Lily Dahab ”Nomade”
Per Helsas gård, lördag kl 11
World jazz, så kan den här nomadiska sången och musiken sammanfattas. Sångerskan Lily Dahab, född i Argentina med rötter från farföräldrar i Turkiet och Syrien, och hennes tyske make, pianisten Bene Aperdannier, förenas i både spansk- och arabiskinfluerad jazz.
Verklig skönsång med ofta blott sjudande rytmer, just på gränsen till den bubblande kokpunkten, där tango, samba och andra afro-latinska blandningar och även arabiska rytmer byter av varann. Lily Dahabs röst glider fram med melodierna samtidigt som rytmerna böljar genom kroppen.
Lily Dahab. Foto från myspace.com/ilydahab
Gillar också Rolf Kesslers fingerplockade ackord och mångtonfyllda solon på akustisk gitarr, mitt emellan klassiskt och jazz.
Märkligast men kul: ett långsamt arrangemang av ”Besame mucho” med stilla piano, enstaka bastoner och vattenporlande rytmer – innan musiken övergår till att svänga som jazz. Vanligaste ordet (som alltid i spansk sång): corazon. Extranummer: en ödesmättad melodi, hämtad från Argentinas främsta sångpoet och protestsångerska, Mercedes Sosa.
(Ystads Allehanda 2011)
Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.
Lelo Nika är en av Sveriges mest otroliga musiker. Lyssna på hans två senaste album, ”Moving Landscapes” (dB/CDA) och ”Intuition” (MySpace/Leloa Records,) och häpna. Varje ton, känsla och rytm som ryms i ett knappdragspel kan Nika locka ur instrumentet, både spela smäktande känslosamt och snabbast i världen. Genre: alla! Den första CD:n med bland annat Niklas Sivelöv, piano, är nog mer klassisk, den andra med cimbalom drar väl mer åt Balkan. 
Minna Weurlander, ”Señora del destino” (Bbag Crec/CDA), spelar också knappdragspel, personligt och bra men i en annan stil. För henne verkar stämningen vara viktigast, oavsett om den kommer från Sydamerika (på nya albumet, det första på 10 år, finns tangomelodier av främst Luis di Matteo och även Astor Piazzolla), Ryssland eller Sverige/Finland i den egna sviten ”Frida”.
Chango Spasiuk – med tangenter på sitt dragspel – har gjort ännu ett album, ”Pynandí Los Descalzos” (World Village/Naxos), med musik från nordöstra Argentina, vid gränsen till Brasilien. Där möttes och blandades europeiskt och afrikanskt med resultatet: den dansanta dragspelsmusiken chamamé. Dess främsta representant, Chango Spasiuk, spelar som med ena handen hos Sydamerikas indianer och den andra i Västafrika. 
Också Minino Garay, ”Que lo Pario” (Naïve/BAM), föddes i Argentina men bor i Paris, där han samlat en grupp musiker från olika latinamerikanska länder. Ungefär så låter musiken: sång och rap, mångrytmiskt och sentimentalt, elektrisk elgitarr och smattrande trumpet. 
Sångaren och elgitarristen Lenine (döpt efter pappas idol) från Brasilien är mjukare, mer stillsam när han efter 6 år återkommer med studioalbumet ”Labiata” (Universal). Anglosaxiskt och brasilianskt möts i melodierna till sammetssjudande afro-rytmer, i tradition efter både Milton Nascimento och João Gilberto. 
The Good Intentions, ”Poor Boy” (Boronda Records/Hemifrån), är en trio från Liverpool med extramedlemmar i Kalifornien som kunde vara Beatles i countryversion. Melodiska låtar med smarta texter, typ ”She’s In A George Jones Mood” och ”From Liverpool To Nashville”, som spelas mjukt och sjungs fint. Ungefär ”I Feel Fine” (Beatles-låten alltså) i lugnare tempo.
Fransk-amerikanska gruppen Moriarty, ”Gee Whiz But This Is A Lonesome Town” (Naïve) gjorde ett snabbesök på Debaser i Stockholm med sin lågmälda cowboypunk, typiskt franskt och lika typiskt amerikanskt. Rosemary Stanley är också en bra och egen sångerska. Knappast släppt i Sverige men albumet finns på 
Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.
Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.
Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.
Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.
Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.
Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).
Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…
Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man. 
Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?
I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.
Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.
Mercedes Sosa är fortfarande, efter drygt 50 års karriär, den främsta representanten för folksången i Argentina.
Erikssons kultursidor 