Med digitala vingar

Det är nya tider nu.

Ja, nya tider har det förstås varit länge. Men just det senaste året verkar allt fler ha börjat leva i den nya digitala tiden. Internet – med nätsidor, bloggar, facebook och twitter – har blivit en daglig del av många människors liv.

Jag märker det på mina musikrecensioner. De får digitala vingar.

Det kan börja med att Ystads Allehanda lägger ut en konsert- eller skivrecension på tidningens nätsida. Artisten, musikgruppen eller en beundrare får syn på recensionen och om jag skrivit positivt så finns strax en länk på facebook, twitter eller artistens hemsida.

Recensionen får en ny funktion som jag inte hade i tankarna när jag lyssnade och skrev: mina positiva ord förvandlas till marknadsföring.

Om jag inte var så förtjust i det jag hörde kan det komma protester, både mer försynta och ilskna angrepp, på facebook eller per mejl, oftast från hängivna beundrare men också (inte så ofta men det har hänt) från artisten själv.

Foto: Birgitta Olsson

Jag tycker det här är bra och kul. Fast också lite irriterande.

Det är ju alltid irriterande när någon eller några lägger sig i ens arbete. Men om jag genom en recension lägger mig i artistens eller musikgruppens arbete, så är det ju klart att jag får stå ut med att publiken och/eller den recenserade lägger sig i mitt.

Kritikerns ord – positiva, negativa eller både… och – får ett längre liv. Recensionen blir en del av en diskussion och debatt, för och emot. Att ens ord tas på allvar och anses värda att diskutera och inte bara nonchalera, det måste ju (väl?) vara drömmen för såväl en musikrecensent som alla andra skribenter.

Fast det finns ett par saker som kan göra mig lite småsur.

För det första: anonymiteten.

Förr i tiden kunde journalister ha en signatur, numera undertecknas alla (eller de flesta) recensioner med kritikerns namn. Jag är namngiven, offentlig, alla läsare vet att just jag har skrivit. Då tycker jag att de som kommenterar på till exempel YA:s nätsida ska (våga?) underteckna med sina namn.

Det andra är när artisten eller artistens beundrare ifrågasätter recensentens… nej, inte kompetens utan snarare yrkesheder. Som att jag snabbt skulle slarva ihop en text och inte bry mig om vad som står i recensionen!

En anledning till att jag skriver om musik är att jag – långt innan jag själv började skriva – läste recensioner och annan musikjournalistik. Recensenterna orienterade mig i musikens stora värld, hjälpte mig att upptäcka musik som jag annars aldrig skulle ha fått höra.

Så försöker jag arbeta som recensent: vara en stigfinnare genom musikvärlden.

För att klara av det måste man = jag vara ärlig. Det duger inte att sno ihop en recension och slänga ur sig ett omdöme. Varje ord jag skriver och varje åsikt jag uttrycker ska jag kunna stå för när det kommer i tryck – och långt därefter.

Att uttrycka åsikter om musik handlar om att beskriva upplevelser och känslor. Det finns inga rätt och fel. Allt är rätt. Allt är fel. Jag har rätt. Du och alla andra har också rätt, om ni tycker något annat.

Vi är olika individer med olika upplevelser och åsikter.

(Ystads Allehanda 2012)

Vollsjö – kulturföretagsbyn

Jag drömmer om att det ska bli som det var förr i tiden, för det har jag sett på gamla foton att så måste det ha varit då. I drömmen kantas Storgatan (och även övriga gator) i Vollsjö av småföretagare: enmans- och enkvinnasföretag, familjeföretag med någon anställd.

Jag drömmer om ”Vollsjö – småföretagsbyn”. En slogan som kunde sitta på Vollsjö-skylten vid infarterna. Men det saknas något för att drömmen ska bli verklighet: det krävs gröna rör. De ska ligga under marken och genom rören ska dras fiberkabel, alltså bredband, som sträcker sig längs Storgatan, når fram till varje hus och företagare.

Behövs det? Ja. Har inte de flesta i Vollsjö (och Skåne) som vill ha ”bredband” redan tillgång till det genom en sladd i teleuttaget (så kallad ADSL) eller med antenn och radiolänk? Jo, kanske. Så finns det ju mobila bredband också! Det räcker väl? Nej, det räcker inte.

Telia är på väg att skrota de hundra år gamla koppartrådarna för fast telefoni. Därmed försvinner ADSL. Dessutom är ADSL, radiolänk och mobilt bredband för långsamma. Det går trögt om man använder datorn i jobbet och om nätuppkopplingen ska kunna locka fler att driva företag på och kring Storgatan i Vollsjö.

Hela seminariet spelades in och kan ses/höras via följande länk.

Spännande att höra om och när min dröm kan bli verklighet. Därför anmälde jag mig till rikskonferensen om ”Bredband i en mindre kommun”, som härom veckan arrangerades i Sjöbo kommunhus. (Vollsjö ingår i Sjöbo kommun.)

Varför hölls seminariet i Sjöbo? Förklaring: Sjöbo kommun ligger (med hjälp av företaget Teleservice) långt fram vad gäller att förse invånarna med bredband. Jag var där av eget intresse, för att jag bor och arbetar här. Men var fanns övriga journalister, de tekniskt kunniga IT-skribenterna? Ointressant eller var Sjöbo för långt bort från Kista och Stureplan?

Näringsdepartementet, Bredbandsforum och Digitaliseringsrådet, privata och kommunala bredbandsbolag, Stadsnätsföreningen med flera var representerade bland talarna. Jag noterade att regeringen beslutat att år 2020 ska 90 procent av Sverige ha tillgång till bredband med 100 megabits hastighet. Patrik Fältström, vår lokale nätexpert i världen, bosatt i Lövestad, påpekade försynt att han i över 20 år har hävdat att Sverige måste bygga bredband.

Har jag fel när jag tror att bredbandsutbyggnad är som när telefon och telegraf en gång byggdes ut i hela Sverige, eller när järnvägen knöt ihop städer med landsbygd och Sverige med världen? Nödvändigt för dagens och än mer morgondagens företagande och en viktig del av det där jag skrivit om förut men som sällan nämns numera, nämligen att ”hela Sverige ska leva”.

Om någon undrar varför den här krönikan publiceras på YA:s kultursidor och inte en ekonomisida så beror det på att många av de företag som i framtiden ska finnas på Storgatan i Vollsjö kommer att arbeta med kultur och nöje. Jag tänker mig en gata kantad av bokförlag, musikarrangörer, tidningsredaktioner, illustratörer… Alla kan sitta här och jobba, tack vare bredbandet.

Det tror jag, det kallas dröm. Så på skylten vid infarten ska det nog istället stå: ”Vollsjö – kulturföretagsbyn”.

(Ystads Allehanda 2011)