I CD-spelaren: Irma Schultz Keller

Irma Schultz Keller
Sånger från gläntan
(Katarina Församling & Blå Rymd)

Mitt nyckelord: tröst. Eller mer högtidligt: frid.

Irma Schultz Keller har valt ordet glänta som utgångs- och vilopunkt för sin nya skiva – som i albumets titel, ”Sånger från gläntan”, och namnet på en dikt, ”Gläntan”, hon tonsatt av Tomas Tranströmer.

Hon har satt musik till dikter av Karin Boye och Ylva Eggehorn också. Fast de flesta sångerna är egna.

Stilla, sprött och vackert. Och trösterikt, hennes sökande efter den glänta som kan ge tröst blir min tröst.

Till exempel sången ”Håll om mig”. Skildrar den sökandet efter Gud eller mänsklig närhet, ett desperat inre eller en naturkatastrof i Stockholm? Hon framför den så fint, både vädjande och hoppfullt.

Psalm? Gospel? Amerikana? Visa? Allt men ändå inte.

Sången och musiken kommer djupt inifrån Irma Schultz Keller. Jo, hon är troende numera. ”Som fjärilen”, framförd med Katarina Kammarkör, är en annan vacker sång där sökandet fortsätter.

Ända sen systrarna Irma och Idde Schultz på tidigt 80-tal var med i gruppen Zzzang Tumb har de hört till mina favoritsångerskor. Irmas album ”Sånger från gläntan” gör mig, kort sagt, så glad.

(Hifi & Musik 2015)

Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)

Poetiskt samtal under päronträdet

Lars Lundkvist
Gömslen
(Norstedts)

Ingela Strandberg
Bäste Herr Thoreau!
(Norstedts)

Eva-Stina Byggmästar
Men hur små poeter finns det egentligen
(W&W)

Tre generationer poeter – Lars Lundkvist (född 1928), Ingela Strandberg (1944) och Eva-Stina Byggmästar (1967) – som mest, mer respektive (något) mindre diktar i och i förhållande till naturen. Diktläsaren, det vill säga jag, möter dem i lämplig miljö: vid trädgårdsbordet under päronträdet.

Lundkvist har kommit hit med sig själv, hela sitt åttioåriga liv och alla funderingar på låt säga sina tidigare funderingar om naturen och människan. Strandberg bjöd med sig naturfilosofen Henry David Thoreau (1817–1862) från stugan vid Walden. (Fast, ursäkta poesiläsaren om han minns fel, nog var det så att Walden låg så nära staden Concord i Massachusetts att Thoreau snabbt kunde ta sig in till stan när han tröttnade på naturen?) Byggmästar har inte dragit sig för att ta med ett antal andra poeter, visserligen små, så små men desto fler.

Lundkvist, Strandberg och Byggmästar är olika – mycket olika – som poeter. Också deras naturskildringar är olika. Naturen ser så olika ut för dem. De ser sig själva – eller låt mig vända ordföljden till en fråga: Ser de sig själva, i naturen såsom i en spegel?

Lars Lundkvist diktar inte om naturen och människan utan snarare om människan kontra naturen: hennes försök att leva med den. Nej, naturen är kanske inte god, inte genomgående, men den är vacker, skön. Ja, den kan vara grym men den är på riktigt. Är människan riktig? Inte naturen som är problemet utan människan, som kanske inte är ond, inte genomgående, men ondare. Människan kunde lära sig av naturen, inte tvärtom.

Som naturen kan vara: Genom fönstret syns några tallar / och en björk och ett skatbo.

Som människan: I handen bar han ett maskingevär. / Han har nyss mördat sina syskon / och sin mor. Han är tolv år.

Mer natur: Ljungen på marken / och lönnarnas gula löv, / de stora nyponrosorna och bären / lysande röda i sommarsolen –

Men ändå, människan igen, Olof Lundkvist, far till Lars, målade ändå inte det ovannämnda – fast han hade kunnat – innan penseln blev för tung / och ögonen för svaga, Nej, / en röd ring och ett svart streck / mot vit botten i en gyllene ram, / det / blev Pappas sista tavla!

Ingela Strandberg är inte en lika stor vän med naturen, tror jag. Hon känner sig inte lika naturlig i naturen, tror jag. Naturen är ingen vän utan ensamhet och mörker, för henne, för människan, som också är ett djur, längst inne, men detta djuret / tycker så mycket om spets. Fast det känner inte Thoreau till, trots att Strandberg anlitat honom som naturguide.

Det är nog det hon söker också: mörker och ensamhet.

Som hon diktar, först: Jag blev enkel. Och sedan: Det är vackert. Dessutom: Jag går numera bara ut om nätterna. Samt tillägger: Det finns någon i mörkret.

Om det inte vore för ”Mäterskan”, Herr Thoreau. Hon drar i kopplet”, diktar Strandberg, ”som vore jag en hund. Och lägger till: Men jag är ju en hund. Min egen / som vaktar mig… Och lägger också till: Men, Herr Thoreau, mossen där borta / sover, nu går den röda jätten ut på den / och Mäterskan försvinner i röken.

Och Bäste Herr Thoreau, ugglorna / har varit här igen. Förtala inte / ugglornas sång. Och, fortsätter hon: Landskapet är en förgiftad råtta / som drar sig undan för att dö / när jag försöker hjälpa den.

Eva-Stina Byggmästar – och naturen – hennes natur – har ett fasligt sjå med de frihetstörstande småpoeterna (som) / baklängesfar in i framtiden med / megafoner på taket till sin alltför / blommiga lådbilskleinbuss… Och likaså med: mina vildmarkspoeter, matar dem med blåbärsgröt, / det tycker de om –.

Hon utropar: plötsligt, sommarvindar, genom skrivrummet! Och hon beskriver det: landskapet och stenarna som omger salongen / i kardborrerött… Och vad man kan göra där, i hennes lyriklandskap: på en skogspicknick / reciterar man små dikter, små / men vackra, små men många / och björkskogen läser sig själv…

Men se: lantis-poeten har en väldig mössa, / den liknar (på pricken) barrskogsterräng… Och vad byggde man – ”vi” – bibliotek av? Jo, av drivved. Och så beskriver hon sig själv, som en av dem: Vi var dikternas vallpigor, visst / var vi det, vandrade längs vägar, / diken, skogsbryn…

Lars Lundkvist, Ingela Strandberg och Eva-Stina Byggmästar diktar och funderar. De samtalar med – olika – ord: använder vårt svenska språk på olika sätt, förhåller sig till språket och sig själva på var sitt sätt, skämtlynnet är också olika och olika stort. De är varsin, liksom poesin.

Jag hör och läser dem i små portioner likt klunkar: en dikt och rad i taget, meningar och ord att tänka på, fånga upp och hålla kvar. Betyg? Vem diktade bäst? Betyg i poesi? Nej, poeter sitter inte i skolbänken.

Dikter är inga uppsatser och centralprov; poesi kan inte betygsättas, vare sig med siffror eller bokstäver. Dess funktion är att vara människans krycka i livet; det föränderliga och svåra, det låghalta. Som tröst, råd och dåd, och stöd.

Ett samtal oss medmänniskor emellan, i skuggan vid bordet under päronträdet i trädgården.

(Ystads Allehanda 2008)