Existentiell klasskamp i Skillinge

Jungfruleken
Av Jean Genet
I rollerna: Carina Söderman, Katarina Zell och Emelie Strandberg
Regi: Mariana Araoz
Regiassistent/musikansvarig: Harald Leander
Scenografi: Marta Cicionesi
Kostym: Sylvie Berthou
Skillinge teater
Spelas t o m 5/8

Att tolka ett konstnärligt verk är ju upp till varje betraktare och åhörare. Vad gäller Jean Genets pjäs ”Jungfruleken” – och inte minst Skillinge teaters sommaruppsättning av pjäsen – så stämmer detta ännu mer än vanligt. Vilket budskap man läser in i pjäsen – och den här uppsättningen – beror på ens bakgrund och var man befinner sig i livshierarkin, vad man tycker om Sverige och världen, samhället och politiken.

Affisch: Maj Ström.

Tror jag. Här följer min tolkning…

Pjäsen innehåller en rad ”punchlines” eller ”statements”: meningar som etsar sig fast i huvet. Det kan vara de bägge jungfrurna, hembiträdena eller pigorna (välj själv) Claire och Solange som utbrister om ”sin” Madame och hela överklassen: ”Ni kommer inte att hamna i paradiset!” Det kan också vara Madame som säger: ”Ni är lite grann mina döttrar.” Ännu ett exempel: ”Vi ber för madame som madame själv har bestämt.” Och ett sista: ”Ni har tur som får kläder.”

I dessa ögonblick måste ”Jungfruleken” kallas klasskampsteater. Så börjar det också, så är hela första akten: som ett inlägg i debatten om ”klasshat”.

Madame är inte hemma. Då passar Claire och Solange på att agera ut sitt hat. Claire ikläder sig en röd långklänning och blir Madame, medan Solange är den förnedrade uppasserskan. Tillsammans fantiserar de – ifall det nu är en fantasi – om att mörda Madame.

Fascinerande hur olika Carina Söderman (Claire) och Katarina Zell (Solange) tolkar sina roller som representanter för underklassen. Söderman spelar över lite, vimsigt och galet. Zell är djävulsk. Bara sättet att gå, som en nedtryckt råtta. Och hennes min, som hon behåller pjäsen igenom, förmedlar en ilska djupt inifrån hjärtat.

Solange / Katarina Zell och Claire / Carina Söderman med tékoppen. Foto: Dan Sköld 

Scenen består av två våningar = samhällsklasser. Första akten spelades på undervåningen, i den andra gör Madame entré på ovanvåningen. Nu blir det fars och crazy. Emelie Strandberg (som Madame) tar i ännu mer. Det måste väl vara medvetet gjort, både av regissör och skådespelare? Nog menar de att nu ska publiken skratta? Och vi ska skratta med – inte åt – Madame…

Mannen i huset har hamnat i fängelse. Madame är bedrövad men också glad. Hon flamsar och är allvarlig. Hon blir mänsklig, lika mänsklig som pigorna. Men hon återfaller – också – i sin omänsklighet. Claire bär omkring på en kopp med förgiftat té som hon förgäves försöker få Madame att dricka. Den enda som dör är hon själv, alltså Claire. Ska jag avslöja det – att Solange mördar Claire?

Vart tog pjäsen vägen i andra akten? Vilka tankar ska man ha med sig i bilen hem? Att alla människor, oavsett klass och pengar, kan ha existentiella problem? Det är också synd om de rika? Inte tusan blir det någon förändring så länge de fattiga tar ut sin vrede på sig själva? Kvinnokamp!

Kanske, kanske inte. Jean Genets ”Jungfruleken” är en mångbottnad pjäs som satts upp och nytolkats många gånger. Pjäsen blir inte mindre innehållsrik och faktiskt motsägelsefull i uppsättningen på Skillinge teater.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2012)

Fattigdomens Malmö

Björn Ranelid
Tyst i klassen
(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2012)

Det är så enkelt men inte så enkelt

Kristian Lundberg
Och allt skall vara kärlek
(Ordfront)

”Det är så enkelt”, skriver Kristian Lundberg. ”Det är så enkelt”, skriver han på var och varannan sida i sin nya bok, ”Och allt ska vara kärlek”, som kanske är en roman men ännu mer en själv- eller snarast livsbiografi.

Och en ”fristående uppföljare till Yarden”, enligt omslaget. Men den nya boken är lika mycket en föregångare till succéboken ”Yarden”; både en bakåt- och framåtblick, ännu ett skriv- och livsförsök.

”Det är så enkelt”, skriver Lundberg. Han tillägger: ”Faktiskt.” Och så svårt, tillägger recensenten. Att leva. Att veta vem man är; vem man var och om man fortfarande är densamma. Att älska. Att veta vad kärlek skulle kunna vara och förmå.

Kristian Lundbergs så kallade deckare i Malmömiljö hade jag skrivit om och hyllat. När sen ”Yarden” kom, så sa Kristian Lundberg: ”Det här är nåt annat.” Men jag var tyst, jag svarade inte, då sa han: ”Men det tycker inte du…”

Nej, det tyckte inte jag. Det kan jag inte tycka. Tvärtom tycker jag att Kristian Lundberg alltid skriver ”likadant” (om än inom citattecken). Varje ny bok, poesi eller prosa, blir ett nytt kapitel i en och samma livslånga bok = hans livsbok. Om han fogade ihop raderna till meningar och jämnade ut högerkanten så skulle dikterna bli prosa. Om han plockade meningar ur prosaböckerna, klippte av och delade upp dem på olika rader så skulle prosan bli poesi.

Miljön är Malmö, i dikter som prosa, i nästan-deckare som nästan-romaner. Var går gränsen mellan icke- och kriminalitet? Finns en sådan gräns? Nej, allt handlar om livet, om olika sätt att förhålla sig till livet, olika förmågor att klara av det. Vem är jag? Och därför lever jag så här. Vem är du? Och därför lever du så där.

”Det så enkelt. Faktiskt”, skriver Kristian Lundberg. ”Och allt ska vara kärlek.” Han återminns, det han mindes förut, jag minns det också, hur han tidigare blickade tillbaks på barn- och ungdomen. Barndomsvännerna, vart tog de vägen? Frasse. Rolle. Sonny. Conny. ”Listan är oändlig.” Vart tog Kristian själv vägen, vad gjorde uppväxten med honom. Han minns sin mor. Han minns spriten. Han minns – nej, det gör han inte – tiden på sjukhus. Han minns arbetet på Yarden, nere i Malmö hamn, också i nya boken.

Han ältar. Och ältar. Återbesöker platserna, i minnet och verkligheten, alla gator och stadsdelar där han växte upp, ser dem nu och minns dem då. Bennets väg 45c i Rosengård. Ehrensvärdsgatan. Rosendalsvägen. Kirseberg. Värnhemstorget. Omställningsplatsen för fabriksnya bilar i Malmö hamn, alltså Yarden. Fotot av pojken i ett träd på väggen i en övermöblerad lägenhet. Hans mors sönderklottrade block. Sig själv. Den han var, den han blev, den han är. Kärleken. Den som var, som kunnat bli.

Kristian Lundberg skriver lika intensivt som hans mor i sitt block. Han skriver som om han predikar. Han predikar livet. Och kärleken. Inte minst för sig själv, men också för oss. Han skriver sig och därmed mig och därmed dig. Längre meningar varvas med kortare. Som om han skrivit snabbt, intensivt, för att hålla sig vid liv, för att återupprätta livet. Och kärleken. Och sen redigerat texten, lika snabbt och intensivt. Det tog nog lång tid.

Han diktar och berättar. Dikt? Eller prosa? Bäggedera. Mitt emellan. Varken eller. ”Den som skriver”, skriver han, ”är i rörelse mellan polerna av disciplin och vansinne. Kan jag säga att det är ett behärskat raseri? Finns det ett sådant uttryck?” Kan jag skriva, skriver recensenten, att han försöker behärska ett liv som raserat… nej, inte raserats utan raserat sig självt. Behärska sig själv, 14-åringen på skolpsykologens mottagningsrum.

Berätta sin historia och stadens, greppa sin historia och arbetarstaden Malmö. Sin klass. ”Att vara barn och fattig är att bli instängd i en mörk, trång garderob”, skriver han. ”Vad händer om man kastar ett barn i marken?” undrar han. ”Vad händer om man kastas i marken. Inte en gång, utan flera gånger? Dag efter dag?” undrar han. ”Är det verkligen så enkelt?” frågar han. ”Det är så enkelt”, svarar han. ”Hur blir man mänsklig? Man misslyckas.” Vansinnet. Grymheten. Alkohol. Delirium. Kärleken. Ensamheten. Far och son. Son och far. Sin son. Sin far. ”Han kommer som ett varsel, om man så vill.”

”Och allt skall vara kärlek” handlar också om författaren Lundberg. Om att försöka skriva det han vill skriva; sitt liv, sin stad, sin klass. Det går inte, det är omöjligt. Han börjar om på varje sida. Boken består av korta, intensiva texter, där han försöker en gång till, tar om. Mellan texterna i boken finns – eller har det funnits – andra texter, lika intensiva, lika behärskat rasande, säkert också skrivna men slängda, de deleatades, för att Kristian Lundberg börjat om; igen, igen.

”Och allt skall vara kärlek” är en tunn bok till sidantalet men mättad, så innehållsrik att den rämnar och skrämmer. Till sist återstår kärleken. Hon/Henne. Finns hon? Är hon? Ett opassande ord kommer för mig: rosenrött. Kristian och Hon, Hon och Kristian återfinner varann. Boken ”Och allt ska vara kärlek” slutar i så rosenrött att jag tror det är en dröm. Kan det vara sant? Finns kärleken som en fysisk person eller skriver Kristian Lundberg om kärleken – den allmänna, den nödvändiga, den omöjliga?

(Ystads Allehanda 2011)