Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Ystads konstmuseum (6): Christine Sehnaoui, saxofon

Christine Sehnaoui
Solo
(Olof Bright)

I samband med senaste vernissagen på Ystads konstmuseum (för konstnärerna Bo Söderström, Peder Josefsson och Johan Svensson) var det skivsläpp för ett album med saxofonisten Christine Sehnaoui (född i Paris men föräldrarna kommer från Libanon).

Målning: Peder Josefsson

I fjol spelade Sehnaoui på konstmuseet tillsammans med flera musiker från Beirut – nu återkom hon för ett kort och stämningsrikt soloframträdande. Hon lät som på CD-n ”Solo” – med den skillnaden att på skivan har solosaxofonen bearbetats något mer vad gäller inspelnings- och ljudteknik.

Målning: Bo Söderström

Både på skiva och på museets portabla scen skapar Christine Sehnaoui häpnadsväckande ljud med sin altsax. Ingen överdrift att ljuden aldrig hörts förut och att de kommer ur en saxofon är svårt att begripa.

Formen är fri men hon spelar inte jazz. Hon låter inte heller saxofonen bräka och skrika, som friformmusiker brukar.

Det är förstås en efterkonstruktion, eftersom jag vet att musikens rötter finns i Libanon och inte minst i Beiruts livaktiga musikscen, men jag kan inte låta bli att tolka tonerna som en stilla och försiktig och samtidigt obeveklig återkonststruktion av något destruerat, förstört och tillintetgjort.

Hon viskar, väser och fräser, fast tyst, stilla och vackert. Så vackert! Så ömt. Och så hoppfullt, trots hopplösheten.

Christine Sehnaoui. Foto: Bengt Eriksson

Christine Sehanoui talar till oss med tonerna. Lyssna, säger Christine: hör de toner som finns i saxofonen. Hört dem förut? Nej. Omöjliga toner? Ja!

Men om man kan locka fram toner och ljud som inte fanns men ändå finns, då borde – ja, måste – man väl kunna återskapa livet och framtiden, återuppväcka glädje och lycka. Det är den fina melodin, den vackra, mjuka och drömska, som Christine Sehnaoui improviserar på sin ensamma och kontaktsökande saxofon.

(Kvällsposten 2007)