Etikettarkiv: Journalister

Vad är dåligt? Vad är bra? Vad är konst?

Så kom debatten om konstrundan på Österlen igång.

I onsdagskrönikan skrev jag att 2015 års konstrunda är omfattande och bra, dagen efter startade en diskussion i Facebook-grupperna ”Österlen Anslagstavlan” och ”Konst från Östra Skåne med Österlen” och i fredagens YA uttrycktes åsikter om konstrundan av kulturredaktören Sune Johannesson, ÖSKG-konstnären Bo Hultén och C-J Charpentier, författare och journalist.

Galleristen Thomas Wallner, även han deltar i årets konstrunda med både en utställning i sitt galleri och som ansvarig för valet av konstnärer till MårtenPers källa, kom på Facebook med förslaget att ordna bussturer till ÖSKG:s medlemmar.

Dels för att inte ÖSKG-konstnärerna ska försvinna i en allt större konstrunda men också för att ledsaga besökare till kvalitetskonst. Det var en brandfackla.

Konstnärer utanför Östra Skånes Konstnärsgille kände sig anklagade som sämre konstnärer. (Delar av) publiken kände sig som sämre konstbetraktare. Och är det rätt att dra en kvalitetsgräns vid ÖSKG-anslutna?

Lundell utställning

Ulf Lundell ställer hela sommaren 2015 ut målningar och grafiska bilder i en lokal på Fabriksgatan i Simrishamn. Är ni i närheten så åk dit och kolla vad ni själva tycker om Lundells konst. 

Det räcker att läsa kraven för medlemskap (automatiskt efter konsthögskola men annars jury) för att inse att det kan gå fel åt bägge hållen.

Om ÖSKG finansierar bussturer till sina medlemmar så är det en god idé, inte minst för konstbesökare utan bil. Ska region/kommuner pytsa in pengar bör turerna gå till konstnärer både utom och inom ÖSKG. Tänk bussresor där, säg, Thomas Millroth, Yrr Jonasdottir, Carolina Söderholm, Jan Hemmel, Sune Johannesson och Wallner själv presenterar favoritkonstnärer.

I diskussionen undrades varför inte konstnär – liksom läkare – är en skyddad titel och hävdades att kvalitet avgörs av kritiker, kuratorer och gallerister, samt att självutnämnda konstnärer håller för höga priser.

Som ni förstår lugnade inte diskussionen ner sig.

Ska enbart legitimerade konstnärer få delta? Vem legitimerar? Icke godkända, om de får delta, ska de inte ha rätt att sätta sina priser? Var kommer publiken in?

C-J Charpentier skrev i YA om Ulf Lundell, en av de ”konstnärer” vars målningar lär ha för höga priser sett till kvalitet. Ordet ”geschäft” användes. Med undantag för några fågelmålningar kan jag instämma, inte heller jag blev förtjust i Lundells konst. Men när Charpentier samtidigt menar att Lundell är ”en skicklig musikartist”, då hänger jag inte med.

Någon musikvetare, specialiserad på konstmusik, kunde ge omdömet att Ulf Lundell har ingen sångröst, är amatörgitarrist och gör harmoniskt simpla sånger. Vilket geschäft att saluföra den musiken!

En majoritet av de som bedömer, recenserar och kritiserar konst har samma bakgrund: studier i konstvetenskap. Här skiljer sig konstbevakningen från andra kulturuttryck. Kritikerkåren behöver breddas: akademiker måste kompletteras med journalister som på annat sätt skaffat sig kunskaper och åsikter om konst.

I boken ”In i musiken” beskriver den danske musikern Peter Bastian hur han kom till insikt om att vissa ju kan tycka om och uppleva musik, som han anser dålig, lika mycket och starkt, som musik han tycker är bra.

Vad beror det på att människor får starka upplevelser av ”dålig” konst? Det är en viktig fråga att ställa sig.

(YA/KB 2015)

Annonser

Gårdagens och morgondagens kultursidor: från kulturkritik till kulturjournalistik

Det kan inte hjälpas att följande måste bli högst personligt och subjektivt. Men sturskt nog tror jag att erfarenheterna från mitt yrkesliv som kulturjournalist kan ge ett visst perspektiv åt den debatt som Anders Mildner inlett (den 15/2) om den förändrade kulturkritikerrollen.

Enligt Mildner ”försvinner kritikern”. Just nu alltså, på grund av nätet. Ett allt större överflöd av kultur är tillgängligt blott ett tangentklick bort och ”tipsautomatiseringen” riskerar att göra kritikern överflödig.

13_www.kristianstadsbladet.se

Men ursäkta, detta började väl inte nu? Såväl tidningarnas kultursidor som kritikerrollen har ju förändrats – kontinuerligt – ända sen jag skrev min första text till en kultursida. Det var på hösten 1968.

Då måste man vara poet för att bli kulturredaktör på en svensk dagstidning – åtminstone sågs det som en merit. Detta nämns som en historisk markör: Hur många av dagens kulturredaktörer har gett ut en diktsamling?

Diskussionen om framtidens kulturkritik/er måste placeras i ett större sammanhang, både vad gäller tid och journalistik.

Även om dagstidningarnas kultursidor hade börjat bredda sig till populärkultur redan 1968 så har kultursidornas stora förändring skett genom integreringen av så kallad hög- eller fin- och så kallad låg- eller populärkultur.

DN

Jan Karlsson har inte rätt för sig när han (26/2) påstår att pop- och rockjournalistik skulle vara mer lättviktig än akademisk agitation, vilket jag antar innefattar litteratur-, konst- och klassisk musikkritik. Av en bra rockkritiker krävs lika stor ämneskunskap och – minst – lika god formuleringsförmåga som av en litteraturkritiker. Punkt.

Kritiken i kulturjournalistiken. Kritikern i kulturjournalisten. Det är vad nu- och framtiden handlar om för kritikerrollen. Att kritikern är och måste vara en del och roll – av flera – för en kulturjournalist; inte något fristående, speciellt och specifikt.

Under ganska många trygga år har ett antal kritiker haft fasta avtal med stora dagstidningar. De kunde försörja sig som kritiker. Under dem har det funnits en annan kritikerkår som regelbundet sålt texter till landsortens kultursidor.

SvDNu är det – till största delen – slut med detta. Det finns flera anledningar: tidningarnas försämrade ekonomi, kultursidornas minskade utrymme och – framför allt – prioriteringen av kulturjournalistik framför kulturkritik. De flesta kritiker som förlorat sina regelbundna uppdrag är akademiker – inte journalister.

På ett individuellt och personligt plan är det förstås sorgligt, men jag är inte så säker på att det måste vara dåligt – varken för dagens tidningsläsare eller framtidens kritik.

När halvgamla journalister med rädsla i rösten muttrar att det utbildas för många nya journalister, så brukar jag svara: Vem är för många? Det kan ju vara jag eller du som ska ersättas av någon ny och bättre…

När journalistelever, också med framtidsrädsla, undrar om de vågar satsa på journalistik, så brukar jag utbrista: Åh, om man vore 20 år igen! Vilken spännande tid! Allt är både omöjligt och möjligt. Framtiden får man skapa själv. Man kanske skulle bli kulturjournalist?

aftonbladet

Att professionell kritik inte skulle behövas längre när det finns automattjänster och mängder med nätsidor/sajter om musik, litteratur med mera – det tillåter jag mig att tvivla på eller åtminstone återstår det att se.

Kommer Spotify att satsa på en kvalificerad och dyr musikredaktion? Hur många nätsajter, som drivs av stort intresse men oavlönat och på fritiden, kan bli mer än nördiga, så att man litar på urvalet av kultur och därmed de åsikter som framförs?

Det är viktigt: kulturkritik ska vara så kunnig att den går att lita på.

Framtidens kulturkritiker måste vara kulturjournalister, som behärskar kulturjournalistikens alla områden: intervjuer, bakgrunds- och andra artiklar, krönikor och debatter, recensioner och tipsspalter, skriva kort och längre.

De måste arbeta för nät och papper, dagspress (om den finns) och tidskrifter, både kultur- och kommersiella, kanske göra radio också, kombinera bättre arvoderade jobb med sämre (och oavlönade), driva egna bloggar, hålla föredrag och ge ut e-böcker med lång, analyserande kulturkritik.

Alltså: framtidens kulturkritiker = kulturjournalister måste vara om sig och kring sig om de ska få nåt i sig och på sig.

Expressen etc

Som av en händelse liknar detta hur jag har jobbat under mina år som kulturjournalist, inte för att jag sett in i framtiden eller ens tänkt på det utan för att det varit enda sättet att både kunna skriva om det jag vill och försörja mig (och oss).

Liksom Anders Mildner tycker jag det är märkligt att kulturkritiker och även kultursidesredaktörer – detta gäller också andra journalister och hela tidningsvärlden – iakttar hur mediaverkligheten förändras utan att förändra sig själva. Tidningsartiklar läggs på nätet, någon sätter ihop en Spotify-lista, en annan länkar till YouTube. Det är väl allt.

Varför använder sig så få – om ens några? – av interaktionen mellan papper och nät för att fördjupa och bredda kritiken/journalistiken? Möjligheterna är ju fantastiska – ja, oändliga.

(Kristianstadsbladet 2013)

Även Tomas Lidbeck gjorde ett inlägg i debatten (den 20/2).

Anders Mildner, som inledde debatten, fick också slutreplik (7/3). 

Den mästerlige Ilmar Reepalu

En debatt kräver två parter. Utan motpart svävar inläggen som papperssvalor i luften, för att långsamt sjunka till marken.

Så kan debatten om – mot – Malmö kommuns beslut att stänga Hipp sammanfattas. Vi diskuterar med oss själva: hur många frågor vi än ställer, hur mycket kritik vi än framför, så kommer inga svar. Det är tomt på andra sidan bordet.

Istället för att skriva ännu fler inlägg borde Hipp-debattörerna enas om att ställa en enda fråga, egentligen den enda viktiga: Var finns Ilmar Reepalu?

Sen oktober förra året har jag – och fler journalister med mig – enträget men förgäves färsökt intervjua finanskommunalrådet Ilmar Reepalu (s) om kulturpolitiken i Malmö. Att tränga igenom hans sekreterare är omöjligt. Inte heller ringer han tillbaka, besvarar inte ens e-post.

Under dessa månader har Reepalu synts och hörts i media, men enbart när han själv haft nytta av det. Han ställer upp när han kan visa sig från sin bästa sida, för att berätta om något positivt som är på gång i kommunen, men undviker journalister som pesten när han vet att han kommer att få kritik och tvingas visa sin andra sida.

Ilmar Reepalu är politisk mästare på att utnyttja massmedia (det är väl bara Sven-Olle Olsson i Sjöbo, på sin tid, som kunnat tävla med honom i denna gren). Reepalu vet när han ska tala och när han hålla munnen stängd liksom dörren till rummet i Malmö stadshus.

Förutom att det är oförskämt mot de kommunala kulturinstitutionernas styrelseledamöter och de s-politiker som utåt får representera och schavottera för kulturpolitiken, så är det fullständigt oacceptabelt att en folkvald politiker behandlar sina väljare, de anställda på Malmös kulturinstitutioner och kulturkonsumenterna i Skåne på detta sätt.

Det är Ilmar Reepalu – och ingen annan – som har svar på de frågor som ställts om såväl Hipp som tidigare Malmö Musikdramatiska Teater. Som kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd har han det yttersta ansvaret för kulturpolitiken i Malmö.

Han förvaltar nyckeln till penningkistan, kan låsa eller låsa upp. Han drar i de trådar som får de s-märkta kulturpolitikerna att agera.

Kräv att han visar sig!

Kräv att han öppnar munnen!

Kräv att han besvarar frågorna!

Kräv att Ilmar Reepalu ställer upp på en offentlig debatt om den kommunala kulturpolitiken i Malmö, eller åtminstone utlyser – det är det allra minsta – en presskonferens där han svarar på massmedias frågor.

(Dagens Nyheter 2000)

Håller Per Svensson med sig själv?

Jag läser Per Svenssons nya bok, ”Malmö – Världens svenskaste stad” (Weyler), och funderar på vad jag ska skriva om den.

Medan jag funderade så kom jag att tänka på den krönika – ja, hyllningskrönika – som jag skrev om Per Svensson för så längesen som 1997.

Plockade fram den… Står den sig än, i både den ena och andra betydelsen?

Those were the days, eller…

*

Varje gång jag får syn på hans namn över eller under en artikel, med eller utan bild, så utbrister jag: Aha, Per Svensson har skrivit något nytt. Måste jag läsa!

Varför slukar jag Per Svenssons artiklar? Varför borde han vara ett föredöme för unga svenska journalister? Varför liknar den här krönikan redan en hyllningstext?

Per Svensson är frilansskribent och allmänjournalist – i ordets definitiva betydelse. Han skulle också kunna tituleras alljournalist.

Format, form, ämnen och forum växlar.

Han skriver kort, längre och mycket långt. Texterna är i form av intervjuer, reportage och essäer, krönikor, debattinlägg och recensioner. Ämnena kan vara Agnetha Fältskog, Patrik Sjöberg eller Göran Persson, det forna Jugoslavien, svenska män eller dataspelet Sim City 2000.

Publikationerna är såväl snabba dagstidningar som långsammare magasin: för närvarande främst Expressen (både nyhets-/reportageplats och kultursidan), Moderna Tider, Månadsjournalen och Trots Allt.

Men exakt hur, vad och var han skriver spelar mindre eller ingen roll. Struntsamma, nästan. Det är inte ämnet – som sådant – som lockar utan skribentens förhållningssätt till journalistiken, ämnet och språket, läsarna och sig själv.

Per Svensson flanerar – med ögonen på skaft och kaninöron – genom artiklarna och livet: lyssnar, betraktar och reagerar. Varje upptäckt och lärdom läggs till allmänbildningen och blir ett nytt uppslagsord i den  som han ständigt bär med sig för att bättre kunna tolka och förstå omgivningen, nära och fjärran.

Per Svensson idag. Foto: Sofia Runarsdotter.

Högt och lågt blandas. Alla (o)mänskliga uttryck är samhälleliga avtryck, bitar i samma puzzle. Det gäller valet av ämnen, som sagt, men mer än så: det gäller varje enskild artikel, den journalistiska formen och språkbehandlingen.

Det hastiga, direkta kvällstidningsspråket används för att göra essän mer lättillgänglig. Essäistikens eftertänksamma skrivsätt får fördjupa det dagliga reportaget.

Inlägget på Expressens kultursida (8/4) mot Aftonbladets intervju med modern till de barn som dog i en sopcontainer kunde ha varit en krönika. Krönikan i samma tidning med anledning av Per Wästbergs inval i Svenska Akademien (19/4) hade kunnat tryckas på kulturen.

I recensionen av Stig Larssons nya diktsamling (Expr 6/5) bryter Per Svensson kultursidestonen och utropar: ”Pilutta honom! Saken är Biff. Biff Rydberg?” (Det sista syftar på mediadebatten om författarinnan Carina Rydberg.)

Han är lättläst (vem skriver så ”enkla” kulturartiklar?) men också krävande. Att hänga med i Per Svenssons snabba, associationsrika tankegångar är inte helt lätt. Han kräver – litar på – att läsaren ska vara lika allmänintresserad och allmänbildad som han.

Som när han jämför statsminister Persson med i tur och ordning Carlsson från ”Hemsöborna”, Ulf Lundell och Marc Bolan (Moderna Tider mars/97). Eller när han ”följer en röd tråd från Ankeborg till självmordssekten i Kalifornien” (Expr 13/3). I texten nämns seriefiguren Stora Stygga Vargen, moralfilosofen Peter Singer, seriemördaren Hannibal Lector, filosofen Rousseau, popsångaren Michael Jackson…

Och hela tiden tycker han – om allt och alla har han en åsikt. Han bollar med åsikter som en jonglör: kastar upp dem i luften för att se om någon kan fånga dem, läsaren eller han själv. Ja, ibland undrar jag om han håller med sig själv?

Han liksom provar en åsikt, tycker till snabbare än Lucky Luke drar. Det är viktiga åsikter, förstås, men frågan är om det är lika viktigt att de är riktiga – om 100 år? Viktigast är pingpongspelet med tankar och åsikter mellan Per Svensson och läsaren.

Han kan göra mig rasande (den ”vuxne” Svenssons rabiata angrepp på veganer/vegetarianer) eller få mig att le (ärftlighetsforskningen avlivas med en enda mening: ”Somliga är genetiskt bestämda att gå i golfbyxor.”). Jag skakar på huvet och nickar instämmande, om vartannat. Skribentens reaktioner tvingar också läsaren att reagera. Jag vill delta i samtalet, vara med i artikeln och livet.

Därför läser jag Per Svensson: de texter som jag rivit ur och sparat blir tillsammans – för att uttrycka det så pretentiöst som det är – en dokumentärroman om människorna, livet och samhället, Sverige och världen kring år 2000.


(Pressens Tidning 1997)

Vollsjö – kulturföretagsbyn

Jag drömmer om att det ska bli som det var förr i tiden, för det har jag sett på gamla foton att så måste det ha varit då. I drömmen kantas Storgatan (och även övriga gator) i Vollsjö av småföretagare: enmans- och enkvinnasföretag, familjeföretag med någon anställd.

Jag drömmer om ”Vollsjö – småföretagsbyn”. En slogan som kunde sitta på Vollsjö-skylten vid infarterna. Men det saknas något för att drömmen ska bli verklighet: det krävs gröna rör. De ska ligga under marken och genom rören ska dras fiberkabel, alltså bredband, som sträcker sig längs Storgatan, når fram till varje hus och företagare.

Behövs det? Ja. Har inte de flesta i Vollsjö (och Skåne) som vill ha ”bredband” redan tillgång till det genom en sladd i teleuttaget (så kallad ADSL) eller med antenn och radiolänk? Jo, kanske. Så finns det ju mobila bredband också! Det räcker väl? Nej, det räcker inte.

Telia är på väg att skrota de hundra år gamla koppartrådarna för fast telefoni. Därmed försvinner ADSL. Dessutom är ADSL, radiolänk och mobilt bredband för långsamma. Det går trögt om man använder datorn i jobbet och om nätuppkopplingen ska kunna locka fler att driva företag på och kring Storgatan i Vollsjö.

Hela seminariet spelades in och kan ses/höras via följande länk.

Spännande att höra om och när min dröm kan bli verklighet. Därför anmälde jag mig till rikskonferensen om ”Bredband i en mindre kommun”, som härom veckan arrangerades i Sjöbo kommunhus. (Vollsjö ingår i Sjöbo kommun.)

Varför hölls seminariet i Sjöbo? Förklaring: Sjöbo kommun ligger (med hjälp av företaget Teleservice) långt fram vad gäller att förse invånarna med bredband. Jag var där av eget intresse, för att jag bor och arbetar här. Men var fanns övriga journalister, de tekniskt kunniga IT-skribenterna? Ointressant eller var Sjöbo för långt bort från Kista och Stureplan?

Näringsdepartementet, Bredbandsforum och Digitaliseringsrådet, privata och kommunala bredbandsbolag, Stadsnätsföreningen med flera var representerade bland talarna. Jag noterade att regeringen beslutat att år 2020 ska 90 procent av Sverige ha tillgång till bredband med 100 megabits hastighet. Patrik Fältström, vår lokale nätexpert i världen, bosatt i Lövestad, påpekade försynt att han i över 20 år har hävdat att Sverige måste bygga bredband.

Har jag fel när jag tror att bredbandsutbyggnad är som när telefon och telegraf en gång byggdes ut i hela Sverige, eller när järnvägen knöt ihop städer med landsbygd och Sverige med världen? Nödvändigt för dagens och än mer morgondagens företagande och en viktig del av det där jag skrivit om förut men som sällan nämns numera, nämligen att ”hela Sverige ska leva”.

Om någon undrar varför den här krönikan publiceras på YA:s kultursidor och inte en ekonomisida så beror det på att många av de företag som i framtiden ska finnas på Storgatan i Vollsjö kommer att arbeta med kultur och nöje. Jag tänker mig en gata kantad av bokförlag, musikarrangörer, tidningsredaktioner, illustratörer… Alla kan sitta här och jobba, tack vare bredbandet.

Det tror jag, det kallas dröm. Så på skylten vid infarten ska det nog istället stå: ”Vollsjö – kulturföretagsbyn”.

(Ystads Allehanda 2011)

Journalistikens klasstrappa: grovarbetare och artister

Det var en gång en Journalist som jobbade på en halvstor dagstidning i en halvstor svensk stad: gjorde intervjuer, skrev reportage, bevakade kanske ett visst ämne.

Journalisten var en anonym journalist bland många anonyma journalister.

Så började Journalisten medarbeta på tidningens kultursida och fick också en egen kolumn med bildbyline.

Och nu kom det svar på Journalistens artiklar i form av debattinlägg och insändare. När Journalisten gick på gatan hände det att någon vände sej om och stirrade.

Journalisten samlade sina artiklar/kolumner i en bok som recenserades i den egna tidningen såväl som i konkurrerande tidningar. Beröm (mer eller mindre välförtjänt) i den förstnämnda och kritik (bättre eller sämre
underbyggd) i de sistnämnda.

Journalisten började på lokalradion. Då skickade lokaltidningarna ut andra journalister som gjorde reportage om Journalistens lokalradioprogram.

Sen flyttade Journalisten upp till Radio Stockholm, som ju nästan är riksradio. Nu gjorde kvällstidningarna reportage om Journalisten.

Lurblåsare i Ystad (varje halvtimma nattetid) och Allehandas huvud.

Journalisten blev programledare för Riksradions nya P3-satsning. En kvällstidning nominerade programmet till tävlingen om ”bästa radioprogrammet”.

Journalisten uppmärksammades av TV1, 2, 3 eller 4 och blev programledare på TV. Med det hade Journalisten nått målet: blivit artist. Följdriktigt porträtterades Journalisten i Vecko Revyn och Damernas Värld.

Och ändå: fortfarande gjorde ju Journalisten samma slags intervjuer med samma slags människor och samma slags reportage om samma gamla ämne som Journalisten alltid gjort.

Detta var en saga men en alltför sann saga ur den svenska mediaverkligheten.

Men radio/TV når ju flest människor – då är det väl rätt och riktigt att radio/TV utsätts för den största bevakningen och granskningen från övriga media?

Svaret är en motfråga: vem är Bertil Bergqvist?

Jo, så hette Ystad Allehandas lokalredaktör i Sjöbo. Varje vardag – för att ta ett exempel – trampade Bertil in i kommunhuset och synade den inkomna posten. Och när Sven-Olle Olsson hetsade mot flyktingar bevakade Bertil allt som blev sagt och gjort, varenda tidningsdag i ett par år.

En slitvarg, en jävel till envis journalist, men faktiskt inte unik.

Slitvargar och varginnor – så långt ifrån artister som en journalist kan vara – finns här, där och överallt i Sverige. De tar sitt journalistiska arbete på allvar. Därför blir deras ”små”, ”obetydliga” journalistiska arbetsuppgifter meningsfulla och viktiga.

När ska journalistikens anonyma grovarbetare uppmärksammas och uppmuntras? Få reda på att de behövs? För de är den svenska journalistikens hjältar. De är de som ska ha de Största Journalistprisen.

Den här krönikan började i sagan, övergick till verkligheten och slutar med en dröm. Jag drömmer om en svensk mediabevakning med dito uppskattning som omfattar också journalistikens grovarbetare…

(Krönika till Resumé 1990)

PS. Texten – tyvärr, som det verkar, evigt aktuell – har aktualiserats på nytt av och tillägnas härmed Jea Jonsson på Ystads Allehanda/lokalredaktionen i Simrishamn. Läs hennes krönika i YA!