Etikettarkiv: Lars Norén

I bokhyllan: Anna Gavalda

Ser att det kommit en ny roman på svenska, ”Hjärtat i vår vänskap” (Bonniers), av fransyskan Anna Gavalda. Den ska jag snarast lägga ögonen på. Gavalda har jag följt och tyckt mycket om ända sen hennes debutroman…

*

Anna Gavalda
Jag älskade honom
Övers: Maria Björkman
(Albert Bonniers förlag)

Anna GavaldaFöljande recension handlar om en smart författarinna och en desto dummare kritiker.

Citat från bokens baksidestext:

”Anna Gavaldas pinfärska författarskap har rönt en enastående uppmärksamhet i hemlandet Frankrike. Hon har redan, efter bara en novellsamling och nu debutromanen ´Jag älskade honom´, hunnit belönas med flera litterära priser och översättas till ett antal språk.”

Det är alltså med tunga krav – kanske för tunga? – som jag börjar läsa boken.

Den franska författarinnan Anna Gavalda skriver bra. Och inte minst: hon skriver effektivt.

”Jag älskade honom” innehåller blott 159 sidor. Romanen är kort som en lång novell. Miljön är, i stort sett, en enda: en stuga på landet. Också personerna är få, i stort sett två: Chloé, trettioårig tvåbarnsmamma, och Pierre, hennes svärfar, 65 år. Vid sidan om finns och anas, nästan som dekor, de bägge barnen, Lucie och Marion.

Som i hårdkokt amerikansk noir eller i en teaterpjäs studsar replikerna mellan kvinnan/mamman och hennes svärfar. Replik följer på replik följer på replik utan att Gavalda skriver ut vem som säger vad eller hur det sägs. Det får – och kan också – läsaren förstå av replikerna.

Lars Norén möter Sara Paretsky. Fast i den första versionen av den här recensionen (jag skriver nu en ny version) jämförde jag istället med manliga deckarförfattare – som Dennis Lehane eller George P. Pelecanos. Först associerade recensenten inte alls till kvinnoromaner eller ens andra författarinnor.

Hade inte en identiskt likadan roman kunnat skrivas av en man? Även om ”Jag älskade honom” både har en kvinna som upphovsman och huvudperson – för tvåbarnsmamman Chloé ska väl vara huvudpersonen? – så får svärfar stiga allt längre in i centrum och överta huvudrollen. Även Chloés make (snart före detta) är sidvis nästan mer närvarande, trots att han endast andligen förekommer i romanen, än hustrun.

Men så går det långsamt upp för mej (som sagt är författarinnan smartare än recensenten) att just detta vill Anna Gavalda skildra och visa. Att mannen är livskarusellens maskinist, som bestämmer hur fort och i vilken riktning karusellen ska snurra. Att kvinnan och – inte minst barnen – åker med och runt som passagerare.

Cloés make, Adrien, har lämnat henne för en annan. Nu avslöjar Pierre, hennes svärfar och alltså Adrians far, att också han varit på väg att lämna sin hustru. Men han valde det motsatta: stannade hos familjen. Han blir en försvarsadvokat för sej själv, sonen och alla män. (Vi är ju så ömkliga, vi män.) Fast egentligen är det själva livet som advokaten försvarar: de livssituationer som män – och kvinnor – ställs inför och lockas av, de livsval som människor måste göra.

Pierres val påverkade hustru och barn. Adrians val påverkar också hustru och barn. Trots olika livsval så är det framför allt barnen som påverkas. Men hur? Går felaktiga val i arv eller handlar barnen tvärtom? Och hur väljer man när valet står mellan sin egen och andras lycka? Kan någon, som inte ens stått inför ett liknande livsval, påstå att någon annan valde fel?

Gavaldas budskap är den smått banala men eviga sanningen: Det är svårt att leva. Eftersom männen (även de frånvarande) står i livets fokus, så placeras de också i romanens fokus. Men uppmaningen gäller även kvinnor. Här finns ingen könskamp. Gavalda anklagar knappt männen, tycker mest att livet är sorgligt och just svårt. Hon uppmanar oss att tänka innan vi handlar, att inte strunta i konsekvenser och följder, att alltid tänka på och aldrig glömma barnen.

Gavaldas lilla korta roman är minst 5-6-700 (osynliga) sidor tjock. Romanen säger ännu mer – dubbelt eller tredubbelt så mycket – mellan än på raderna. Så visst är hon värd allt berömmet. Hon lever upp till baksidestexten. Anna Gavalda skriver bra, effektivt och tänkvärt.

(Tidningen Boken 2003)

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höst 1b

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Höst 2

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Höst 3b

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Höst 5b

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Sommarstaden

Sommar-, semester- och turiststaden – välj namn själva – kan ligga i östra, södra eller västra Skåne, på västkusten, Gotland och Öland eller var som helst i Sverige. Vad som krävs för att locka dit sommargästerna, turisterna, 08-orna, staborna eller badjävlarna – välj också benämning själva – är sol, (lagom) vind och vatten samt stränder, helst med sand men även klippor kan duga, och så bör den lilla närliggande staden ha ett par kvarter med små pittoreska hus.

Plus en golfbana i närheten, fast sådana finns ju numera i varenda svensk kommun. Inga problem!

Igelkott litenVid skiftet juni-juli, då temperaturen nått cirka 23 grader, sker förvandlingen från vinter- till sommarstad. Nu slår staden ut och blommar som en prunkande rosenrabatt  alternativt väcks till liv igen efter övervintringen i dödsskuggans dal. 

Foto: Bengt Eriksson

Åter ekar flip-floppandet mellan de små husen i de små gränderna i den lilla staden. Där inga affärer fanns öppnas sommarbutiker med märkeskläder som staborna inte köpte hemma i Stockholm. Även systembolaget byter till sommarsortiment och höjer till turistpriser. Och i den också om vintern öppna men då så stilla delikatessaffären spelas årets Lars Norén-pjäs upp med 08-or som skådespelare och expediterna som statister.

Två attityder kan noteras bland sommarstadens affärsidkare inför gräshoppsinvasionen: 1) Bugning med pannan mot marken, eller 2) Näsans höjs mot taket och man fräser (tyst  bakom ryggen). Som när grishals under ett par månader byter eller inte byter namn till fläskkarré. 

I de kringliggande byarna slås fönstren upp och kylan vädras ut ur de vintertomma husen. Invånarantalet ökar med 1000 procent från ena veckan till nästa. Dags för de bofasta att leta fram skyltarna med texten ”Café”, ”Antikviteter” eller ”Galleri” och hänga på uthuset. Extrarummet blir ”bed and breakfast” och ”zimmer”. Traktens konstnärer har fulltecknat till sommarens akvarellkurser. På byakrogarna serveras gourmetmenyer.

Nej, man får inte vara dum.

Om sommaren kommer också Kulturen till den annars så kulturutsvultna bygden. Turnerande teatergrupper gör  endagsbesök och spelar somriga pjäser, det ordnas teaterfestivaler och musikfestivaler finns av alla de slag, från folkmusik över rock och pop till klassiskt. 

När så allt och alla är på plats skickar lokaltidningen ut en skrivande sommarvikarie och fotograferande dito för att göra reportage om skådespelare, musiker och författare som semestrar i spridningsområdet – med noggrann presentation av vilka de är, för dessa ”kändisar” har ingen hört talas om…   

Erikssons sommar-iPod: 

ABBA, ”Summer Night City”, Babies, ”Sommardag på stranden”, Beach Boys, ”Summer Means New Love,” Gary US Bonds, ”School Is Out”, Eric Burdon, ”(Warm) San Franciscan Nights”, Agneta Fältskog, ”The Heat Is On”, Gyllene Tider, ”Juni, juli, augusti”, Ted Gärdestad, ”Sol, vind och vatten”, Bryan Hyland, ”Sealed With A Kiss”, Johan Kinde, ”Hon dansade en sommar”, Cliff Richard, ”Here Comes Summer”, Frank Sinatra, ”Summer Wind”, T Rex, ”Summertime Blues”, Trio me Bumba, ”Spel-Olles gånglåt”, Monica Zetterlund, ”En bedårande sommarvals”…

Bengt Eriksson ska köpa en ny halmhatt i sommar!

(Krönika i Ystads och Trelleborgs Allehanda 2006)