Poetiskt samtal under päronträdet

Lars Lundkvist
Gömslen
(Norstedts)

Ingela Strandberg
Bäste Herr Thoreau!
(Norstedts)

Eva-Stina Byggmästar
Men hur små poeter finns det egentligen
(W&W)

Tre generationer poeter – Lars Lundkvist (född 1928), Ingela Strandberg (1944) och Eva-Stina Byggmästar (1967) – som mest, mer respektive (något) mindre diktar i och i förhållande till naturen. Diktläsaren, det vill säga jag, möter dem i lämplig miljö: vid trädgårdsbordet under päronträdet.

Lundkvist har kommit hit med sig själv, hela sitt åttioåriga liv och alla funderingar på låt säga sina tidigare funderingar om naturen och människan. Strandberg bjöd med sig naturfilosofen Henry David Thoreau (1817–1862) från stugan vid Walden. (Fast, ursäkta poesiläsaren om han minns fel, nog var det så att Walden låg så nära staden Concord i Massachusetts att Thoreau snabbt kunde ta sig in till stan när han tröttnade på naturen?) Byggmästar har inte dragit sig för att ta med ett antal andra poeter, visserligen små, så små men desto fler.

Lundkvist, Strandberg och Byggmästar är olika – mycket olika – som poeter. Också deras naturskildringar är olika. Naturen ser så olika ut för dem. De ser sig själva – eller låt mig vända ordföljden till en fråga: Ser de sig själva, i naturen såsom i en spegel?

Lars Lundkvist diktar inte om naturen och människan utan snarare om människan kontra naturen: hennes försök att leva med den. Nej, naturen är kanske inte god, inte genomgående, men den är vacker, skön. Ja, den kan vara grym men den är på riktigt. Är människan riktig? Inte naturen som är problemet utan människan, som kanske inte är ond, inte genomgående, men ondare. Människan kunde lära sig av naturen, inte tvärtom.

Som naturen kan vara: Genom fönstret syns några tallar / och en björk och ett skatbo.

Som människan: I handen bar han ett maskingevär. / Han har nyss mördat sina syskon / och sin mor. Han är tolv år.

Mer natur: Ljungen på marken / och lönnarnas gula löv, / de stora nyponrosorna och bären / lysande röda i sommarsolen –

Men ändå, människan igen, Olof Lundkvist, far till Lars, målade ändå inte det ovannämnda – fast han hade kunnat – innan penseln blev för tung / och ögonen för svaga, Nej, / en röd ring och ett svart streck / mot vit botten i en gyllene ram, / det / blev Pappas sista tavla!

Ingela Strandberg är inte en lika stor vän med naturen, tror jag. Hon känner sig inte lika naturlig i naturen, tror jag. Naturen är ingen vän utan ensamhet och mörker, för henne, för människan, som också är ett djur, längst inne, men detta djuret / tycker så mycket om spets. Fast det känner inte Thoreau till, trots att Strandberg anlitat honom som naturguide.

Det är nog det hon söker också: mörker och ensamhet.

Som hon diktar, först: Jag blev enkel. Och sedan: Det är vackert. Dessutom: Jag går numera bara ut om nätterna. Samt tillägger: Det finns någon i mörkret.

Om det inte vore för ”Mäterskan”, Herr Thoreau. Hon drar i kopplet”, diktar Strandberg, ”som vore jag en hund. Och lägger till: Men jag är ju en hund. Min egen / som vaktar mig… Och lägger också till: Men, Herr Thoreau, mossen där borta / sover, nu går den röda jätten ut på den / och Mäterskan försvinner i röken.

Och Bäste Herr Thoreau, ugglorna / har varit här igen. Förtala inte / ugglornas sång. Och, fortsätter hon: Landskapet är en förgiftad råtta / som drar sig undan för att dö / när jag försöker hjälpa den.

Eva-Stina Byggmästar – och naturen – hennes natur – har ett fasligt sjå med de frihetstörstande småpoeterna (som) / baklängesfar in i framtiden med / megafoner på taket till sin alltför / blommiga lådbilskleinbuss… Och likaså med: mina vildmarkspoeter, matar dem med blåbärsgröt, / det tycker de om –.

Hon utropar: plötsligt, sommarvindar, genom skrivrummet! Och hon beskriver det: landskapet och stenarna som omger salongen / i kardborrerött… Och vad man kan göra där, i hennes lyriklandskap: på en skogspicknick / reciterar man små dikter, små / men vackra, små men många / och björkskogen läser sig själv…

Men se: lantis-poeten har en väldig mössa, / den liknar (på pricken) barrskogsterräng… Och vad byggde man – ”vi” – bibliotek av? Jo, av drivved. Och så beskriver hon sig själv, som en av dem: Vi var dikternas vallpigor, visst / var vi det, vandrade längs vägar, / diken, skogsbryn…

Lars Lundkvist, Ingela Strandberg och Eva-Stina Byggmästar diktar och funderar. De samtalar med – olika – ord: använder vårt svenska språk på olika sätt, förhåller sig till språket och sig själva på var sitt sätt, skämtlynnet är också olika och olika stort. De är varsin, liksom poesin.

Jag hör och läser dem i små portioner likt klunkar: en dikt och rad i taget, meningar och ord att tänka på, fånga upp och hålla kvar. Betyg? Vem diktade bäst? Betyg i poesi? Nej, poeter sitter inte i skolbänken.

Dikter är inga uppsatser och centralprov; poesi kan inte betygsättas, vare sig med siffror eller bokstäver. Dess funktion är att vara människans krycka i livet; det föränderliga och svåra, det låghalta. Som tröst, råd och dåd, och stöd.

Ett samtal oss medmänniskor emellan, i skuggan vid bordet under päronträdet i trädgården.

(Ystads Allehanda 2008)

Vaffen i Vollsjö

Vaffen har varit på besök. Han passade på att bli rentvättad och få nosen fastsydd. Här ligger han/hon/den och tar igen sig efter tvätten. Vill du läsa om Vaffens äventyr – klicka här!

Hund på villovägar

Det är en gammal hund. Han måste vara över 25 år (och då räknar jag i människoår). Om det är nu är en ”han” eller ”hon”. Det har vi aldrig fått klart för oss. Så jag säger väl ”den” om hunden.

Den har levt ett hårt liv. Pälsen är sliten och nött. På 90-talet försvann nosen i ett hundslagsmål. En riktig Baskerville bet nosen av Vaffen, som den kallas. Fast Vaffen klarar sej bra ändå, den har fler liv än en katt.

En släkting till Vaffen.

Sitt första stora äventyr upplevde Vaffen när den blott var fyra, fem år. Det hände i Paris och bör ha varit sommaren 1985. För Joel, vår son, hade punkfrisyr och parisare vände sej om och utbrast: ”Le pööönk”. Det betyder att Moa, vår dotter, var 8 år. Samma ålder som hennes dotter och vårt barnbarn Tilde idag. Vilket har viss betydelse för den här historien.

Familjen åkte buss till Paris på semester. Hotellet låg på rue de Turbigo med gångavstånd till Hallarnas butiker och konstcentrat Beaubourg. Det var barnens första Parisbesök och de ville upp i Eiffeltornet. Mamma – nej, inte pappa! – fick åka med och gå, sista biten. Hon minns det ännu.

Det jag minns är hemresan. Vaffen! tjöt Moa plötsligt när bussen körde in i Belgien. Gråt och mera gråt. Vaffen var borta! Den hade rymt, måste ha blivit kvar i Paris. Kunde den ha smitit undan och gömt sej på rummet?

En annan släkting.

Min försigkomna hustru stoppade bussen och hoppade av, letade reda på en mynttelefon (det här var ju före mobiltelefonen) och ringde hotellet. Portiern gick och letade – och hittade Vaffen! Var inte oroliga, sa han. Det här ordnar jag. En vecka senare anlände Vaffen per flygpost, noga inslagen och nedbäddad i en skokartong.

Sitt senaste äventyr upplevde den åldrade Vaffen bara härom veckan. Tilde, 8 år och delmatte, kom på besök och åkte med mormor in till Sjöbodagarna för att titta på Doris & Knäckebröderna. Naturligtvis måste Vaffen följa med.

Tilde fick autograf på en DVD och en kram av Doris. På kvällen upptäckte vi att Vaffen varken fanns i huset eller bilen. Nu hade den rymt igen. Strax före stängning åkte jag till ICA och letade igenom varenda gång. Mormor sökte med en ficklampa i Sjöbomörkret. Ingen Vaff!

Ännu en släkting.

Morgonen därpå – sista Sjöbodagen – åkte mormor och Tilde ner igen. Det kan vara den som jag har inne på banken, sa en tjänsteman på Färs härads. Doris tog hand om ett gosedjur och gav till mej. Jooodå, det var Vaffen! Strax ringde min hustru och berättade. Är det konstigt att man får tårar i ögonen?

Men nu blir det utegångsförbud. Vaffen har haft sitt sista äventyr och levt upp så många liv att Moa och Tilde inte vågar ta fler risker.

Vaffens favoritlåtar:

”Hound Dog” (Elvis Presley), ”Dirty Dog” (Ubangi), ”Om en hund mådde så här” (Wilmer X), ”Sov lilla Totte” (Hans Alfredson), ”Bird Dog” (Everly Brothers), ”Do The Dog” (Rufus Thomas), ”Lilla Ludde” (Gunnel Linde), ”Änglahund” (Hasse Andersson), ”En herrelös hund” (Ratata), ”Min hund” (Philemon Arthur & The Dung), ”Kommissarie Tax” (Rolf Lassgård)…

Bengt Eriksson har tagit in hunden och släppt ut katten.

(Ystads Allehanda 2006)