Etikettarkiv: Barn

Biblioteket – en makthavare. Del 2: Det gallrade biblioteket

”Oj!” utbrister Maja Ricci när jag undrar hur länge hon varit bibliotekarie. ”Det är många år.” Hon gick ut biblioteksskolan 1987 och kom för fjorton år sen till Sjöbo bibliotek.

Maja Ricci har titeln bibliotekssamordnare, vilket jag översätter till chef på biblioteksgolvet. ”Jo, så kan man beskriva det”, säger hon och tillägger att det även finns en verksamhetschef för bibliotek, kultur, fritidsgårdar med mera (tjänsten är obesatt i väntan på att den nya verksamhetschefen ska börja efter nyår).

YA:s kulturkrönikör har flera gånger återkommit till biblioteksverksamheten i Sjöbo, särskilt tagit upp och kritiserat gallringen av biblioteksböcker. ”Ja, det har jag sett”, kommenterar Maja Ricci (med ett leende). Även idén till dagens krönika uppstod genom en iakttagelse – av en krympande avdelning.

Oftast lånar man ju genom självservice men för en tid sen var det något som inte fungerade. Så jag gick fram med boken till lånedisken, blickade åt höger medan jag väntade på min tur – och häpnade. Vart hade alla hyllorna med musiklitteratur tagit vägen? Tittade igen: de hade reducerats till en liten hylla med ett fåtal musikböcker.

”Inte längre så många som lånar den typen av litteratur”, säger Maja Ricci. ”Nödvändigt också att gallra inför ombyggnaden av Sjöbo bibliotek. När biblioteket ska bli meröppet måste hyllorna vara lägre – besökarna ska kunna se att ingen gömmer sig bakom en hylla – och färre böcker får plats.”

Bibliotekshylla gallradSjöbo biblioteks gallrade deckarhylla. Foto: Blenda Automatique

(Fast nu har ju ombyggnaden flyttats fram ett år! En bibliotekskund kan ju undra, oavsett vilka som ska hållas ansvariga, om inte gallringen började lite tidigt?)

Ännu en utgångspunkt för krönikan är tidningen Författarens höstnummer som har temat ”Osynliga makthavare” = bibliotek och bibliotekarier. Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs, avslutar sin artikel med en uppmaning till alla biblioteksbesökare.

”Nästa gång du går till ett bibliotek”, skriver han, ”tycker jag… att du ska fråga bibliotekarierna: Hur känns det att ha en sådan makt över litteraturen? Att bestämma vilka författares böcker som ska få finnas i ett bibliotek?”

Maja Ricci invänder: ”Men vi har inte hela makten. Det finns en bibliotekslag. Där det står att biblioteken ska ta särskild hänsyn till barn och unga, människor med funktionshinder, andra språkområden och minoritetsspråk. I Sjöbo satsar vi också på det vuxna lärandet.”

Vilken funktion ska biblioteket ha i en kommun av den här storleken, som Sjöbo eller Skurup, Tomelilla och Simrishamn? (Medan Ystad ju är större.)

”En mötesplats med medierna i centrum”, svarar Maja Ricci. ”Det är därför vi längtar efter det ombyggda biblioteket med större barn- och ungdomsavdelning, fast evenemangsplats, så vi slipper plocka undan hyllor vid arrangemang, och fler mötesrum för både föreningar och politiker, som vill ha medborgardialoger.”

Hon tillägger: ”En demokratisk tanke som ska prägla biblioteksverksamheten.”

När du säger ”medier”, vad innefattar det? Svar: ”Böcker, ljudböcker, digitala böcker, filmer och även databaser bör väl räknas hit.” Och ekonomin, det finns pengar att köpa in böcker? ”Det har inte varit någon neddragning av biblioteksanslagen, i Sjöbo finns ingen sådan trend.”

Hur sköts inköpen av böcker? ”Vi gör ett eget urval. Det gäller att följa med i vad som är aktuellt, både inom samhällsdebatt och skönlitteratur. Höstutgivningen är viktig. Liksom dialogen med besökarna, många böcker köper vi efter inköpstips från låntagare.”

Därmed återgår samtalet till inköpens motsats: gallring av låneböcker. Maja Ricci hävdar – kraftfullt – att det jag skrev i en tidigare krönika var fel. ”Inga böcker ur den lokala samlingen har gallrats bort. Om det ser glesare ut beror det på att en del skånska böcker ställts på andra hyllor och vissa lokala böcker finns nu i förrådet.”

Jag hävdar att det inte stämmer – inte till 100 procent. Som en av mina böcker (alltså skriven av en lokal författare med Skåne som ämne och vissa sidor ännu mer lokala): den kan numera lånas på ett enda skånskt bibliotek (utanför Sydöstskåne).

Det måste ha blivit fel, enligt Maja Ricci. Nu när biblioteken i sydöstra Skåne (Sjöbo, Skurup, Tomelilla, Simrishamn, Ystad) samarbetar ska ingen bok gallras om den inte finns hos något av de övriga biblioteken. Fast hon tillägger: ”Vi har ingen bevaringsplikt.”

Vad är lokal litteratur? Hör skön- och facklitteratur, skriven av folk i Sjöbo kommun, till det lokala? ”Böcker om lokala människor och platser är förstås lokal litteratur. Däremot böcker av lokala författare…” Maja Ricci tvekar.

Men om något bibliotek ska vara intresserat av att bevara dessa ”lokala” böcker, så att de finns tillgängliga för utlåning, måste det väl vara det lokala biblioteket?

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Efter Tjechov

Efter Måsen
med Elena Alexandrova
Scenografi: Marta Cicionesi
Ljusdesign: Ilkka Häikiö
TeTeater, Övraby 3 april

Som alltid börjar föreställningen innan den börjar och jag blir lika häpen som tidigare gånger.

Elena Alexandrova tar emot publiken och pratar med oss när vi sitter och väntar utanför vardagsrummet som också är TeTeaterns scen och salong. Så försvinner hon – en minut eller två – och kommer tillbaks som en annan: den åldrande skådespelerskan i pjäsen ”Efter Måsen”.

Som skådespelerska fortsätter hon att prata med oss – men vi förflyttas till Ryssland. Hon kommenterar fotona på väggen, där syns hon som ung och hennes son som tonåring. Inuti en låda, en liten kartong, finns en fågelfjäder och ett pjäsmanus av sonen.

TeTeater Måsen

Efter prologen går vi in i scenrummet och Elena Alexandrova fortsätter att göra det hon är så mästerlig på. Det kan sammanfattas med ett ord: förvandling. Eller med två: både… och.

Hon talar och sjunger, pratar med publiken och spelar sin roll i pjäsen.

Först tätt-tätt intill oss, precis framför de runda borden vi satt oss kring. Sen drar hon ifrån den vita ridån och själva scenen öppnar sig: en skog med björkstammar från golv till tak. Skådespelerskan tar av sig hatten och blir sin son.

Kort hår och glasögon – annars sker förvandlingen med henne, inuti Elena.

Hon förändrar sina ansiktsuttryck. Nej, snarare: känslouttrycken i ansiktet. Eller så förändras ingenting men förändras ändå. Som att hennes typiska kvinnokappa blir en lika typisk mansrock.

4 min 8 sek

Klicka HÄR för att se SvT Skånes reportage om Elena Alexandrovas uppsättning ”Efter Måsen” på sin egen TeTeater. 

Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” finns kvar som björkskog från svenska uppsättningar, fjädrar och ett kranium av en mås – tillverkat av Marta Cicionesi, som svarar för den genialt enkla scenografin, där skogen kan bli en sjö. Och temat förstås: den oförsonade spänningen mellan mor och son. Och mellan teater och liv, gestaltade känslor och verkliga.

Elena Alexandrova spelar stor klassisk teater från Sankt Petersburg men hemma hos sig på TeTeatern i Övraby. Som nu, tack vare Ilkka Häikiös scenbelysning, verkligen är en Teater (med versal).

Krock? För mycket för det lilla? Nej, det känns helt naturligt. Och man behöver inte alls kunna ”sin” Tjechov för att drabbas av konflikten mellan förälder och barn.

(Ystads Allehanda 2015)

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höst 1b

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Höst 2

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Höst 3b

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Höst 5b

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

I deckarhyllan: The Yorkshire Ripper

David Peace
1974
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

dAVID pEACE 1974Första gången jag läste David Peaces romankvartett om Red Riding-distriktet i Yorkshire uppfattade jag dem som noir-romaner – fast engelska, moderna och mer experimentella.

Liksom Philip Marlowe är kriminalreportern Eddie Dunford på jakt efter sanningen.

Nu har första delen kommit på svenska och jag läser på ett nytt sätt. ”1974” blir en existentiell thriller om hur skräcken för de brutala, verklighetsbaserade flickmorden sprider sig som en epidemi bland invånarna.

Peace har själv vittnat om hur rädd han var som barn.

Rebecca Alsberg lyckas inte översätta Peaces slängiga slangspråk – det är omöjligt! – men hon har fångat intensiteten, drivet, mardrömmen.

David Peace
1977
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace 1977David Peace dementerar alla påståenden om att deckare är underhållningslitteratur. Ingen kan bli underhållen och road av att läsa ”1977”, andra delen i ”Yorkshirekvartetten”.

Polisen Bob Fraser och journalisten Jack Whitehead återkommer från förra romanen, ”1974”, och lyfts fram som dubbla jag-berättare.

Från var sitt men ändå samma håll berättar de om ”Yorkshire Ripper”, som fortsätter att mörda prostituerade kvinnor. Det handlar om mäns syn på kvinnor och polisens förhållande till kriminalitet.

Djupt obehagligt, ännu mer sorgset och rent ut sagt vidrigt än i debuten.

Inte blir det bättre eller hur man ska säga av att Peaces prosa är som dödsdanspoesi.

(Bägge KB/YA/TA 2012-13)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Foto Olof Eriksson

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

vattnet-i-mars1Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)

Sagan om Lisa och Lena

En not 1

Det var en gång två tvillingsystrar som hette Lisa och Lena.

Dom var lika varann som två bär. Lisa hade lika kolsvart hår som Lena och Lena hade lika bruna ögon som Lisa. Lisas och Lenas lekkamrater kunde inte skilja dom åt. Det var knappt att deras mamma kunde det. Så lika var Lisa och Lena.

Men ändå var Lisa och Lena inte riktigt lika. Lisa sjöng alltid. Jag heter Lisa, sjöng Lisa när hon åkte hissen ner från tionde våningen i huset där Lisa och Lena och deras föräldrar bodde. Lena stod moltyst brevid Lisa i hissen.

Jag heter Lisa trallallalla, sjöng Lisa när hon gungade, lekte kurragömma och byggde kojor. Lena gungade, lekte kurragömma och byggde kojor hon också. Men hon sjöng inte.

noter-sextondelar-10471

Ibland letade Lisa fram skokartonger, tomma läskedrycksflaskor och kastruller. Sen tog hon en plastslev och slog på skokartongerna, läskedrycksflaskorna och kastrullerna. Och så sjöng hon: Jag heter Lisa trallallalla, jag heter Lisa trallallalla…

Lena satt tyst brevid och tyttade på och lyssnade när Lisa sjöng och spelade.

När Lisa och Lena blev 7 år började dom i skolan. Där lärde dom sej att läsa och skriva och räkna och en hel massa annat. Ibland hade dom musik. Fröken sa att nu ska vi sjunga ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Och så sjöng hela klassen ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Ibland fick dom komma fram till fröken vid orgeln och då sa fröken att nu ska du sjunga efter mej. Och så sjöng och spelade fröken c-durskalan: c, d, e, f, g, a, h, c.

En not 2

Lisa hade väldigt svårt för det där. När hon skulle sjunga c lät som ett mellanting av d och e. Och ibland lät det inte som nån ton i skalan alls. Och när Lisa skulle slå takten på en triangel när klassen sjöng slog hon aldrig som fröken sa att hon skulle slå utan Lena fick slå takten istället.

Lena var väldigt bra på att slå takten. Hon var väldigt bra på att sjunga också. Fröken brukade låta Lena stå framme vid katedern och sjunga solo inför klassen. Ja, Lena var så duktig att hon fick sjunga i skolkören.

När det blev föräldramöte berättade fröken för Lisas och Lenas föräldrar hur fint Lena kunde sjunga. Det var konstigt, tyckte Lisas och Lenas mamma och pappa, Lena har ju aldrig sjungit förut. Lena är en begåvning, sa fröken. Och fröken kom överens med mamma och pappa om att Lena skulle börja ta pianolektioner.

På eftermiddagarna när Lena satt vid pianot och övade så satt Lisa på golvet nedanför och lyssnade. Vad fint Lena spelar, tänkte Lisa. Hon hade väldigt gärna velat sjunga och spela hon också. Men Lisa kunde ju inte.

pianoklaviatur

Lena fortsatte att spela piano och hon blev bara duktigare och duktigare. Lisa blev sekreterare på ett kontor inne i stan. Sen gifte Lisa sej och fick barn och stannade hemma och blev hemmafru för att det var så ont om dagshemsplatser.

Lena blev ännu duktigare på att spela. Hon blev så duktig att hon fick spela i stadens Konserthus. Och musikkritikerna skrev att hon var jätteduktig och hon fick resa både till Sovjet och USA och spela i stora konsertsalar.

Lisa och hennes man sparade ihop till en dyr stereogrammofon och på lördagskvällarna när barnen somnat brukade dom sitta i soffan med armarna om varann och lyssna på en skiva med Lisas världsberömda syster.

En not 3Så fint Lisa spelar, brukade Lisa säja till sin man.

Och hon log när hon tänkte på sin syster som lyckats så bra i livet.

(Expressen 1970)