Den mästerlige Ilmar Reepalu

En debatt kräver två parter. Utan motpart svävar inläggen som papperssvalor i luften, för att långsamt sjunka till marken.

Så kan debatten om – mot – Malmö kommuns beslut att stänga Hipp sammanfattas. Vi diskuterar med oss själva: hur många frågor vi än ställer, hur mycket kritik vi än framför, så kommer inga svar. Det är tomt på andra sidan bordet.

Istället för att skriva ännu fler inlägg borde Hipp-debattörerna enas om att ställa en enda fråga, egentligen den enda viktiga: Var finns Ilmar Reepalu?

Sen oktober förra året har jag – och fler journalister med mig – enträget men förgäves färsökt intervjua finanskommunalrådet Ilmar Reepalu (s) om kulturpolitiken i Malmö. Att tränga igenom hans sekreterare är omöjligt. Inte heller ringer han tillbaka, besvarar inte ens e-post.

Under dessa månader har Reepalu synts och hörts i media, men enbart när han själv haft nytta av det. Han ställer upp när han kan visa sig från sin bästa sida, för att berätta om något positivt som är på gång i kommunen, men undviker journalister som pesten när han vet att han kommer att få kritik och tvingas visa sin andra sida.

Ilmar Reepalu är politisk mästare på att utnyttja massmedia (det är väl bara Sven-Olle Olsson i Sjöbo, på sin tid, som kunnat tävla med honom i denna gren). Reepalu vet när han ska tala och när han hålla munnen stängd liksom dörren till rummet i Malmö stadshus.

Förutom att det är oförskämt mot de kommunala kulturinstitutionernas styrelseledamöter och de s-politiker som utåt får representera och schavottera för kulturpolitiken, så är det fullständigt oacceptabelt att en folkvald politiker behandlar sina väljare, de anställda på Malmös kulturinstitutioner och kulturkonsumenterna i Skåne på detta sätt.

Det är Ilmar Reepalu – och ingen annan – som har svar på de frågor som ställts om såväl Hipp som tidigare Malmö Musikdramatiska Teater. Som kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd har han det yttersta ansvaret för kulturpolitiken i Malmö.

Han förvaltar nyckeln till penningkistan, kan låsa eller låsa upp. Han drar i de trådar som får de s-märkta kulturpolitikerna att agera.

Kräv att han visar sig!

Kräv att han öppnar munnen!

Kräv att han besvarar frågorna!

Kräv att Ilmar Reepalu ställer upp på en offentlig debatt om den kommunala kulturpolitiken i Malmö, eller åtminstone utlyser – det är det allra minsta – en presskonferens där han svarar på massmedias frågor.

(Dagens Nyheter 2000)

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå?

Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon är – jäkla oförtjänt och orättvist! – en doldis.

Ulla Bolinders Weber-serie: ”Utsaga” (2005)

Även om böckerna inte fått så många recensioner har de (nästan) genomgående varit positiva. Ett av hennes stora fans heter K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin. Han skräder inte lovorden: ”stor medkänsla”, ”god psykologisk gestaltning” och ”en alldeles egen stil”.

Inte ens han och det hjälpte för att Deckarakademin skulle nominera någon av böckerna som årets svenska deckare.

Huvudperson: Verkligheten.

Så kan Ulla Bolinders romaner karaktäriseras, från de fyra första som inte har prefixet kriminal- till kriminalromanserien med och om journalisten David Weber. Den sjätte och sista delen i Weber-serien, ”Livstid” (Idus förlag), kom i dagarna.

”Gärningsman” (2006)

De verkar så sanna och verkliga att de kunde vara – eller är? – autentiska. Den känslan har jag fått när jag läst böckerna. Måste mejla henne och fråga, tänkte jag inför den här krönikan…

”I mina första böcker”, mejlar hon tillbaks, ”finns det inga påhittade personer. Händelserna som beskrivs har inträffat i verkligheten.”

Också i ”Weber-serien är mycket sant”, fortsätter hon. ”Jag har försökt att framställa allt så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Jag förstår inte meningen med kriminalromaner som skildrar hur folk dör som flugor utan att det verkar beröra omgivningen. Hur kan man bortse från vilket oerhört trauma ett mord är för alla inblandade?”

Debutromanen ”Övergreppet” skildrar ett överfall och en våldtäkt på en ung kvinna på väg hem från bion. Trilogin ”Hoppa in då!”. ”Någonstans inom oss” och ”Hela mig” följer två raggartjejer upp genom livet.

”Intrång” (2009)

Det som sker är nog så kriminellt. Romanerna hamnar nära den psykologiska thrillern. Inte konstigt att Ulla Bolinder började skriva deckare, där kan hon ju få plats med allt som finns i en ”vanlig” roman och mer ändå.

Fast enligt henne själv ska det ha berott på något annat: ”Jag fick tillgång till material om brott och ville använda mig av det.”

Weber-serien, inledd med debutdeckaren ”Utsaga”, är så annorlunda att jag inte vet någon deckarförfattare som skriver likadant. ”Det var materialet – dokument av olika slag – som inspirerade mig. Någon förebild har jag inte”, menar Bolinder.

Genre: fiktiva dokumentärromaner.

”Uppsåt” (2010)

Ulla Bolinder använder kriminalreportern David Webers insamlade material – polisförhör, tidningsklipp, domstolsprotokoll, journalistens nedskrivna intervjuer med mera – för att skildra fiktiva/verkliga/autentiska brottsfall.

När hon växlar mellan dokumenten så byter hon också skriftspråk. Suveränt gjort! Det ger ett – helt – dokumentärt intryck. Samtidigt som varje människa som talar i de olika dokumenten blir en jag-person.

Brottsfallen (försvunnen 8-åring, ung kvinna hittas död i sin lägenhet, man hittas skadas och döende, läkarsekreterare knivhuggs, tvåbarnsmor försvinner under en cykeltur och journalisten Webers död) är sådana som kan drabba var och en och vem som helst i samhället.

 ”Domslut” (2011

Den nya, avslutande boken ”Livstid” är just en avslutning samt ett försök att förklara Weber-serien.

För som slutord vill Ulla Bolinder poängtera att allt hon skrivit är alldeles sant.

Hon var sambo med David Weber och när han dog fick hon tillgång till hans material från tiden som kriminalreporter. Nu blir hon själv intervjuad – av Webers dotter Hilda.

I och med detta så vänder hennes brottsberättelser för mig. Nu undrar jag istället: Var alltihop påhittat?

”Livstid” (2012)

En journalist med namnet David Weber har inte funnits (i alla fall måste Weber vara ett fingerat namn). Här förekommer också en namngiven kvinnlig läkare och författare. Lätt att kolla på nätet att hon är påhittad.

Deckarfåtöljen gungar till. Läsningen blir ett gungfly mellan fiktion och verklighet. Ännu mer spännande! Och säkert precis vad Ulla Bolinder velat åstadkomma.

Om Ulla Bolinder nu heter Ulla Bolinder…

Ulla Bolinders utgivna böcker

Romaner: ”Övergreppet” (1997), ”Hoppa in då!” (1998), ”Någonstans inom oss” (1999) och ”Hela mig” (2001)

Kriminalromaner: ”Utsaga” (2005), ”Gärningsman” (2006), ”Intrång” (2009), ”Uppsåt” (2010), ”Domslut” (2011) och ”Livstid” (2012)

(KB/YA/TA 2012)

Med digitala vingar

Det är nya tider nu.

Ja, nya tider har det förstås varit länge. Men just det senaste året verkar allt fler ha börjat leva i den nya digitala tiden. Internet – med nätsidor, bloggar, facebook och twitter – har blivit en daglig del av många människors liv.

Jag märker det på mina musikrecensioner. De får digitala vingar.

Det kan börja med att Ystads Allehanda lägger ut en konsert- eller skivrecension på tidningens nätsida. Artisten, musikgruppen eller en beundrare får syn på recensionen och om jag skrivit positivt så finns strax en länk på facebook, twitter eller artistens hemsida.

Recensionen får en ny funktion som jag inte hade i tankarna när jag lyssnade och skrev: mina positiva ord förvandlas till marknadsföring.

Om jag inte var så förtjust i det jag hörde kan det komma protester, både mer försynta och ilskna angrepp, på facebook eller per mejl, oftast från hängivna beundrare men också (inte så ofta men det har hänt) från artisten själv.

Foto: Birgitta Olsson

Jag tycker det här är bra och kul. Fast också lite irriterande.

Det är ju alltid irriterande när någon eller några lägger sig i ens arbete. Men om jag genom en recension lägger mig i artistens eller musikgruppens arbete, så är det ju klart att jag får stå ut med att publiken och/eller den recenserade lägger sig i mitt.

Kritikerns ord – positiva, negativa eller både… och – får ett längre liv. Recensionen blir en del av en diskussion och debatt, för och emot. Att ens ord tas på allvar och anses värda att diskutera och inte bara nonchalera, det måste ju (väl?) vara drömmen för såväl en musikrecensent som alla andra skribenter.

Fast det finns ett par saker som kan göra mig lite småsur.

För det första: anonymiteten.

Förr i tiden kunde journalister ha en signatur, numera undertecknas alla (eller de flesta) recensioner med kritikerns namn. Jag är namngiven, offentlig, alla läsare vet att just jag har skrivit. Då tycker jag att de som kommenterar på till exempel YA:s nätsida ska (våga?) underteckna med sina namn.

Det andra är när artisten eller artistens beundrare ifrågasätter recensentens… nej, inte kompetens utan snarare yrkesheder. Som att jag snabbt skulle slarva ihop en text och inte bry mig om vad som står i recensionen!

En anledning till att jag skriver om musik är att jag – långt innan jag själv började skriva – läste recensioner och annan musikjournalistik. Recensenterna orienterade mig i musikens stora värld, hjälpte mig att upptäcka musik som jag annars aldrig skulle ha fått höra.

Så försöker jag arbeta som recensent: vara en stigfinnare genom musikvärlden.

För att klara av det måste man = jag vara ärlig. Det duger inte att sno ihop en recension och slänga ur sig ett omdöme. Varje ord jag skriver och varje åsikt jag uttrycker ska jag kunna stå för när det kommer i tryck – och långt därefter.

Att uttrycka åsikter om musik handlar om att beskriva upplevelser och känslor. Det finns inga rätt och fel. Allt är rätt. Allt är fel. Jag har rätt. Du och alla andra har också rätt, om ni tycker något annat.

Vi är olika individer med olika upplevelser och åsikter.

(Ystads Allehanda 2012)