3 ggr reselitteratur

1) London Kort och gott ”London” (Karavan) heter en bok om min andra huvudstad i Europa där olika skribenter svarar för varsin text.

Dick Harrison skriver till exempel sin personliga Londonhistoria, Håkan Engström om öl och pubar, Michael Tapper om James Bond och film, Amanda Svensson om världens äldsta tunnelbana och – mest spännande! – Gabriella Håkansson om platser i London som inte finns (nu längre).

2) Paris ”Filmälskarens guide till Paris” (Bucket List) av Eva Lindfors och Marie Öhgren lockar till (åter)upplevelse av min tredje europeiska huvudstad ”genom 158 filmer”.

Stiga in i bioduken och bli kollega med kommissarie Maigret/Jean Gabin på 36 Quai des Ofèvres, guidas av Carla Bruni i Rodinträdgården (”Midnatt i Paris”), fika med Julie/Juliette Binoche på Bistro Le Mouffetard (”Bleue”) och stå med Amélie (från Montmartre) på bron över Saint Martin-kanalen.

3) Berlin Peo Rasks ”Ett annat Berlin” med tillägget ”en udda reseguide” (Black Island) skulle kunna få Berlin att också bli en av mina städer i Europa.

Han besöker och beskriver udda, personligt valda platser och miljöer. Till exempel 70-talets prefabricerade Plattenbau-hus, Bertolt Brechts lägenhet, så kallade Café Achteck (stadens gröna pissoarer) och den nedlagda flygplatsen Tempelhof med nationalsocialistisk arkitektur.

(YA/KB/TA 2017)

I deckarhyllan: K. Arne Blom

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

I deckarhyllan: Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)

Arlo Guthries första besök i Sverige

Arlo Guthrie har varit i Sverige. Han var här för att göra reklam för Arthur Penns film ”Alice’s Restaurant” som han har huvudrollen i. Ett filmbolag, United Artists, och två skivbolag, EMI och Electra, höll i trådarna och trodde att Arlo skulle hoppa en marionettdocka.

Spektaklet började på klubben Ernest. Hela pressen var där. I prydliga högar låg Arlo Guthries fyra LP-skivor och singel till allmän utdelning.

Mitt i strålkastarljuset framför en surrande filmkamera och minst tjugo pressfotografer satt Arlo själv. Såg han ut att trivas? Han knäppte på en gitarr när nån sa åt honom att göra det. Han satte sej vid pianot, sjöng och spelade några av sin pappa Woody Guthries sånger.

Jackie var där också. Hon och Arlo gifte sej för ett tag sen. Så slutade Arlo att spela, log ett surt leende och sa: ”Det här är fan inget nöje.”

Nån kom och försökte lura med honom till en annan klubb. Ett lite lugnare ställe. ”Nä du”, sa Arlo, ”jag dricker upp den här ölen och sen sticker jag.” Sen drack han upp ölen och han och Jackie sa ”bye” och försvann.

Originalutgivningen av LP:n ”Alice´s Restaurant” (1969).

Arlo Guthrie hade ett fullspäckat tidsschema att följa under sina fyra dar i Sverige.

– Min fru och jag ska snart ha en unge. Jag tycket det var fint att hon kunde komma och titta på Europa. Hon har aldrig varit här förut. Och då passar jag på att ta alltihop på en gång: Sverige, Tyskland, Frankrike, England. Nästa gång dom vill ha ut mej på reklamturné så nobbar jag, sa Arlo.

Dessutom hoppade han inte alls som film- och skivbolagen ville. Urban von Rosen fick nöja sej med en intervju istället för en halvtimmas program med ”Arlo Show”. Han kom till repetitionerna för Hylands hörna och kollade in vad det var frågan om. Sen vägrade Arlo att vara med.

Och så sa han oväntade saker också:

– Jag gillar inte den här LP:n med musiken ur filmen. Det är en vattning, dålig version av ”Alice’s Restaurant”, som jag sjunger där.

– Jag stoppade utgivningen av singelversionen av ”Alice’s Restaurant” i USA. Den är inget bra.

– Filmen är en historia. En saga. Lite av det där har hänt mej. Men inte mycket.

Sonen Arlo betedde sej ungefär som Woody Guthrie när han fått sitt bäst betalda jobb. Han skulle sjunga i Rockefeller Center’s regnbågsrum för 75 dollar i veckan. Men när dom ville sätta på honom löspolisonger och cowboyutstyrsel hoppade han in i hissen igen åkte dom sextiofem våningarna ner till USA.

Arlo Guthrie har blivit en symbol för USA:s drop out-generation. Det är den amerikanska undergroundpressen som gjort honom till det. Filmen ”Alice’s Restaurant” fortsätter i samma stil. Men Arlo Guthrie är ingen drop-out.

Vem är då Arlo Guthrie?

Han föddes 1947 i Brooklyn, New York. Hans far Woody Guthrie, som kallats ”den amerikanska folksångens pappa”, var sångare och kompositör, en agitator som kämpade för arbetarnas rätt att organisera sej i fackföreningar. Att också Arlo började sjunga och spela är naturligt. T ex Pete Seeger, Jack Elliott, Cisco Houston och Sonny Terry var hemma hos familjen Guthrie och jammade med Woody. Arlo hade sin egen folk-club när han var en tvärhand hög.

Mike Castle är en amerikansk desertör i Sverige. Han känner Arlo.

– Jag var hemma hos honom en gång långt innan han blev känd. Jag hade en mandolin med mej, spelade en låt på den. ”Jaharu”, sa Arlo, ”vill du höra resten också?” Och så spelade han, Fingrarna fladdrade över greppbrädan. Han kan spela vadsomhelst bättre än vemsomhelst.

Arlo själv är rätt blygsam.

– Jag spelar några olika instrument och har skrivit några sånger. Först sjöng jag bara Jack Elliotts sånger. Han har påverkat mej mest av alla.
Woody då?

– Nja, han har inte påverkat mej så mycket musikaliskt. Men han har påverkat mej massor som människa. Mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva.

– Alla snackar om att jag skulle vara 70-talets Bob Dylan. Men 70-talet har ju knappt börjat än – och sen är jag fullt nöjd med att vara Arlo Guthrie. Spelar jag folkmusik? frågar dom också. Det är klart jag gör. Folkmusiken har förändrats och det har folket också.

Är sången och filmen ”Alice’s Restaurant” sanna beskrivningar av verkligheten? Hände det så på riktigt?

– Nej, det är lite hopplockat här och lite där. Det var inget kollektiv i Stockbridge, bara ett hus vi alla brukade komma till och träffas i. Nu har Jackie och jag köpt en stuga i Stockbridge. Ett jättegammalt trähus som måste fixas till innan det blir riktigt fint.

Det där att du hoppade upp och ner och sa att du ville döda, DÖDA, DÖDA! när du mönstrade – stämmer det?

– Nej, inte riktigt. Men jag slapp militärtjänsten för att jag straffats – fått böta för nedskräpning – och för att jag var psykiskt otillförlitlig. Och jag skulle aldrig ha gjort nån militärtjänst. Aldrig åkt till Vietnam. Det är etablissemangets onda sätt att visa sin styrka. Genom våld.

– Och dom är specialister på det. Så det är ingen mening med att försöka bekämpa dom med våld. Jag tror på icke-våld. Icke-våldet vet inte etablissemanget hur dom ska kunna slå ner. Det är därför dom tvingar Black Panther att försvara sej. Black Panther som egentligen är en icke-våldsrörelse.

Är du socialist som Woody?

– Jag vet inte om Woody var socialist. Han var nog mera nån slags humanist. Men om man kämpar för fackföreningar blir man automatiskt kommunist eller socialist i USA. Sen är det en annan sak att arbetarna nu är samlade i fackföreningar och inte längre måste skyddas från arbetsgivarna – nu måste arbetarna skyddas från fackföreningarna.

Omslaget till återinspelningen av ”Alice´s Restaurant” (1997).

Det är en väldig skillnad mellan att höra Arlo på en konsert och att höra honom på skiva.

Han har en fantastisk publikkontakt som jag aldrig upplevt med nån annan sångare. Han gaggar med publiken och publiken gaggar tillbaka. Han berättar roliga historier som publiken skrattar åt. Och publiken skämtar med Arlo. Det skrattar han åt.

På skiva strävar han efter ett pop-sound. Jag tycker han nu börjar likna The Byrds lite grann. Men han verkar kunna skämta med sej själv också vid en skivinspelning. Han spelar in skivor för att det är kul. Om han tyckte det var tråkigt skulle han låta bli.

Han gillar att ge konserter. Så han gör trettio framträdanden om året – gärna på en gång så han blir av med dom. Att spela och sjunga gillar han. Fast mest när han känner publiken och publiken känner honom. Efter att ha gett sina trettio konserter sjunger han bara för sina vänner.

– ”Running Down The Road” är en fin LP, säger han. Min bästa hittills. Förut har jag haft lite dåliga studiomusiker och det har mest blivit live-inspelningar. Nästa gång funderar jag på att göra en dubbel-LP.

Arlo Guthrie har humor. Hans svar på USA:s våld är skrattet. Han tänker få etablissemanget att bli ihjälskrattat.

Ändå lever han i kapplöpning med döden. Woody Guthrie dog 1967 efter femton år på sjukhus i Huntington´s Chorea (även kallad danssjukan), en ärftlig nervsjukdom. Det är 50 procent att risk att Arlo har ärvt sjukdomen.

För Arlo är det mystiskt att han skulle kunna bli populär i Sverige.

– Jag sjunger om amerikanska förhållanden och jag använder slang och konstiga ord. Det finns väl ingen svensk som fattar vad jag sjunger om?

(Tidningen Vi 1970)

I CD-spelaren: Richard Lindgren

Richard Lindgren
Memento:
Best Of + Rare & Unreleased Tracks 1994-2010
(Rootsy)

Det dröjde innan jag begrep det och ett tag tjatade jag också om att han borde övergå till att sjunga på svenska.

Ja, ibland kan man vara dum.

Nu har jag i alla fall insett att Richard Lindgren är en av Sveriges mest egenartade folkcountrysångpoeter och en av ännu färre svenskar som inte ska dikta och sjunga på något annat språk än engelska.

Han kommer från Malmö men när han sjunger kan staden placeras i USA och England eller nånstans nere i Europa.

Samlingsboxen ”Memento” innehåller tre CD-skivor med material från 1994-2010; utgivna och outgivna låtar, alternativa versioner och livespår.

Min storfavorit, ”From Camden Town to Bleeker Street”, finns med. Och snart får jag nya favoriter: ”Five Pants and a Wink from Gwendolyn”, ”Black Morning Black Train”, ”You Know Who Your Lover Will Be”…

Spännande covers också – som “Blind Willie McTell” (Bob Dylan) och ”I´m So Lonesome I Could Cry” (Hank Williams).

Gitarr och piano, jazzblås och zigensk fiol.

Stämning: svart, svartare, svartast.

(Ystads Allehanda 2011)

Viking Eggeling, den första svenska videokonstnären

Louise O´Konor
Modernist & filmpionjär
(Konstakademien / Atlantis)

Astrid Söderberg Widding, red.
Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout
(Sveriges Allmänna Konstförening / Langenskiöld)

Louise O´Konor har tagit som livsuppgift att placera Viking Eggeling i den svenska konst- och filmhistorien. Redan på 50-talet blev O´Konor intresserad av Viking Eggeling, ”lissade” 1965 och doktorerade 1971.

Jag minns henne från filmkunskapen i Stockholm cirka 1970, där hon presenterade Eggelings svartvita, tecknade och abstrakta kortfilm ”Diagonalsymfoni”. Den gjorde så starkt intryck på mig att jag länge trodde att Viking Eggeling var ett känt namn åtminstone bland dem som sysslar med film och konst.

Men som Louise O´Konor skriver: ”Ute i Europa och även i USA finns sedan länge ett intresse för Viking Eggeling…” (Underförstått: Sverige då?)

En tunn, liten bok – men innehållsrik och fascinerande. Och som en thriller. O´Konor berättar om Viking, född 1880, det trettonde barnet till Fredrik Eggeling, som kom hit från Tyskland och startade Eggelings musikaffär i Lund.

Rutor ur kortfilmen ”Diagonalsymfoni”.

Den 17-årige Viking Eggeling reste från Lund och ut i Europa, gick handelsutbildning men blev ”fri” konstnär i Paris. Han umgicks med bland andra Jean Arp, Hugo Ball och Tristan Tzara, vilka 1916 grundade dadaismen på Cabaret Voltaire i Zürich. Han var ”modernist & filmpionjär”.

O´Konor skriver att Eggelings livsöde och vad som hände efter hans död 1925 i Berlin är ”tragiskt… men inte ovanligt”. Konsten förskingrades, försvann och förfalskades. Samarbetspartnern Hans Richter svek. O´Konor stämdes inför domstol för sin doktorsavhandling.

Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok 2002, som behandlar ”Konst som rörlig bild”, förtjänar en egen recension. Men här är värt att lägga märke till att historiken över svensk konstfilm/videokonst startar med Viking Eggeling. (Bland övriga som tas upp finns Peter Weiss, P.O. Ultvedt, Hans Esselius/Kjartan Slettemark, Erik Pauser/Johan Söderberg, Teresa Wennberg, Ann-Sofi Sidén, Miss Universum och Katarina Löfström.)

På den DVD, som medföljer, finns exempel på rörlig svensk konsthistoria. ”Diagonalsymfoni” inleder: streck, former och symboler blir långsamt belysta, för att lika långsamt mörkna och försvinna. Rytmiskt, som i dans.

Om video funnits 1924-25, då ”Diagonalsymfoni” premiärvisades, så hade Viking Eggeling från Lund varit den första svenska videokonstnären.

(Kvällsposten 2006)

Påskakrimi (4): Ingrid Hedström

Ingrid Hedström
Blodröd måne över Villette
(Alfabeta)

Ingrid Hedström skriver i en gammeldags europeisk tradition; en del Simenon och en del Christie. Samtidigt som hon skriver nutida – fast alltid med en tråd bakåt i Europas historia.

Hedströms fjärde roman, ”Blodröd måne över Villette”, om undersökningsdomaren Martine Poirot (lägg märke till efternamnet om ni inte gjort det förut!) i den belgiska staden Villette är den bästa hittills i hela serien.

Den här gången (tog hon åt sig när flera kritiker muttrade ”upprepning”?) har Hedström bemödat sig om att skriva en mer innehållsrik kriminalroman.

Redan inledningen – där ett mord sker på dagens mindre lyxiga version av Orientexpressen, är en väl uttänkt kriminalnovell som kunde ha publicerats separat. Men snart växer ”novellen” ut till en hel kriminalroman.

Det som sker idag har sin grund i historien. Kriminaliteten har samröre med stat och politiker, här också med Europas underrättelsetjänster efter andra världskriget.

I centrum finns Martine Poirot och även hennes svenskättade make, deras privatliv och bakgrund. Morden i Villette knyts ihop med Sverige.

Inte så stor skillnad mot tidigare titlar – ändå en stor skillnad. Allting är så mycket mer noga gjort: själva deckarintrigen, personskildringen, trådarna som tvinnas ihop, privat kontra kriminellt.

”Blodröd måne över Villette” sätter jag upp på listan över vårens bästa svenska deckare, tillsammans med ”Döden på en blek häst” av Amanda Hellberg, ”Ingenstans under himlen” av Liselott Willén och – inte minst – ”Änglarna” av Ola Nilsson.

(Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: Susanne Rosenberg

Susanne Rosenberg
Reboot – Omstart
(Playing With Music/Border)

Susanne Rosenberg besökte nyligen Himlabacken på Österlen med sin lika traditionella som personliga folksångsröst.

Nya albumet har dubbeltiteln “Reboot – Omstart”. Det svenska ordet stämmer bättre, det engelska låter för modernt och tekniskt.

Susanne Rosenberg söker sig bakåt i tiden, för att påminna både oss och sig själv om hur hennes intresse för folksång startade.

Traditionella svenska folksånger framförs a cappella, så som folksång brukade sjungas traditionellt. Hon sjunger melodierna men tolkar också texten i förhållande till – mot – melodin.

Dessutom kan hon inte hålla sig: när hon gått bakåt tar hon ett steg framåt igen.

Här finns flera improviserade stycken på klockspel och flöjt – fast flöjttonerna kan hon ha skapat med stämbanden, det låter nästan så. Märkligast – så häftigt – när hon i “Kyrie – Oh Death” knyter ihop medeltida europeisk kyrkosång med amerikansk countrygospel.

(Hopplock av texter i Ystads Allehanda / LO Tidningen 2010)

I CD-spelaren: Karl Seglem

Karl Seglem
norskjazz.no
(Norcd)

Karl Seglem har i mina öron alltid varit en lika rural som urban musiker, traditionell (med rötter i jazz och norsk folkmusik) men också modern.

Hans förra album, ”Urbs”, var ett typiskt exempel: Seglems tenorsax och gethorn (samt en gästande hardingfela) balanserade med snarare än mot elektroniska rytmer och klanger. Land och stad förenades och verkade trivas rätt bra ihop.

Men vad menar då saxofonisten Seglem när han nu valt att göra ett album med en jazztrio? Kan det vara en reträtt? Ett steg tillbaka? En andhämtning och paus?

Eller ska man ana en viss uppgivenhet? Seglem tycker det blivit svårt att hävda traditionen i 2000-talets allt snabbare samhälle…

Fast norska Eple Trio är ingen helt vanlig jazztrio, i betydelsen att jazzmusiken skulle vara retro. Eple Trio spelar inte som en jazztrio brukade spela utan där de lever: influenserna hämtas från Norges folkliga traditioner och från Europas konstmusik.

Det kunde man höra på Eple Trios eget album med den passande titeln ”The Widening Sphere of Influence” men också här finns ett bra exempel på det. ”Året hallar” må vara en traditionell norsk låt men den börjar snarare som konstmusik.

Sigurd Hole drar stråken strävt över bassträngarna och trummisen Jonas H. Sjøvaag bidrar med enstaka cymbalklirr, innan Seglem börjar spela sina typiskt brusiga saxtoner och Andreas Ulvos piano fyller ut, breddar och kompletterar med europeiska toner, ungefär varannan folklig och varannan klassisk.

Albumet innehåller också en fado – övriga låtar är Karl Seglems egna, ofta med ordet ”song” i titlarna.

Så låter musiken: som ordlösa sånger med berättelser och budskap. Seglem spelar melodiskt, stilla och lugnt men… nej, inte avspänt. Det finns något drömskt i tonerna men också en känsla av sorg, som av brustna förhoppningar.

Musik som självtröst, ja kanske.

Nej, jag får inga svar på mina frågor: hur Seglem kommer att låta på nästa platta, om han dragit sig tillbaka från dagens larm och rytmer eller om han ännu en gång ska ta en törn med utvecklingen.

Han mumlar i munstycket. Tills vidare får jag nöja mig med att tenorsaxofonisten Karl Seglem och Eple Trio bjuder på – ordagrant – smärtsamt vacker norsk folkjazz.

(Lira 2009)