Etikettarkiv: Råtta

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag_Hammarskjold UN DPI (United Nations Department of Public Information)

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra CreaTIVE cOMMONS wikipedia Jochr

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

”Min” jazzfestival i Ystad: John Venkiah Trio

Så var årets jazzfestival slut i Ystad. I år rusade jag inte, som i fjol, runt som en förgiftad råtta, såg och hörde allt jag hann. Men några konserter besökte jag förstås och skrev om. Den här veckan, fr o m måndag den 6/8, lägger jag ut en recension per dag på bloggen.
_________________________________________________

John Venkiah Trio feat. Jakob Lenberg
Hos Morten Café

Både melodiskt och småsvängigt, också improvisationerna pendlar mellan det förstnämnda och det senare.

Jan Lundgren kan säkert ha rätt när han presenterade John Venkiah som den bästa pianoelev han haft (på Malmö musikhögskola). Men hur lovande och bra som Ventiah än spelar så är han fortfarande en alltför anonym jazzpianist, i mina öron.

Hans oftast lätta, mjuka pianofingrar styr och dirigerar.

Simon Peterssons kontrabas och Kristoffer Rostedts trummor samspelar med – det vill säga kompar – pianot, inte tvärtom. Trion utbyter sällan musik och erfarenheter.

Som bäst: stilla, vackert och ömt. Och välspelat. Men tonerna når aldrig in och griper tag i mitt hjärta.

John Venkiah Trio med gästtrumpetaren Jakob Lenberg. Mobilfoto: Bengt Eriksson

När trion förvandlas till kvartett med gästande trumpetaren Jakob Lenberg, som också han spelar med melodiskt, vacker och klar ton, blir resultatet precis så: pianotrio plus blåssolist.

Alltså ännu lite mer av det redan nämnda. Sammantaget: småtrevlig men alltför stilla jazz i eftermiddagsvärmen på caféets bakgård.

(Ystads Allehanda 2012)

Existentiell klasskamp i Skillinge

Jungfruleken
Av Jean Genet
I rollerna: Carina Söderman, Katarina Zell och Emelie Strandberg
Regi: Mariana Araoz
Regiassistent/musikansvarig: Harald Leander
Scenografi: Marta Cicionesi
Kostym: Sylvie Berthou
Skillinge teater

Spelas t o m 5/8

Att tolka ett konstnärligt verk är ju upp till varje betraktare och åhörare. Vad gäller Jean Genets pjäs ”Jungfruleken” – och inte minst Skillinge teaters sommaruppsättning av pjäsen – så stämmer detta ännu mer än vanligt. Vilket budskap man läser in i pjäsen – och den här uppsättningen – beror på ens bakgrund och var man befinner sig i livshierarkin, vad man tycker om Sverige och världen, samhället och politiken.

Affisch: Maj Ström.

Tror jag. Här följer min tolkning…

Pjäsen innehåller en rad ”punchlines” eller ”statements”: meningar som etsar sig fast i huvet. Det kan vara de bägge jungfrurna, hembiträdena eller pigorna (välj själv) Claire och Solange som utbrister om ”sin” Madame och hela överklassen: ”Ni kommer inte att hamna i paradiset!” Det kan också vara Madame som säger: ”Ni är lite grann mina döttrar.” Ännu ett exempel: ”Vi ber för madame som madame själv har bestämt.” Och ett sista: ”Ni har tur som får kläder.”

I dessa ögonblick måste ”Jungfruleken” kallas klasskampsteater. Så börjar det också, så är hela första akten: som ett inlägg i debatten om ”klasshat”.

Madame är inte hemma. Då passar Claire och Solange på att agera ut sitt hat. Claire ikläder sig en röd långklänning och blir Madame, medan Solange är den förnedrade uppasserskan. Tillsammans fantiserar de – ifall det nu är en fantasi – om att mörda Madame.

Fascinerande hur olika Carina Söderman (Claire) och Katarina Zell (Solange) tolkar sina roller som representanter för underklassen. Söderman spelar över lite, vimsigt och galet. Zell är djävulsk. Bara sättet att gå, som en nedtryckt råtta. Och hennes min, som hon behåller pjäsen igenom, förmedlar en ilska djupt inifrån hjärtat.

Solange / Katarina Zell och Claire / Carina Söderman med tékoppen. Foto: Dan Sköld 

Scenen består av två våningar = samhällsklasser. Första akten spelades på undervåningen, i den andra gör Madame entré på ovanvåningen. Nu blir det fars och crazy. Emelie Strandberg (som Madame) tar i ännu mer. Det måste väl vara medvetet gjort, både av regissör och skådespelare? Nog menar de att nu ska publiken skratta? Och vi ska skratta med – inte åt – Madame…

Mannen i huset har hamnat i fängelse. Madame är bedrövad men också glad. Hon flamsar och är allvarlig. Hon blir mänsklig, lika mänsklig som pigorna. Men hon återfaller – också – i sin omänsklighet. Claire bär omkring på en kopp med förgiftat té som hon förgäves försöker få Madame att dricka. Den enda som dör är hon själv, alltså Claire. Ska jag avslöja det – att Solange mördar Claire?

Vart tog pjäsen vägen i andra akten? Vilka tankar ska man ha med sig i bilen hem? Att alla människor, oavsett klass och pengar, kan ha existentiella problem? Det är också synd om de rika? Inte tusan blir det någon förändring så länge de fattiga tar ut sin vrede på sig själva? Kvinnokamp!

Kanske, kanske inte. Jean Genets ”Jungfruleken” är en mångbottnad pjäs som satts upp och nytolkats många gånger. Pjäsen blir inte mindre innehållsrik och faktiskt motsägelsefull i uppsättningen på Skillinge teater.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2012)

Poetiskt samtal under päronträdet

Lars Lundkvist
Gömslen

(Norstedts)

Ingela Strandberg
Bäste Herr Thoreau!
(Norstedts)

Eva-Stina Byggmästar
Men hur små poeter finns det egentligen
(W&W)

Tre generationer poeter – Lars Lundkvist (född 1928), Ingela Strandberg (1944) och Eva-Stina Byggmästar (1967) – som mest, mer respektive (något) mindre diktar i och i förhållande till naturen. Diktläsaren, det vill säga jag, möter dem i lämplig miljö: vid trädgårdsbordet under päronträdet.

Lundkvist har kommit hit med sig själv, hela sitt åttioåriga liv och alla funderingar på låt säga sina tidigare funderingar om naturen och människan. Strandberg bjöd med sig naturfilosofen Henry David Thoreau (1817–1862) från stugan vid Walden. (Fast, ursäkta poesiläsaren om han minns fel, nog var det så att Walden låg så nära staden Concord i Massachusetts att Thoreau snabbt kunde ta sig in till stan när han tröttnade på naturen?) Byggmästar har inte dragit sig för att ta med ett antal andra poeter, visserligen små, så små men desto fler.

Lundkvist, Strandberg och Byggmästar är olika – mycket olika – som poeter. Också deras naturskildringar är olika. Naturen ser så olika ut för dem. De ser sig själva – eller låt mig vända ordföljden till en fråga: Ser de sig själva, i naturen såsom i en spegel?

Lars Lundkvist diktar inte om naturen och människan utan snarare om människan kontra naturen: hennes försök att leva med den. Nej, naturen är kanske inte god, inte genomgående, men den är vacker, skön. Ja, den kan vara grym men den är på riktigt. Är människan riktig? Inte naturen som är problemet utan människan, som kanske inte är ond, inte genomgående, men ondare. Människan kunde lära sig av naturen, inte tvärtom.

Som naturen kan vara: Genom fönstret syns några tallar / och en björk och ett skatbo.

Som människan: I handen bar han ett maskingevär. / Han har nyss mördat sina syskon / och sin mor. Han är tolv år.

Mer natur: Ljungen på marken / och lönnarnas gula löv, / de stora nyponrosorna och bären / lysande röda i sommarsolen –

Men ändå, människan igen, Olof Lundkvist, far till Lars, målade ändå inte det ovannämnda – fast han hade kunnat – innan penseln blev för tung / och ögonen för svaga, Nej, / en röd ring och ett svart streck / mot vit botten i en gyllene ram, / det / blev Pappas sista tavla!

Ingela Strandberg är inte en lika stor vän med naturen, tror jag. Hon känner sig inte lika naturlig i naturen, tror jag. Naturen är ingen vän utan ensamhet och mörker, för henne, för människan, som också är ett djur, längst inne, men detta djuret / tycker så mycket om spets. Fast det känner inte Thoreau till, trots att Strandberg anlitat honom som naturguide.

Det är nog det hon söker också: mörker och ensamhet.

Som hon diktar, först: Jag blev enkel. Och sedan: Det är vackert. Dessutom: Jag går numera bara ut om nätterna. Samt tillägger: Det finns någon i mörkret.

Om det inte vore för ”Mäterskan”, Herr Thoreau. Hon drar i kopplet”, diktar Strandberg, ”som vore jag en hund. Och lägger till: Men jag är ju en hund. Min egen / som vaktar mig… Och lägger också till: Men, Herr Thoreau, mossen där borta / sover, nu går den röda jätten ut på den / och Mäterskan försvinner i röken.

Och Bäste Herr Thoreau, ugglorna / har varit här igen. Förtala inte / ugglornas sång. Och, fortsätter hon: Landskapet är en förgiftad råtta / som drar sig undan för att dö / när jag försöker hjälpa den.

Eva-Stina Byggmästar – och naturen – hennes natur – har ett fasligt sjå med de frihetstörstande småpoeterna (som) / baklängesfar in i framtiden med / megafoner på taket till sin alltför / blommiga lådbilskleinbuss… Och likaså med: mina vildmarkspoeter, matar dem med blåbärsgröt, / det tycker de om –.

Hon utropar: plötsligt, sommarvindar, genom skrivrummet! Och hon beskriver det: landskapet och stenarna som omger salongen / i kardborrerött… Och vad man kan göra där, i hennes lyriklandskap: på en skogspicknick / reciterar man små dikter, små / men vackra, små men många / och björkskogen läser sig själv…

Men se: lantis-poeten har en väldig mössa, / den liknar (på pricken) barrskogsterräng… Och vad byggde man – ”vi” – bibliotek av? Jo, av drivved. Och så beskriver hon sig själv, som en av dem: Vi var dikternas vallpigor, visst / var vi det, vandrade längs vägar, / diken, skogsbryn…

Lars Lundkvist, Ingela Strandberg och Eva-Stina Byggmästar diktar och funderar. De samtalar med – olika – ord: använder vårt svenska språk på olika sätt, förhåller sig till språket och sig själva på var sitt sätt, skämtlynnet är också olika och olika stort. De är varsin, liksom poesin.

Jag hör och läser dem i små portioner likt klunkar: en dikt och rad i taget, meningar och ord att tänka på, fånga upp och hålla kvar. Betyg? Vem diktade bäst? Betyg i poesi? Nej, poeter sitter inte i skolbänken.

Dikter är inga uppsatser och centralprov; poesi kan inte betygsättas, vare sig med siffror eller bokstäver. Dess funktion är att vara människans krycka i livet; det föränderliga och svåra, det låghalta. Som tröst, råd och dåd, och stöd.

Ett samtal oss medmänniskor emellan, i skuggan vid bordet under päronträdet i trädgården.

(Ystads Allehanda 2008)