Etikettarkiv: Piga

Existentiell klasskamp i Skillinge

Jungfruleken
Av Jean Genet
I rollerna: Carina Söderman, Katarina Zell och Emelie Strandberg
Regi: Mariana Araoz
Regiassistent/musikansvarig: Harald Leander
Scenografi: Marta Cicionesi
Kostym: Sylvie Berthou
Skillinge teater

Spelas t o m 5/8

Att tolka ett konstnärligt verk är ju upp till varje betraktare och åhörare. Vad gäller Jean Genets pjäs ”Jungfruleken” – och inte minst Skillinge teaters sommaruppsättning av pjäsen – så stämmer detta ännu mer än vanligt. Vilket budskap man läser in i pjäsen – och den här uppsättningen – beror på ens bakgrund och var man befinner sig i livshierarkin, vad man tycker om Sverige och världen, samhället och politiken.

Affisch: Maj Ström.

Tror jag. Här följer min tolkning…

Pjäsen innehåller en rad ”punchlines” eller ”statements”: meningar som etsar sig fast i huvet. Det kan vara de bägge jungfrurna, hembiträdena eller pigorna (välj själv) Claire och Solange som utbrister om ”sin” Madame och hela överklassen: ”Ni kommer inte att hamna i paradiset!” Det kan också vara Madame som säger: ”Ni är lite grann mina döttrar.” Ännu ett exempel: ”Vi ber för madame som madame själv har bestämt.” Och ett sista: ”Ni har tur som får kläder.”

I dessa ögonblick måste ”Jungfruleken” kallas klasskampsteater. Så börjar det också, så är hela första akten: som ett inlägg i debatten om ”klasshat”.

Madame är inte hemma. Då passar Claire och Solange på att agera ut sitt hat. Claire ikläder sig en röd långklänning och blir Madame, medan Solange är den förnedrade uppasserskan. Tillsammans fantiserar de – ifall det nu är en fantasi – om att mörda Madame.

Fascinerande hur olika Carina Söderman (Claire) och Katarina Zell (Solange) tolkar sina roller som representanter för underklassen. Söderman spelar över lite, vimsigt och galet. Zell är djävulsk. Bara sättet att gå, som en nedtryckt råtta. Och hennes min, som hon behåller pjäsen igenom, förmedlar en ilska djupt inifrån hjärtat.

Solange / Katarina Zell och Claire / Carina Söderman med tékoppen. Foto: Dan Sköld 

Scenen består av två våningar = samhällsklasser. Första akten spelades på undervåningen, i den andra gör Madame entré på ovanvåningen. Nu blir det fars och crazy. Emelie Strandberg (som Madame) tar i ännu mer. Det måste väl vara medvetet gjort, både av regissör och skådespelare? Nog menar de att nu ska publiken skratta? Och vi ska skratta med – inte åt – Madame…

Mannen i huset har hamnat i fängelse. Madame är bedrövad men också glad. Hon flamsar och är allvarlig. Hon blir mänsklig, lika mänsklig som pigorna. Men hon återfaller – också – i sin omänsklighet. Claire bär omkring på en kopp med förgiftat té som hon förgäves försöker få Madame att dricka. Den enda som dör är hon själv, alltså Claire. Ska jag avslöja det – att Solange mördar Claire?

Vart tog pjäsen vägen i andra akten? Vilka tankar ska man ha med sig i bilen hem? Att alla människor, oavsett klass och pengar, kan ha existentiella problem? Det är också synd om de rika? Inte tusan blir det någon förändring så länge de fattiga tar ut sin vrede på sig själva? Kvinnokamp!

Kanske, kanske inte. Jean Genets ”Jungfruleken” är en mångbottnad pjäs som satts upp och nytolkats många gånger. Pjäsen blir inte mindre innehållsrik och faktiskt motsägelsefull i uppsättningen på Skillinge teater.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2012)

Annonser

Drivkraft

En dag för något år sen tog jag fram en av pappas gamla skräddarsydda kostymer ur garderoben. Kostymen passade!

Jag hade växt i den: krympt så att kostymen passade mej fysiskt, vuxit så att jag också psykiskt klarade av att bära upp den. I detta ögonblick blev jag medveten om min drivkraft: den motor som håller igång mitt arbete och liv.

Också tidigare fanns drivkraften där, men då som en omedveten kraft. Fr o m nu började drivkraften långsamt men säkert, allt mer för varje dag och timme, bli ett medvetet livsmål, en livsfilosofi, mina levnadsregler.

Små händelser blev bitar i livets pussel och kugghjul i livets motor. Som att jag plötsligt satt och iakttog mej själv när jag vred mina händer – exakt på samma sätt som min far! Jag var han men jag! Eller som när min son tog telefonen och den som ringde trodde att han var sin far. Och jag mindes hur många som trott att jag var min far när jag svarade i telefon.

Nyligen berättade min faster för första gången om släkten: farfarsfar som kom från ryska Karelen, farfarsmor som var vallonska från Frankrike. Morfar var dessutom dansk.

Foto: Birgitta Olsson.

Plötsligt blev det så självklart varför jag sällan känt mej hemma någonstans, varför ”borta” lika ofta varit ”hemma”. Varför musik från jordens alla hörn aldrig låtit främmande i mina öron. Varför t ex en pygmésångerska från Kamerun kunnat nynna vaggvisor som blev folksånger i mitt hjärta.

Mina farföräldrar utvandrade till USA, där de fick tre barn: en son och två döttrar. När barnen var i yngre skolåldern reste familjen (tillbaka) till Sverige. Min far kom hit som ung invandrare, lärde sej aldrig läsa, skriva och stava ordentligt. Det kan ha varit därför han blev skräddare – för att kunna uttrycka sej fast han saknade ord.

Som mycket ung reste min mor från Vätö till Stockholm och tog arbete i familj. Hon blev piga. (Inga förmildrande benämningar accepteras!) Hela livet var hon ”pigig”. Hon visste vad hon var, varifrån hon kom, sin plats.

När jag började skriva, blev någon slags journalist, trodde jag att jag blivit något annat och mer, något ”finare”. Men jag är ju, precis som min far, en hantverkare, någon enstaka gång en konstnär, i bästa stunder kanske t o m en mästare. Som min far: han var skräddarmästare. I hans händer blev kostymerna hant-, konst- och mästerverk.

Men jag har också orden, som han aldrig hade.

När jag som frilans ringer en redaktör för att sälja en artikel, hur många gånger har jag då inte förvandlats till min mor? Jag blir en piga, som vet min plats, inte vågar höja rösten utan säljer artikeln – säljer mej – billigt, alldeles för billigt.

Somliga redaktörer vet också att de inte ska reta mej, för där finns en gräns och när den gränsen passeras så vänder det: då förvandlas jag till ett rasande vilddjur som skriker ut all den vrede som min mor måste ha stängt in i sitt bröst.

Ingen ska någon enda jävla gång mer förnedra mej!

Min drivkraft är mitt livsträd: ett träd med stora, kraftiga rötter, ett träd som växer och för varje generation får nya grenar. Jag är trädgårdsmästaren, som vattnar trädet, sköter om det, ansar och ympar.

(Kvällsposten 1997)