Etikettarkiv: Obehagligt

Hon är ett helt rockband

Helene Bohman heter en tjej som bor i Lund. Hon spelar akustisk gitarr och sjunger egna sånger – men hon kan ändå inte kallas vissångerska. Hon tillhör den nya svenska sångargenerationen.

Dom skriver egna sånger. Men dom har lite gemensamt med trubadurer och svenska vissångare och betydligt mer gemensamt med nutida amerikanska folksångare som Joni Mitchell, Arlo Guthrie, Laura Nyro, Tom Paxton, Loudon Wainwright, Bob Dylan (naturligtvis) osv.

Men där allting kan köpas för pengar
i neonskyltarnas glöd
såg barnet på sin mor och sa:
Vilka fabriker är det som gör bröd?
(Detta och följande citat ur ”Låt säden växa” av Helene Bohman)

Dom mest kända är Bernt Staf, Turid Lundqvist och Jan Hammarlund.

Barfota, klädd i blå bomullsbyxor och ett blåfärgat linne, och med sitt svarta hår hängande ner över ryggen, steg Helene Bohman upp på scenen på musikfesten i Slottsparken i Malmö i somras.

Rösten åkte berg- och dalbana tillsammans med rytmen och plötsligt lät det som om det inte var en enda tjej utan ett helt rockband som spelade.

– När jag skriver mina låtar tänker jag alltid för flera instrument. Här skulle det sitta fint med en fiol och en flöjt på det där stället.

Helene Bohman 1b

Nog mitt eget foto. Scannat ur tidningen.

– Egentligen tycker jag det är lite obehagligt att stå ensam på scen och sjunga. Svårt att släppa loss ordentligt med den massiva uppmärksamhet som riktas mot en ensam människa med en gitarr. När man är fler på scenen då är det mycket roligare. Man får en sån enorm musikalisk energi då.

Det enda popband som Helene Bohman har sjungit med är Träd Gräs & Stenar några gånger i Stockholm. Men nu har hon börjat leta efter musiker som kan kompa henne.

– Men det är besvärligt. Dom flesta som har spelat elektrisk popmusik förut vill bara vräka på för högsta volym. Jag vill ha ett litet mjukt svängande elrockband. Och sen är det extra svårt för att man vill att dom ska ha samma politiska idéer som en själv, så det kan fungera bra tillsammans.

Där allting kan köpas för pengar
betyder du ingenting
om du saknar hem och arbete
och en gyllene vigselring

Sin första sång skrev Helene Bohman samma natt som almarna i Kungsträdgården i Stockholm skulle fällas.

– Jag bodde på landet i Skåne då och visste ingenting om vad som hände i Stockholm. Man blir lätt isolerad på landet om man inte skaffar sig regelbunden information. I sången skrev jag att ”Det är tid för människorna att samlas i en ring” och det var just vad dom gjorde den natten i Stockholm och uträttade nånting konkret.

– Det är så jag skriver. Utgår från mej själv och hur jag upplever världen men talar också om hur jag vill att det ska fungera.

Där allting kan köpas för pengar
trampar jag på min själ
för att köpa en lockande, pockande
skyltfönsterägodel

– Nu när jag bor i Lund och pluggar på socialhögskolan har jag kommit närmare problemen i stan. Mina senaste sånger handlar om stadskulturen och hur den skiljer sej från kulturen på landet.

I snart ett år har Helene Bohman samlat sej för att spela in en LP för det lilla skivbolaget Silence. Nu verkar det äntligen bli av framåt våren. Men exakt när beror på om hon lyckas få tag på några musiker som hon vill spela med.

Där allting kan köpas för pengar
är det lätt att glömma bort
att den mest fantastiska maskinen av alla
är vår egen kropp!

(Hennes 1972)

PS. Klicka HÄR och hör en inspelning med låten, gjord långt senare men lika stark och bra fortfarande.  

Annonser

I deckarhyllan: The Yorkshire Ripper

David Peace
1974
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

dAVID pEACE 1974Första gången jag läste David Peaces romankvartett om Red Riding-distriktet i Yorkshire uppfattade jag dem som noir-romaner – fast engelska, moderna och mer experimentella.

Liksom Philip Marlowe är kriminalreportern Eddie Dunford på jakt efter sanningen.

Nu har första delen kommit på svenska och jag läser på ett nytt sätt. ”1974” blir en existentiell thriller om hur skräcken för de brutala, verklighetsbaserade flickmorden sprider sig som en epidemi bland invånarna.

Peace har själv vittnat om hur rädd han var som barn.

Rebecca Alsberg lyckas inte översätta Peaces slängiga slangspråk – det är omöjligt! – men hon har fångat intensiteten, drivet, mardrömmen.

David Peace
1977
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace 1977David Peace dementerar alla påståenden om att deckare är underhållningslitteratur. Ingen kan bli underhållen och road av att läsa ”1977”, andra delen i ”Yorkshirekvartetten”.

Polisen Bob Fraser och journalisten Jack Whitehead återkommer från förra romanen, ”1974”, och lyfts fram som dubbla jag-berättare.

Från var sitt men ändå samma håll berättar de om ”Yorkshire Ripper”, som fortsätter att mörda prostituerade kvinnor. Det handlar om mäns syn på kvinnor och polisens förhållande till kriminalitet.

Djupt obehagligt, ännu mer sorgset och rent ut sagt vidrigt än i debuten.

Inte blir det bättre eller hur man ska säga av att Peaces prosa är som dödsdanspoesi.

(Bägge KB/YA/TA 2012-13)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

1-spirande-kc3a4rlek-mellan-vagnarna-i-sjc3b6bo

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Kivik Art Gitta

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Det ogemytliga Danmark

Jussi-Adler Olsen
Journal 64
(Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen)

Danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsen skriver skälmromaner där kriminaliteten har färg av svartaste – eller brunaste – noir. I fjärde titeln om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen fortsätter han att skildra sitt hemland som i en skrattande skräckspegel.

Vilka överdrifter! Vilken fantasi! Helt overkligt! Men någonting gnager i mig när jag läser. Måste ut på nätet och kolla…

Jodå, mitt i Stora Bält finns en ö som heter just Sprogø. På den ön låg ända in på 60-talet ett slags förvaringsanstalt för så kallat sinnesslöa kvinnor. Liksom i Adler-Olsens deckare utsattes kvinnorna för kastrering och sterilisering (bägge med prefixet tvångs-).

Berättelsens huvudspår: hämnd kontra övermänniskoideal. Hur blev livet för kvinnorna? Och de läkare som tyckte det var etiskt riktigt att stympa kvinnor, var finns de i dagens samhälle?

”Journal 64” vänder ut och in på bilden av det gemytliga Danmark, historiskt och idag. Resultatet blir kort sagt obehagligt. Romantiteln syftar på läkarjournalen för en av kvinnorna från Sprogø.

Dessutom fördjupas presentationen av de tre återkommande huvudpersonerna: kommissarie Carl Mørck, som bär på evig sorg, samt assistenterna Rose, som plötsligt kan bli en annan person, och Hafez al-Assad (alltså namne med Syriens förre diktator), som allt mer visar att han långt ifrån bara är en leende arab.

Nu börjar jag ana att Avdelning Q-serien måste vara en hyllning till det udda och annorlunda, till de människor som inte är som andra och därför har så stor betydelse för ett samhälle.

(Kvällsposten 2012)