Etikettarkiv: Betyg

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Phosphor Works # 1

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Fotograf

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Poetiskt samtal under päronträdet

Lars Lundkvist
Gömslen

(Norstedts)

Ingela Strandberg
Bäste Herr Thoreau!
(Norstedts)

Eva-Stina Byggmästar
Men hur små poeter finns det egentligen
(W&W)

Tre generationer poeter – Lars Lundkvist (född 1928), Ingela Strandberg (1944) och Eva-Stina Byggmästar (1967) – som mest, mer respektive (något) mindre diktar i och i förhållande till naturen. Diktläsaren, det vill säga jag, möter dem i lämplig miljö: vid trädgårdsbordet under päronträdet.

Lundkvist har kommit hit med sig själv, hela sitt åttioåriga liv och alla funderingar på låt säga sina tidigare funderingar om naturen och människan. Strandberg bjöd med sig naturfilosofen Henry David Thoreau (1817–1862) från stugan vid Walden. (Fast, ursäkta poesiläsaren om han minns fel, nog var det så att Walden låg så nära staden Concord i Massachusetts att Thoreau snabbt kunde ta sig in till stan när han tröttnade på naturen?) Byggmästar har inte dragit sig för att ta med ett antal andra poeter, visserligen små, så små men desto fler.

Lundkvist, Strandberg och Byggmästar är olika – mycket olika – som poeter. Också deras naturskildringar är olika. Naturen ser så olika ut för dem. De ser sig själva – eller låt mig vända ordföljden till en fråga: Ser de sig själva, i naturen såsom i en spegel?

Lars Lundkvist diktar inte om naturen och människan utan snarare om människan kontra naturen: hennes försök att leva med den. Nej, naturen är kanske inte god, inte genomgående, men den är vacker, skön. Ja, den kan vara grym men den är på riktigt. Är människan riktig? Inte naturen som är problemet utan människan, som kanske inte är ond, inte genomgående, men ondare. Människan kunde lära sig av naturen, inte tvärtom.

Som naturen kan vara: Genom fönstret syns några tallar / och en björk och ett skatbo.

Som människan: I handen bar han ett maskingevär. / Han har nyss mördat sina syskon / och sin mor. Han är tolv år.

Mer natur: Ljungen på marken / och lönnarnas gula löv, / de stora nyponrosorna och bären / lysande röda i sommarsolen –

Men ändå, människan igen, Olof Lundkvist, far till Lars, målade ändå inte det ovannämnda – fast han hade kunnat – innan penseln blev för tung / och ögonen för svaga, Nej, / en röd ring och ett svart streck / mot vit botten i en gyllene ram, / det / blev Pappas sista tavla!

Ingela Strandberg är inte en lika stor vän med naturen, tror jag. Hon känner sig inte lika naturlig i naturen, tror jag. Naturen är ingen vän utan ensamhet och mörker, för henne, för människan, som också är ett djur, längst inne, men detta djuret / tycker så mycket om spets. Fast det känner inte Thoreau till, trots att Strandberg anlitat honom som naturguide.

Det är nog det hon söker också: mörker och ensamhet.

Som hon diktar, först: Jag blev enkel. Och sedan: Det är vackert. Dessutom: Jag går numera bara ut om nätterna. Samt tillägger: Det finns någon i mörkret.

Om det inte vore för ”Mäterskan”, Herr Thoreau. Hon drar i kopplet”, diktar Strandberg, ”som vore jag en hund. Och lägger till: Men jag är ju en hund. Min egen / som vaktar mig… Och lägger också till: Men, Herr Thoreau, mossen där borta / sover, nu går den röda jätten ut på den / och Mäterskan försvinner i röken.

Och Bäste Herr Thoreau, ugglorna / har varit här igen. Förtala inte / ugglornas sång. Och, fortsätter hon: Landskapet är en förgiftad råtta / som drar sig undan för att dö / när jag försöker hjälpa den.

Eva-Stina Byggmästar – och naturen – hennes natur – har ett fasligt sjå med de frihetstörstande småpoeterna (som) / baklängesfar in i framtiden med / megafoner på taket till sin alltför / blommiga lådbilskleinbuss… Och likaså med: mina vildmarkspoeter, matar dem med blåbärsgröt, / det tycker de om –.

Hon utropar: plötsligt, sommarvindar, genom skrivrummet! Och hon beskriver det: landskapet och stenarna som omger salongen / i kardborrerött… Och vad man kan göra där, i hennes lyriklandskap: på en skogspicknick / reciterar man små dikter, små / men vackra, små men många / och björkskogen läser sig själv…

Men se: lantis-poeten har en väldig mössa, / den liknar (på pricken) barrskogsterräng… Och vad byggde man – ”vi” – bibliotek av? Jo, av drivved. Och så beskriver hon sig själv, som en av dem: Vi var dikternas vallpigor, visst / var vi det, vandrade längs vägar, / diken, skogsbryn…

Lars Lundkvist, Ingela Strandberg och Eva-Stina Byggmästar diktar och funderar. De samtalar med – olika – ord: använder vårt svenska språk på olika sätt, förhåller sig till språket och sig själva på var sitt sätt, skämtlynnet är också olika och olika stort. De är varsin, liksom poesin.

Jag hör och läser dem i små portioner likt klunkar: en dikt och rad i taget, meningar och ord att tänka på, fånga upp och hålla kvar. Betyg? Vem diktade bäst? Betyg i poesi? Nej, poeter sitter inte i skolbänken.

Dikter är inga uppsatser och centralprov; poesi kan inte betygsättas, vare sig med siffror eller bokstäver. Dess funktion är att vara människans krycka i livet; det föränderliga och svåra, det låghalta. Som tröst, råd och dåd, och stöd.

Ett samtal oss medmänniskor emellan, i skuggan vid bordet under päronträdet i trädgården.

(Ystads Allehanda 2008)