Etikettarkiv: Klasshat

”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Hat och bläckKristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Existentiell klasskamp i Skillinge

Jungfruleken
Av Jean Genet
I rollerna: Carina Söderman, Katarina Zell och Emelie Strandberg
Regi: Mariana Araoz
Regiassistent/musikansvarig: Harald Leander
Scenografi: Marta Cicionesi
Kostym: Sylvie Berthou
Skillinge teater

Spelas t o m 5/8

Att tolka ett konstnärligt verk är ju upp till varje betraktare och åhörare. Vad gäller Jean Genets pjäs ”Jungfruleken” – och inte minst Skillinge teaters sommaruppsättning av pjäsen – så stämmer detta ännu mer än vanligt. Vilket budskap man läser in i pjäsen – och den här uppsättningen – beror på ens bakgrund och var man befinner sig i livshierarkin, vad man tycker om Sverige och världen, samhället och politiken.

Affisch: Maj Ström.

Tror jag. Här följer min tolkning…

Pjäsen innehåller en rad ”punchlines” eller ”statements”: meningar som etsar sig fast i huvet. Det kan vara de bägge jungfrurna, hembiträdena eller pigorna (välj själv) Claire och Solange som utbrister om ”sin” Madame och hela överklassen: ”Ni kommer inte att hamna i paradiset!” Det kan också vara Madame som säger: ”Ni är lite grann mina döttrar.” Ännu ett exempel: ”Vi ber för madame som madame själv har bestämt.” Och ett sista: ”Ni har tur som får kläder.”

I dessa ögonblick måste ”Jungfruleken” kallas klasskampsteater. Så börjar det också, så är hela första akten: som ett inlägg i debatten om ”klasshat”.

Madame är inte hemma. Då passar Claire och Solange på att agera ut sitt hat. Claire ikläder sig en röd långklänning och blir Madame, medan Solange är den förnedrade uppasserskan. Tillsammans fantiserar de – ifall det nu är en fantasi – om att mörda Madame.

Fascinerande hur olika Carina Söderman (Claire) och Katarina Zell (Solange) tolkar sina roller som representanter för underklassen. Söderman spelar över lite, vimsigt och galet. Zell är djävulsk. Bara sättet att gå, som en nedtryckt råtta. Och hennes min, som hon behåller pjäsen igenom, förmedlar en ilska djupt inifrån hjärtat.

Solange / Katarina Zell och Claire / Carina Söderman med tékoppen. Foto: Dan Sköld 

Scenen består av två våningar = samhällsklasser. Första akten spelades på undervåningen, i den andra gör Madame entré på ovanvåningen. Nu blir det fars och crazy. Emelie Strandberg (som Madame) tar i ännu mer. Det måste väl vara medvetet gjort, både av regissör och skådespelare? Nog menar de att nu ska publiken skratta? Och vi ska skratta med – inte åt – Madame…

Mannen i huset har hamnat i fängelse. Madame är bedrövad men också glad. Hon flamsar och är allvarlig. Hon blir mänsklig, lika mänsklig som pigorna. Men hon återfaller – också – i sin omänsklighet. Claire bär omkring på en kopp med förgiftat té som hon förgäves försöker få Madame att dricka. Den enda som dör är hon själv, alltså Claire. Ska jag avslöja det – att Solange mördar Claire?

Vart tog pjäsen vägen i andra akten? Vilka tankar ska man ha med sig i bilen hem? Att alla människor, oavsett klass och pengar, kan ha existentiella problem? Det är också synd om de rika? Inte tusan blir det någon förändring så länge de fattiga tar ut sin vrede på sig själva? Kvinnokamp!

Kanske, kanske inte. Jean Genets ”Jungfruleken” är en mångbottnad pjäs som satts upp och nytolkats många gånger. Pjäsen blir inte mindre innehållsrik och faktiskt motsägelsefull i uppsättningen på Skillinge teater.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2012)