 2014

”Ett paradigmskifte”, säger Maja Heuer, chef för museet Glass Factory i Boda. Med hennes ord ringande i öronen tittar jag in i utställningen ”Nordic Glass”. Ett snabbt ögonkast räcker för att förstå omfattningen av vad hon menar.

Bertil Vallien: ”Black Bend”.

Det är mycket som händer just nu inom svensk – kanske nordisk – ja, kanske hela världens – glasproduktion. Om ens ordet produktion kan användas, när den tidigare så stolta svenska och småländska glasindustrin – det så kallade Glasriket – knappt existerar längre.

De stora glasbruken har lagts ner och ersätts av studiohyttor, som ägs och drivs av konstnärerna själva. Ett av tecknen på paradigmskiftet.

Vesa Varrela: ”Even The Birds Don´t Forget”. 

Sverige kontra övriga Skandinavien – ja, kontra hela världen – är ett annat tecken. Det var en stor svensk myt som spreds under de småländska glasbrukens (Orrefors, Kosta, Boda och så vidare) glansepok: nämligen att glasproduktion skulle vara synonymt med svensk glasindustri.

I Sverige tillverkades såväl bruks- som konstglas med stor bokstav som i Glas. När det i själva verket finns förnämlig glastillverkning överallt på jorden.

Utställningen ”Nordic Glass c/o The Glass Factory”, samproducerad av Nääs Konsthantverk och Glass Factory, presenterar 24 aktuella glaskonstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. Nästa år går utställningen vidare till Turkiet – då ska turkiska glaskonstnärer ställa ut på Glass Factory.

Bruksglas – konstglas – konst (där materialet råkar vara glas) är en annan förändring och utveckling som syns på den här utställningen. Här finns vackert formgivna bruksföremål – som finskan Anu Penttinens på samma gång randiga och rutiga vaser i nästan neonskimrande grönt, gult, blått, rött med flera färger.

Paul Grähs: ”The Challenger”. Foto: Bengt Eriksson.

Kanske ska svenskan Gunilla Kihlgrens stora glashink – ifall den går att använda – också räknas till nyttoprylarna? I mina ögon blir hinken dessutom en kommentar till glasindustrins oändliga rad med konstnärligt tillverkat – och onödigt prisdyrt – bruksglas.

Mest spännande är de föremål som inte bara tagit steget till glaskonst utan där prefixet glas- försvunnit. Detta – glasföremål som kunde ha samsats med konstverk i andra material på vilken samlingsutställning som helst – kan vara paradigmskiftets mest betydelsefulla tecken inför framtiden.

Ludvig Löfgren blir tatuerad med sin glastatueringsmaskin.

Ludvig Löfgrens tatueringsmaskin i närbild. Foto: Bengt Eriksson.

Nestorn är svensken Bertil Vallien som bytt från blått till svart och vid sidan om sin återkommande båt nu också gjort ett stadslandskap, lockande men skrämmande.

Finnen Vesa Varrelas fågelholkar – en protest mot att småfåglarna är på väg att utrotas? – måste man titta noga på för att se att de är gjorda av glas.

Också svensken Paul Grähs stora, då menar jag STORA, och skrämmande, då menar jag SKRÄMMANDE, skulptur av en insekt med titeln ”The Challenger” bör vara ett inlägg i miljödebatten. Insektens stjärt är ett vasst spjut.

Benjamin Slotterøy: ”The Vacuum Cleaner”. Foto: Bengt Eriksson.

Det dåliga anseende som glaskonst haft och har än idag inbjuder till lek och skämt med materialet. Ett exempel är svensken Ludvig Löfgrens tatueringsmaskin. Hölje av glas och inuti en fullt fungerande tatueringsmaskin (på en video ser man den i aktion).

Norskan Ingrid Tvedt Nord har gjort en tvådelad, högst allvarlig skulptur. På en tjock glasskärm syns en skog och anas två flickor. Den ena flickan har tappat sina röda vantar, de ligger bredvid skärmen. Titel: ”Sisterhood”.

Mitt favoritkonstverk – också tvådelat – blir norrmannen Benjamin Slotterøys stora dammsugare. Själva dammsugaren i vitt och grönt glas ringlar över golvet. På en skärm flimrar samtidigt en video där Slotterøys syster går omkring i naturen och dammsuger upp all miljöförstöring, förmodar jag.

Terese William Waenerlund svetsar på glasväv.

Terese William Waenerlund: ”Weave”.

I ett par andra rum, som inte hör till men ändå blir en del av Glass Factorys nutida glasutställning, finns Konstfacks examensutställning ”Making Matter”. Här syns bland annat vävnader av Terese William Waenerlund, utbildad både på Konstfack och Orrefors glasskola.

Det kunde vara garn eller tyg eller vilket material som helst – men också hennes vävnader är gjorda av glas.

(KvP 2013)

Foton utan namngiven fotograf är pressbilder.

Danska deckarhyllan: Jesper Stein

Jesper Stein
Uro
(Politikens förlag)

Köpenhamn år 2007.

Ungdomshuset på Jagtvej ska stängas och utrymmas. På gatorna utkämpas hårda gatustrider mellan så kallat autonoma och en väl förberedd poliskår. Stenar kastas, fönster slås sönder, bilar sätts i brand.

Där och då inleds polisromanen ”Uro” av Jesper Stein. Typiskt för dansk krimi: ofta anknyter kriminalintrigerna till människor, miljöer, debattämnen och även verkliga händelser i dagens Danmark.

Antihjälten (vad annars?) Axel Steen, vicepolitikommissarie vid Dråbsavdelningen, bor mitt i händelsernas centrum på Nørrebro.

In i lägenheten hörs vrål och tjut från kravaller och polisbilar. När en man hittas död vid muren på Assistens Kirkegaard så är Steen på plats inom någon minut.

Den döde – mördade? – har svarta kläder, militärstövlar och luvjacka. En autonom? Kan det vara en polis som gått för långt?

Deckarförfattaren Jesper Stein, som varit rätts- och kriminalreporter, blandar in illegala flyktingar, narkotikagangsters från Balkan, kriminella gäng vid Blågårds plads och diverse oegentligheter inom polisen.

Det polisiära problembarnet Axel Steen (frånskild far med allt större intag av droger) tvingas – det är ordet – samarbeta med säkerhetspoliserna i PET-bunkern.

Historien verkar inte otrolig utan kunde nog vara fullt möjlig.

Fast ”Uro” har främst blivit en atmosfärrik roman om Nørrebro: gator, platser, krogar och ett sjaskigt hotell. Författaren känner sin stadsdel också.

Går man in på YouTube och söker på Jesper Stein så får man upp videoklipp där Stein presenterar de miljöer som förekommer i första delen av serien ”2200 Noir” (efter postnumret för Nørrebro).

(Kvällsposten 2012)

Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)

Jussi Adler-Olsen skildrar dansk samtid (för femte gången)

Jussi Adler-Olsen
Marcoeffekten
(Politikens forlag)

De nyrika blir omåttligt rika och de fattiga allt fler och fattigare. Girighet och egoism förenar statsapparaten med bankvärlden. Västvärlden fortsätter att kolonisera Afrika ekonomiskt.

Några sidor in i sin nya, femte krimi, efter ett par kapitel bara, har Jussi Adler-Olsen skissat upp bilden av 2000-talets sköna, nygamla värld.

Han placerar världen i Danmark, låter dansk samtid personifieras – där uppe – av chefen för det statliga danska Evalueringskontoret for Udviklingsbistand, och – längst ner – av Marco, en 15-årig romsk pojke, som tigger och stjäl på Köpenhamns gator och har bidragit med boktiteln.

Suveränt gjort. Även om vissa läsare nog muttrar om ett överdrivet skräckscenario i Sjöwall/Wahlöös anda.

Spåren är flera och trådarna fler ändå. De flesta vävs ihop men en av historierna (en kvinna som blev innebränd i en husbåt) löper parallellt.

Den utredningen sköter Rose, annars sekreterare, med bistånd från Assad, egentligen vaktmästare, under surmulna tillrop av Carl Mørck, chef för Afdeling Q vid Köpenhamnspolisen. Därmed lär vi känna Rose och Assad, bägge lika hemlighetsfulla, ännu något lite.

Huvudspåret halkar Afdeling Q in på mest av en tillfällighet. En anställd vid kontoret för utvecklingsbistånd försvinner under en Afrikaresa. Försnillat pengarna och gett sig av eller vad hände?

Pojken Marco har, av en annan händelse, svaret på frågan. Ja, så mycket bara händer att här bör finnas ett budskap: Var vi hamnar i livet beror ofta på tillfälligheter.

Marco och hela den romska klanen stiger fram som individer, var och en sin egen personlighet, med olika bakgrund och motivation. Också ett budskap: Bunta inte ihop människor utan se individen.

”Marcoeffekten” blir en kriminallitterär kampskrift mot den uppblossande diskrimineringen av romer i Europa. Dansken Jussi Adler-Olsen har, ännu en gång, överträffat sig själv. I april kommer ”Marcoeffekten” på svenska.

(Kvällsposten 2013)

I deckarhyllan: K. Arne Blom

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)