Ystads kvinnliga jazzfestival

Pianisten, kompositören och arrangören Carla Bley hörde jag första gången på 70-talet. Vilken egenartad jazzmusik: spännande och annorlunda, liksom intrikat. Så bra! Hon blev genast en av mina jazzfavoriter. Något år senare utbrast sångaren och basisten Jack Bruce (känd från 60-talsbandet The Cream): ”Den kvinnan kan inte spela!”

Än idag, när jag hör en kvinnlig musiker, kan det här minnet komma upp i huvet. Det är ju något konstigt med musik (ja, med all kultur). Många frågor men inga definitiva svar: Vad beror musiksmak på? Hur ska kvalitet definieras? Vad betyder musikalitet?

Erfarenhet, svarar jag. Förväntningar och fördomar. Rädslor kontra nyfikenhet. Vad livet – och musiken som livets ljudspår – innebär: en karta med färdvägen utstakad eller en skiss med utrymme för improvisationer. Matematik eller upptäcktsresa; regler eller öppna sinnen.

För någon vecka sen tänkte jag senast på Bley och Bruce. Under VIP-konserten för Ystad Sweden Jazz Festival stod Jan Lundgren, festivalens konstnärlige ledare, på scenen i Ystads teater och berättade att årets jazzfestival skulle innehålla fler kvinnliga musiker än någonsin. Idag, sa Lundgren, finns ingen skillnad i kvalitet mellan kvinnor och män i jazzmusiken. Det var så bra sagt att jag glömmer hur han tidigare år har svarat på frågan om kvinnlig medverkan.

Ett av de nykomponerade musikstyckena som Sofia Project framförde på årets jazzfestival i Ystad. 

Min stora upplevelse på årets jazzfestival blev Sofia Project: ung, kvinnlig septett med Naoko Sakata (piano), Ingrid Hagel (violin och sång), Ellen Pettersson (trumpet), Izabella Effenberg (vibrafon), Ellen Andrea Wang (kontrabas) och Dorota Piotrowska (trummor) som under ledning av Nicole Johänntgen, saxofon, spelade ihop för första gången. (Jag nämner samtliga så kan den som vill googla efter mer information om musikerna.)

Sprudlande spelvilja och glupsk nyfikenhet på musikens – och livets – uttrycksmöjligheter. Sofia Project tände en het sol i hjärtat när jag lyssnade.

Också Worlds Around – en likaså kvinnlig jazzseptett som satts ihop för just den här festivalen – med Tineke Postma (saxofon och ledare), Susanna Santos Silva (trumpet), Karin Hammar (trombon), Sandra Hempel (elgitarr), Simona Premazzi (piano), Linda Oh (bas) och Michala Østergaard-Nielsen (trummor) bjöd på egna låtar och lyhört samspel. Inte lika friskt vågat men desto mer av erfarenhet. Trombonisten Nisse Landgren hade satt ihop en orkester med kvinnliga vänner: Rigmor Gustafsson (sång), Karolina Almgren (saxofon), Ida Sand (sång och piano), Eva Kruse (bas) och Malin Almgren (trummor).

Så här kan jag fortsätta att räkna upp: sångerskor och kapellmästare med eget förhållande till jazztraditionen som Lina Nyberg, Johanna Jarl och Linnea Hall, pianisten Cecilia Persson, den blandade gruppen We Float och så vidare.

Någon påpekade från scen, lite urskuldande, att de kvinnliga musikerna inte var där för att de är kvinnor utan på grund av sin musikaliska kvalitet. Men hänger inte det ihop – särskilt i jazz, som handlar om att uttrycka sig själv? Jorden runt växer kvinnor upp i manssamhällen och får andra erfarenheter än män. När de uttrycker sina liv och erfarenheter genom musik så bör väl resultatet åtminstone delvis bli annorlunda?

Spelar saxofonisten Nicole Johänntgen som en hel karl? I mina öron spelar hon som en hel kvinna, eller låt säga människa. Kontrabasisterna Linda Oh och Ellen Andrea Wang kör inte med såna där machobasgångar som är vanliga i jazzen. Michala Østergaard-Nielsen är en nyfiken stigfinnerska på sina trummor. Fyra kvinnor som spelar som sig själva.

Till sist ännu en gång: Vad är musikalisk kvalitet? Spelskicklighet, jovisst. Men personlighet är ännu viktigare, modet och viljan att gå en annan, egen väg. Precis det som Jack Bruce inte begrep (eller skrämdes av). Ta det nu som en uppmaning, Jan Lundgren! Boka Carla Bley till nästa jazzfestival!

(Ystads Allehanda 2015)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.

”Min” jazzfestival i Ystad (5): Bengt Hallberg / Jan Lundgren

Bengt Hallberg / Jan Lundgren
Ystads teater

Mästaren och eleven.

Bengt Hallberg spelar med hela sig, musiken strömmar genom kroppen och livet, ut ur och in i. Han är musiken han spelar. Jan Lundgren spelar bra – ja, virtuost – men tills vidare är han blott en musiker.

Hallbergs jazzpianotoner innefattar många genrer. Också Lundgren spelar olika sorters jazzpiano men han sträcker ut fingrarna och hämtar in genrer och influenser.

Fast när detta är sagt måste också sägas att de bjuder på förstklassigt dubbelpianospel.

De kommer in på scen, sätter sig ”back to back” vid varsin flygel.

Lundgren inleder lyriskt innan Hallberg fortsätter och allt jag skrev inledningsvis bekräftas. Den ena spelar bra; den andre – eller förste – spelar så lysande att lamporna tänds i salongen och stjärnorna på himlen.

Bengt Hallberg och Jan Lundgren har också gjort albumet ”Back to Back” (Volenza) med dubbelpiano.

Bengt Hallberg behöver knappt snudda vid tangenterna förrän tonerna – nej, livet – börjar drilla. Hans liv, våra liv, allas.

Men, som sagt, visst fungerar de också tillsammans.

Särskilt i vissa små, små lyckligt samspelade ögonblick, som Lundgrens ”The Longest Night” med typiskt spröda, lite ödsliga. Den är fin.

Lundgren spelar melodin och lägger till en rytm. Hallberg kompletterar inte med så mycket men spelar så exakt och precist utvalda toner att det ändå blir mycket och mer ändå.

De spelar var för sig också och för att fortsätta vara fräck så föredrar jag ändå när Hallberg ensam med egna händer får ”I sommarens soliga dagar” att bli en struttigt lekfull hågkomst av en barndomssommar som var men aldrig återkommer eller när ”jazzgubben” tolkar Karl Gerhards ”Jazzgossen” som det lyckliga minnet av att jazzen kom till Sverige.

”Inte lätt att följa upp det här”, säger Jan Lundgren, ”but I’ll try”.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=olCD3v8fpbk%5D

Videotrailer för albumet ”Back to Back”.

Nu blir det pianomusik. Bra och skickligt jazzpiano, lyriskt med blåa toner under, men… blott musik. Om (inte femtio som jag i hastigheten skrev i recensionen till Ystads Allehanda men tjugofem, trettio, fyrtio) år kan Lundgren ha lika känsliga pianofingrar, eller nästan.

Men nu är de: Mästaren och lärjungen.

Den allt och alla omfattande magin från Bengt Hallbergs soloframträdande i fjol infann sig tyvärr inte i går kväll på Ystads teater.

Fast mycket bra är också ett bra betyg. Å andra sidan stod ju festivalens ”guest of honour”, Quincy Jones, upp i logen och applåderade, så vem är jag att ifrågasätta det.

(Något kortare recension i Ystads Allehanda 2012)

”Min” jazzfestival i Ystad: John Venkiah Trio

Så var årets jazzfestival slut i Ystad. I år rusade jag inte, som i fjol, runt som en förgiftad råtta, såg och hörde allt jag hann. Men några konserter besökte jag förstås och skrev om. Den här veckan, fr o m måndag den 6/8, lägger jag ut en recension per dag på bloggen.
_________________________________________________

John Venkiah Trio feat. Jakob Lenberg
Hos Morten Café

Både melodiskt och småsvängigt, också improvisationerna pendlar mellan det förstnämnda och det senare.

Jan Lundgren kan säkert ha rätt när han presenterade John Venkiah som den bästa pianoelev han haft (på Malmö musikhögskola). Men hur lovande och bra som Ventiah än spelar så är han fortfarande en alltför anonym jazzpianist, i mina öron.

Hans oftast lätta, mjuka pianofingrar styr och dirigerar.

Simon Peterssons kontrabas och Kristoffer Rostedts trummor samspelar med – det vill säga kompar – pianot, inte tvärtom. Trion utbyter sällan musik och erfarenheter.

Som bäst: stilla, vackert och ömt. Och välspelat. Men tonerna når aldrig in och griper tag i mitt hjärta.

John Venkiah Trio med gästtrumpetaren Jakob Lenberg. Mobilfoto: Bengt Eriksson

När trion förvandlas till kvartett med gästande trumpetaren Jakob Lenberg, som också han spelar med melodiskt, vacker och klar ton, blir resultatet precis så: pianotrio plus blåssolist.

Alltså ännu lite mer av det redan nämnda. Sammantaget: småtrevlig men alltför stilla jazz i eftermiddagsvärmen på caféets bakgård.

(Ystads Allehanda 2012)

Jazzfestivalen i Ystad – årets och nästa års…

Under nästan en vecka har jag på Erikssons kultursidor lag ut några recensioner av konserter under Ystad Sweden Jazz Festival 2011, tidigare publicerade i Ystads Allehanda.

Men nu får det vara bra. Mina resterande recensioner – det finns några till – och även Fredrik Fischers kan ni läsa på YA:s hemsida. Här följer en sista, avslutande tyckarkrönika om årets jazzfestival och framtiden.

Från Ystad Sweden Jazz Festivals hemsida.

Det här är inte jazz! utbrast en amerikansk jazzkritiker när LaGaylia sjöng. Ska det här vara jazz? undrades det i publiken när Tonbruket spelade. Själv tycker jag alltför många jazzmusiker stirrade i notblad.

Alltså bort med de här avarterna till nästa års jazzfestival i Ystad!

Nej, absolut inte. Vem kan definiera vad jazzmusik är på 2000-talet? Och vem drar gränserna? Ju mer innehållsrik jazzgenren blir, desto bättre. Sen är det upp till var och en att gilla eller ogilla.

Problemet med Ystad Sweden Jazz Festival 2011 var inte vad som spelades utan vad som inte spelades. Och nej, det handlar inte om kvalitet. Det spelades fantastiskt bra musik på så gott som varenda konsert.

Men det fanns för många förvaltare bland musikerna och alldeles för få murbräckare, bergsprängare och nyskapare. Enligt mina öron. Och om festivalen ska spegla jazzutbudet i Sverige och världen.

Så mycket folk som var på alla konserter så tar jag för givet att Ystad Sweden Jazz Festival också kommer att arrangeras år 2012. Men jag har fräckheten att komma med ett par förslag till Jan Lundgren, jazzmusikaliskt ansvarig.

För det första: Vart hade tjejerna tagit vägen? Förutom alla jazzsångerskor finns det så många unga kvinnor, inte minst i Sverige, som spelar och skapar spännande jazzmusik. Boka in dom till nästa år!

För det andra: Inrätta en jazzklubb inom jazzfestivalens ram. Klubben kan heta nåt i stil med Tredje örat & Tolfte sinnet. Där kunde de jazzmusiker spela – veckan och nätterna igenom – som spräcker upp reglerna och bryter sönder traditionerna.

Att förskräcka har alltid varit en av jazzmusikens viktigaste funktioner. Till nästa år: Skapa en scen för framtidens jazzmusik.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Jul i CD-spelaren: Wadenius, Andersen och Lundgren

Georg Wadenius, Arild Andersen och Jan Lundgren
Jul på svenska
(EMI)

Jan Lundgren har samma varma anslag på pianot som alltid. Och vem kan spela mjukare elgitarrtoner än Georg Wadenius? Dessutom Arild Andersens kontrabastoner, som är allt på samma gång: mjuka, varma, melodiska.

Att spela julmelodier borde passa dem perfekt. Det gör det också, om man lyssnar på ett, max två spår i taget.

”Det är en ros utsprungen inleder” och ”Stilla natt” avslutar, där emellan hörs t ex ”Betlehems stjärna”, ”Gläns över sjö och strand” och ”Jul, jul strålande jul”.

Julmusiken framförs stilla och ömt, stämningsfullt och vackert. Så mycket jazz blir det däremot inte, jazzmusiken finns mest i musikernas ryggnerv och i små improvisationer från främst gitarristen Wadenius.

Alla melodier framförs ungefär likadant, variationen består i att instrumenten positionerar sig lite olika. Pianot spelar oftast huvudrollen men också gitarr och bas kan stiga fram.

Det är om man lyssnar på hela skivan i ett sträck som problem uppstår (i alla för mig). Då övergår det stillsamma i stillastående, för hur bra Lundgren, Wadenius och Andersen än spelar så blir det smågäspigt och sömnigt.

Ja, tyvärr måste jag använda ordet tråkigt.

(Liknande recension i Ystads Allehanda 2009)

Hör albumet på Spotify.