Etikettarkiv: Ilmar Reepalu

Den mästerlige Ilmar Reepalu

En debatt kräver två parter. Utan motpart svävar inläggen som papperssvalor i luften, för att långsamt sjunka till marken.

Så kan debatten om – mot – Malmö kommuns beslut att stänga Hipp sammanfattas. Vi diskuterar med oss själva: hur många frågor vi än ställer, hur mycket kritik vi än framför, så kommer inga svar. Det är tomt på andra sidan bordet.

Istället för att skriva ännu fler inlägg borde Hipp-debattörerna enas om att ställa en enda fråga, egentligen den enda viktiga: Var finns Ilmar Reepalu?

Sen oktober förra året har jag – och fler journalister med mig – enträget men förgäves färsökt intervjua finanskommunalrådet Ilmar Reepalu (s) om kulturpolitiken i Malmö. Att tränga igenom hans sekreterare är omöjligt. Inte heller ringer han tillbaka, besvarar inte ens e-post.

Under dessa månader har Reepalu synts och hörts i media, men enbart när han själv haft nytta av det. Han ställer upp när han kan visa sig från sin bästa sida, för att berätta om något positivt som är på gång i kommunen, men undviker journalister som pesten när han vet att han kommer att få kritik och tvingas visa sin andra sida.

Ilmar Reepalu är politisk mästare på att utnyttja massmedia (det är väl bara Sven-Olle Olsson i Sjöbo, på sin tid, som kunnat tävla med honom i denna gren). Reepalu vet när han ska tala och när han hålla munnen stängd liksom dörren till rummet i Malmö stadshus.

Förutom att det är oförskämt mot de kommunala kulturinstitutionernas styrelseledamöter och de s-politiker som utåt får representera och schavottera för kulturpolitiken, så är det fullständigt oacceptabelt att en folkvald politiker behandlar sina väljare, de anställda på Malmös kulturinstitutioner och kulturkonsumenterna i Skåne på detta sätt.

Det är Ilmar Reepalu – och ingen annan – som har svar på de frågor som ställts om såväl Hipp som tidigare Malmö Musikdramatiska Teater. Som kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd har han det yttersta ansvaret för kulturpolitiken i Malmö.

Han förvaltar nyckeln till penningkistan, kan låsa eller låsa upp. Han drar i de trådar som får de s-märkta kulturpolitikerna att agera.

Kräv att han visar sig!

Kräv att han öppnar munnen!

Kräv att han besvarar frågorna!

Kräv att Ilmar Reepalu ställer upp på en offentlig debatt om den kommunala kulturpolitiken i Malmö, eller åtminstone utlyser – det är det allra minsta – en presskonferens där han svarar på massmedias frågor.

(Dagens Nyheter 2000)

Annonser

Malmös moderna konstmuseum

Liksom Malmö opera är Skånes opera skulle Malmö konstmuseum bli ett konstmuseum för hela regionen.

Och nu är det dags att Malmö konstmuseum, som finns men ändå inte finns, får en fysisk plats. Just nu finns också – och äntligen – chansen. Så ta den nu!

Uppmaningen riktas såväl till politikerna i Malmö (kanske också i Region Skåne?) som till Göran Christenson, chef för det konstmuseum som Malmö både har och inte har. Låt mig börja idag och gå bakåt.

Moderna museets nya chef, Daniel Birnbaum, struntar nu i det löfte som den förra chefen, Lars Nittve, gav när Malmö kommun år 2009 lät Rooseum bli en filial till Moderna museet i Stockholm. Filialen skulle vara självständig, ha en lokalt ansvarig med rätt att ordna egna utställningar.

Moderna museet i Malmö på Rooseum. Foto: Åsa Lundén.

Men i dagarna har Magnus Jensner, chef i Malmö, sagt upp sig. Stockholm övertar ansvar och beslutsrätt. Inga fler egna utställningar utan Rooseum-filialen ska visa konst från Moderna museets samlingar.

Ett löftesbrott mot Malmö kommun och ett svek mot malmöborna och skåningarna. Rätt oförskämt också. Lantisarna ska buga, niga och tacka för att Moderna museet transporterar sitt konstlager ner till oss så vi får se lite bra konst.

Jovisst, den nya utställningen ”Scenbyte” innehåller klart sevärd och i flera fall världskänd konst. Men budskapet är att Malmö kommun inte kan ha någon egen intressant konstsamling. Om ordet ”modern” syftar på sam- och nutid så har Malmö faktiskt en mycket mer modern konstsamling att visa.

Rooseum skulle aldrig ha överlåtits. Redan då framfördes farhågor om att så här kunde det sluta. Malmö kommun lät också bygga om och renovera Rooseum åt Moderna museet för cirka 43,5 miljoner.

Fel och dumt. Till och med dubbelfel. För det andra dumma beslutet – eller ställningstagandet – stod Göran Christenson, chefen för det obefintligt befintliga konstmuseet. Nej, tack! sa han till Rooseum.

Malmö konstmuseum är idag inrymt i Malmö museum. Lokalerna är för små. Omöjligt att visa ens en bråkdel av Malmö konstmuseums stora samling – cirka 30 000 verk! – med äldre konst av till exempel Carl Fredrik Hill och framför allt samtidskonst.

Tack vare privata donationer kan Göran Christenson köpa konst för mellan 3 och 4 miljoner per år. Vilken han gjort de senaste 20 åren!

Moderna museet i Malmö, fasaden. Foto:  Åke E:son Lindman

Men konstsamlingen förvaras i ett magasin, osynlig för allmänheten. Därför kämpar Don Quijote Christenson för att konstmuseet ska få ett eget hus. Förgäves.

Vet inte hur många förslag på ombyggnader och nya husbyggen som politikerna ratat. Kommer det att byggas ett nytt hus åt Malmö konstmuseum under Göran Christensons, Ilmar Reepalus och min livstid?

För liten utställningsyta, blott 809 kvadratmeter. Mindre yta än de 1000 som konstmuseet har i Malmö museum. Så har Christenson sagt om Rooseum. Men 1000 + drygt 800 blir ju nära nog en fördubblad utställningsyta.

Varför inte visa äldre konst på Malmö museum och ha samtidsutställlningar på Rooseum? Bättre dubbelt upp än inget alls, eller? Byt nu ståndpunkt Christenson! Ut med Moderna museet och in med Malmö konstmuseum på Rooseum. Kräv det!

(Ystads Allehanda 2011)

Berättelsen om Ystads konstmuseum (1): När Millroth kom till Ystad

Under cirka 15 år har Ystads konstmuseum varit den/det mest intressanta konsthallen/konstmuseet i Skåne. Nej, ingen överdrift. Där har visats fler spännande utställningar, ibland kompletterade med konserter, än på Malmö och Lunds konsthallar, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Kristianstads konsthall osv.

Det började när Thomas Millroth, mångårig konst- och musikkritiker m m, blev chef för Ystads konstmuseum. Ett kännetecken för Millroths utställningsfilosofi och konstsyn är att han inte har ställt nutiden mot traditionen (och tvärtom),  säg installationer mot måleri. Och att han intresserat sig – minst – lika mycket för ljudkonst, alltså musik. Han har en specialitet också: artist´s books.

Nyligen sa Thomas Millroth upp sig som konstmuseichef i Ystad och Ýrr Jónasdóttir, som varit intendent under Millroths tid,  fortsätter nu verksamheten som – tills vidare – vikarierande konstmuseichef.

Under de här åren har jag då och då skrivit om Ystads konstmuseum, både positivt och ibland också negativt, i främst olika lokala tidningar: gjort intervjuer med både Millroth och Jónasdóttir, recenserat utställningar och konserter, någon gång råkat i polemik med Millroth.

Under cirka en vecka framöver tänkte jag lägga ut några av dessa artiklar, för att ge min bild av Ystads konstmuseum. Förmedla några glimtar av vad hänt där under Thomas Millroths tid och låta ana vad som kan komma att hända om, vilket jag ju hoppas, kommunens kulturpolitiker väljer att låta Ýrr Jónasdóttir fortsätta som chef för Ystads konstmuseum.  (Och om hon själv vill.)

*

På måndagar är Ystads konstmuseum stängt. Museichefen Thomas Millroth och jag sitter i den folktomma cafeterian. ”Extrem musik” med Staalplaat spelar från en CD.

Sista frågan först: Vad svarar du när Ilmar Reepalu ringer och erbjuder dig jobbet som ny chef för Malmö konsthall?

– Att bli konsthallschef i Malmö är det enda som kan locka mig. Jag är för gammal för att tänka på karriären.  Men konsthallen i Malmö är den vackraste som finns och jag vet definitivt vad jag skulle göra där.

Thomas Millroth flyttade till Skåne för att komma ifrån Stockholm, kunna bo större och billigare. Han tänkte fortsätta som frilans, skriva och göra radioprogram om konst och musik. Men vid årsskiftet 1995-96 blev arbetet på Ystads konstmuseum ledigt…

– Jag hade aldrig varit anställd. Men det var lockande att få en scen, ett hus att vara i. Man kunde göra utställningar och jag är ju minst lika intresserad av musik som av konst, så jag tänkte att man kunde gå över genregränserna, blanda in musik och poesi.

– Dessutom ligger Ystad bra till, nära till Tyskland och Danmark. Och för att vara ett landsbygdsmuseum är lokalerna jättestora! Vi har också en intressant egen konstsamling.  

Nyfiken, personlig och modig, god smak men ingen stil – i betydelsen att hans smak är bred: ingen konstform eller konststil favoriseras. Så kan man karaktärisera Thomas Millroth som konstmuseichef. Vilket bekräftas när man bläddrar i museets kataloger.

Äldre och yngre konstnärer, lokala, svenska och utländska. Måleri, grafik, skulptur, foto, musik, poesi, artist books och records. Gustaf Rudberg, Inger Kihlman, Ulf Trotzig, Bengt Orup, Rosemarie Trockel, Helmtrud Nyström, Nils Gehlin, Eva Klasson, Birgitta Trotzig, Pia Tafdrup, Mats Gustafsson, Sven-Åke Johansson, Sonic Youth…

Millroth 1

Foto: Birgitta Olsson

– Ett konstmuseum i en så här liten stad måste ha en motivering för att finnas. Ystad får inte bli en filial till Stockholm. Jag plockar aldrig utställningar från andra ställen. Ystads utställningar ska vara unika.

Men i en landsortsstad måste också chefen för konstmuseet vara en balanskonstnär, som kan tillfredsställa olika målgrupper: konstnärer, kritiker, den ditresta konstpubliken, stadens egen, äldre och konservativa kulturpublik, lokala politiker och de ”vanliga” invånarna. Det får inte bli för många anonyma insändare i lokalpressen!

Thomas Millroth talar märkbart hellre om konst, musik och poesi, men också den konstfulla balansgången hör hit.

Senaste året har han varit nära att trilla ett par gånger.

Först gällde det konstverket som skulle hylla Ernst-Hugo Järegård. Inget av de tävlande konstverken fann nåd inför YA:s kulturredaktör, Järegårds änka och ett antal insändarskribenter. Millroth satt i juryn.

Nu har någon räknat fel eller inte alls när det gällde musikarrangemangen i samband med Kulturbro 2000. Avantgarderockgruppen Sonic Youth från USA besökte Ystad under en vecka. Musikaliskt var det lika märkligt som fantastiskt och publikt blev det fullsatta succéer.

– All konstnärlig verksamhet måste rymma chansningar, säger Millroth. Budgeten överskreds med 30 procent. Men jag har utarbetat en plan. Det ska ordna sig.

– Till skillnad mot andra ställen har Ystad en förstående kulturnämnd som tycker att konstmuseets verksamhet är bra. Även som läget ser ut nu får jag stöd.

I stora salen på Ystads konstmuseum hänger en utställning som är typisk för Thomas Millroth. Konstnären är – eller var – fotograf. Hon heter Eva Klasson och har inte ställt ut sen 1979.

– Body art, fotografi, en artist’s book som inte är av denna världen och en kvinna på 70-talet i Stockholm. Länge hade jag tänkt att henne skulle jag vilja visa.

– Men hon har slutat fotografera, hade inga bilder kvar, visste inte var negativen fanns. Jag ringde Borås konstmuseum, där utställningen visades –79. Hade dom köpt några bilder som jag kunde få låna? Jorå, det gick bra. En timme senare ringde dom tillbaka och sa: ”Du, vi har hela utställningen kvar”.

På skärmarna bakom fotona har pappen börjat släppa under de dryga 20 åren. Det gör utställningen ännu starkare. Vilket ord förmår beskriva den stämning som smyger sig på när man stiger in rummet?

Sist en fotnot, som lika väl kunde ha varit förordet till mitt samtal med Thomas Millroth: 1995 hade Ystads konstmuseum 14 000 besökare. 1999 hade besökarantalet ökat till 17 000. Idag är det 23 000.

(Publicerat i Kvällsposten 2001)