En debatt kräver två parter. Utan motpart svävar inläggen som papperssvalor i luften, för att långsamt sjunka till marken.
Så kan debatten om – mot – Malmö kommuns beslut att stänga Hipp sammanfattas. Vi diskuterar med oss själva: hur många frågor vi än ställer, hur mycket kritik vi än framför, så kommer inga svar. Det är tomt på andra sidan bordet.
Istället för att skriva ännu fler inlägg borde Hipp-debattörerna enas om att ställa en enda fråga, egentligen den enda viktiga: Var finns Ilmar Reepalu?
Sen oktober förra året har jag – och fler journalister med mig – enträget men förgäves färsökt intervjua finanskommunalrådet Ilmar Reepalu (s) om kulturpolitiken i Malmö. Att tränga igenom hans sekreterare är omöjligt. Inte heller ringer han tillbaka, besvarar inte ens e-post.
Under dessa månader har Reepalu synts och hörts i media, men enbart när han själv haft nytta av det. Han ställer upp när han kan visa sig från sin bästa sida, för att berätta om något positivt som är på gång i kommunen, men undviker journalister som pesten när han vet att han kommer att få kritik och tvingas visa sin andra sida.
Ilmar Reepalu är politisk mästare på att utnyttja massmedia (det är väl bara Sven-Olle Olsson i Sjöbo, på sin tid, som kunnat tävla med honom i denna gren). Reepalu vet när han ska tala och när han hålla munnen stängd liksom dörren till rummet i Malmö stadshus.
Förutom att det är oförskämt mot de kommunala kulturinstitutionernas styrelseledamöter och de s-politiker som utåt får representera och schavottera för kulturpolitiken, så är det fullständigt oacceptabelt att en folkvald politiker behandlar sina väljare, de anställda på Malmös kulturinstitutioner och kulturkonsumenterna i Skåne på detta sätt.
Det är Ilmar Reepalu – och ingen annan – som har svar på de frågor som ställts om såväl Hipp som tidigare Malmö Musikdramatiska Teater. Som kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd har han det yttersta ansvaret för kulturpolitiken i Malmö.
Han förvaltar nyckeln till penningkistan, kan låsa eller låsa upp. Han drar i de trådar som får de s-märkta kulturpolitikerna att agera.
Kräv att han visar sig!
Kräv att han öppnar munnen!
Kräv att han besvarar frågorna!
Kräv att Ilmar Reepalu ställer upp på en offentlig debatt om den kommunala kulturpolitiken i Malmö, eller åtminstone utlyser – det är det allra minsta – en presskonferens där han svarar på massmedias frågor.
(Dagens Nyheter 2000)
Lars Lundkvist diktar inte om naturen och människan utan snarare om människan kontra naturen: hennes försök att leva med den. Nej, naturen är kanske inte god, inte genomgående, men den är vacker, skön. Ja, den kan vara grym men den är på riktigt. Är människan riktig? Inte naturen som är problemet utan människan, som kanske inte är ond, inte genomgående, men ondare. Människan kunde lära sig av naturen, inte tvärtom.
Ingela Strandberg är inte en lika stor vän med naturen, tror jag. Hon känner sig inte lika naturlig i naturen, tror jag. Naturen är ingen vän utan ensamhet och mörker, för henne, för människan, som också är ett djur, längst inne, men detta djuret / tycker så mycket om spets. Fast det känner inte Thoreau till, trots att Strandberg anlitat honom som naturguide.
Eva-Stina Byggmästar – och naturen – hennes natur – har ett fasligt sjå med de frihetstörstande småpoeterna (som) / baklängesfar in i framtiden med / megafoner på taket till sin alltför / blommiga lådbilskleinbuss… Och likaså med: mina vildmarkspoeter, matar dem med blåbärsgröt, / det tycker de om –.
Erikssons kultursidor 