Etikettarkiv: Ärlig

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Porträtt Foto Birgitta Olsson litenBengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Ossler

Ossler
Stas
(Razzia)

Ossler StasPelle Ossler är Sveriges främste sångpoet. Punkt.

Han spelar också den vassaste taggtråds- och mest vrålande tondövsgitarr man kan höra med Thåström. Men på sitt nya album ”Stas” är det inte hans elgitarr utan främst syntar och elektroniska ljud som skapar ödesstämningen.

Ordagrant: ödesstämning.

Ändå har ”Stas” blivit Osslers mest lugna album. Musiken står stilla, livet har tagit en paus eller snarare hamnat i ett vakuum mellan det som var och det som eventuellt, möjligen, förhoppningsvis kan följa.

Det är på allvar, det hörs ju från första ton och ord.

Allvaret betonas av Osslers sång, själva rösten, hans diftongmjuka skånska stämband. Han skriker inte, höjer aldrig rösten utan viskar.

Hör inledningsorden i andraspåret ”Tysk höst”, efter att tonerna, ljuden, klangerna scenograferat stämningen i den inledande instrumentalen ”Hundön”:

Det tog slut nu på våren till trastarnas sång…

Omedelbart drabbande. Det känns som kramp i hjärtat.

Plötsligt har det blivit så kallt, som om benen inte bär och samtidigt värmer Ossler med sin sång. Detta märkliga att en ärlig, uppriktig sångpoet och artist kan ta sig in i lyssnarens egen smärta och faktisk ge lindring.

Att lyssna på Ossler är lika nödvändigt som smärtsamt, lika svårt som omöjligt att låta bli.

”Fars dag” är nog ”värst”. Vad skildrar den här sången: arvssynden, arvssmärtan, den cykliska olyckan?

Med Ossler vet man aldrig exakt.

Han förmedlar historier som ger en aning. Orden är diffusa men känslan är konkret. I en intervju läser jag att sångerna på ”Stas” handlar om en skilsmässa.

(Hifi & Musik 2013)

Med digitala vingar

Det är nya tider nu.

Ja, nya tider har det förstås varit länge. Men just det senaste året verkar allt fler ha börjat leva i den nya digitala tiden. Internet – med nätsidor, bloggar, facebook och twitter – har blivit en daglig del av många människors liv.

Jag märker det på mina musikrecensioner. De får digitala vingar.

Det kan börja med att Ystads Allehanda lägger ut en konsert- eller skivrecension på tidningens nätsida. Artisten, musikgruppen eller en beundrare får syn på recensionen och om jag skrivit positivt så finns strax en länk på facebook, twitter eller artistens hemsida.

Recensionen får en ny funktion som jag inte hade i tankarna när jag lyssnade och skrev: mina positiva ord förvandlas till marknadsföring.

Om jag inte var så förtjust i det jag hörde kan det komma protester, både mer försynta och ilskna angrepp, på facebook eller per mejl, oftast från hängivna beundrare men också (inte så ofta men det har hänt) från artisten själv.

Foto: Birgitta Olsson

Jag tycker det här är bra och kul. Fast också lite irriterande.

Det är ju alltid irriterande när någon eller några lägger sig i ens arbete. Men om jag genom en recension lägger mig i artistens eller musikgruppens arbete, så är det ju klart att jag får stå ut med att publiken och/eller den recenserade lägger sig i mitt.

Kritikerns ord – positiva, negativa eller både… och – får ett längre liv. Recensionen blir en del av en diskussion och debatt, för och emot. Att ens ord tas på allvar och anses värda att diskutera och inte bara nonchalera, det måste ju (väl?) vara drömmen för såväl en musikrecensent som alla andra skribenter.

Fast det finns ett par saker som kan göra mig lite småsur.

För det första: anonymiteten.

Förr i tiden kunde journalister ha en signatur, numera undertecknas alla (eller de flesta) recensioner med kritikerns namn. Jag är namngiven, offentlig, alla läsare vet att just jag har skrivit. Då tycker jag att de som kommenterar på till exempel YA:s nätsida ska (våga?) underteckna med sina namn.

Det andra är när artisten eller artistens beundrare ifrågasätter recensentens… nej, inte kompetens utan snarare yrkesheder. Som att jag snabbt skulle slarva ihop en text och inte bry mig om vad som står i recensionen!

En anledning till att jag skriver om musik är att jag – långt innan jag själv började skriva – läste recensioner och annan musikjournalistik. Recensenterna orienterade mig i musikens stora värld, hjälpte mig att upptäcka musik som jag annars aldrig skulle ha fått höra.

Så försöker jag arbeta som recensent: vara en stigfinnare genom musikvärlden.

För att klara av det måste man = jag vara ärlig. Det duger inte att sno ihop en recension och slänga ur sig ett omdöme. Varje ord jag skriver och varje åsikt jag uttrycker ska jag kunna stå för när det kommer i tryck – och långt därefter.

Att uttrycka åsikter om musik handlar om att beskriva upplevelser och känslor. Det finns inga rätt och fel. Allt är rätt. Allt är fel. Jag har rätt. Du och alla andra har också rätt, om ni tycker något annat.

Vi är olika individer med olika upplevelser och åsikter.

(Ystads Allehanda 2012)