Etikettarkiv: Facebook

Långläsning om länkar, Google News och Journalistförbundet

Det började med ett par artiklar i tidningarna Resumé och Journalisten där såväl (tidnings)Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter – klicka HÄR och HÄR – som Olle Wilöf, upphovsrättsjurist på Journalisförbundet – läs HÄR – och Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet – HÄR – uttalade sig om länkar på nätet.

Det handlade både om länkar i allmänhet och framför allt Google News länkar (med tumbild och citerad text) till olika tidningars nätsidor.

”Länkandet är ett ofog”, sa Jeanette Gustafsson, Utgivarna.

”Jag tror att länkningar kan bli en alternativ inkomstkälla”, tillade Olle Wilöf, SJF.

Någonstans där började – minst sagt – en twitter- och facebook-storm. Menade Journalistförbundet – Olle Wilöf och även Jonas Nordling – att länkningar i sig kan vara upphovsrättsintrång = upphovsrättsbrott.

Ja, de sa ju så. Eller sa de verkligen så? Nu när jag läser deras uttalanden igen – flera gånger – är jag inte längre så helsäker. De uttalar sig luddigt, snarare.

Läs också ett inlägg – HÄR – där Olle Wilöf med egna fingrar på datorn föklarar sin inställning till länkning och redogör för sin åsikt om rättsläget.

Och det finns mycket, mycket mer – många fler inlägg och artiklar – att läsa på nätet just nu om detta.

Jag, som frilandsmedlem i Jounaslisförbundet, tycker förstås det är viktigt att min fackförening sköter sig, vad gäller upphovsrätt och andra fackliga frågor samt har en vettig syn på media så att jag inte behöver skämmas – så inte SJF framstår som en gammal elefant på väg till kyrkogården utan deltar som en framåtblickande part i medieutveckling.

Därför mejlade jag till Jonas Nordling, alltså SJF-ordföranden, för att höra vilken syn på nätlänkar som SJF egentligen har, i allmänhet och i synnerhet vad gäller den aktuella diskussionen om Google News.

Här nedanför finns vår mejldialog.

——————————-

Hallå!

Nu har jag äntligen kommit så här långt.

Utgångspunkten är Olle Wilöfs uttalande (och jag tycker också det ligger under det du säger i Journalisten):

Att länkning – alla länkar? – är upphovsrättsintrång i sig eftersom det innebär ett tillgängliggörande.

Är detta SJF:s åsikt? Om inte:

Hur – helst exakt hur – ska en länk se ut för att inte bli ett upphovsrättsinstrång? Och vilka länkar är upphovsrättsintrång? Jag skulle vilja veta skillnaden mellan länk och länk.

Stämmer det också när jag anar att SJF gör upphovsrätten till en pengafråga? Dvs: en länk kan vara tillåten i ett sammanhang medan s a m m a länk är ett upphovsrättsinstrång i ett annat sammanhang?

Med anledning av detta: Anser SJF att svensk/europeisk upphovsrättslag bör ändras vad gäller länkar (och kanske också annat på nätet)?

Mina frågor gäller länkar till öppna sidor – inte betal- och andra sidor bakom lås och bom. Att länka till sådana nätsidor är rimligen olagligt – men handlar det om upphovsrättsbrott? Är inte det snarare databrott?

Hoppas frågorna blev förståeligt formulerade. Det vore bra med ett offentligt svar, både på och utanför Facebook är det många med mig som undrat.

Harebra!
Bengt Eriksson /
Media I Morron I Dag
Box 92
275 06 Vollsjö

———————————

Bengt,

Tack för ditt aldrig sinande engagemang!

Jag kan förstå att det kan ha varit förvirrande att läsa artiklar ang dessa frågor de senaste dagarna. Inte minst när saker och ting blandas samman. Men som jag sade i Journalisten är Journalistförbundet inte ute efter att stoppa länkning. Länkning är en naturlig del av den digitala världen.

Journalistförbundet företräder sina medlemmars intressen, ekonomiskt såväl som ideellt. Om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna. Detsamma gäller om någon kränker vår ideella rätt, då är det förbundets uppgift att motverka det. Det handlar alltså inte om det sker via länkning eller aggregering, utan om syftet.

När det gäller regelverket i sig, så kan vi konstatera att det finns rättsfall som visar på att exempelvis Google News tänjer på upphovsrättsreglerna. I den så kallade Infopaq-domen från 2009 konstaterar EU-domstolen att max tio ord från en länkad artikel får återges, medan Google News ofta använder sig av 20-30 ord. Poängen här är att det enligt domstol och rättsfall framgår att länkning/tillgängliggörande på det sätt journalistiskt innehåll presenteras i Google News kan vara ett upphovsrättsintrång. Det är alltså inte Journalistförbundet som säger detta, men självklart något vi som förbund måste förhålla oss till.

Journalistförbundet, som jag också påpekade i Journalisten, vill dock helst inte se någon lagstiftning liknande den i Tyskland på detta område. Det är bättre att söka samarbete och arbeta för att hitta lösningar, som baseras på rådande upphovsrätt (som vi för stunden anser tillräcklig), och som i slutändan kan gynna alla parter, inklusive Journalistförbundets medlemmar och andra upphovsmannagrupper.

Med varm hälsning,
Jonas

————————————

Hallå och tack!

Men för ett gammalt huvud som mitt blir det ändå inte riktigt klart. Så några följdfrågor…

T ex följande förstår jag fortfarande inte: ”Om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna. Detsamma gäller om någon kränker vår ideella rätt, då är det förbundets uppgift att motverka det. Det handlar alltså inte om det sker via länkning eller aggregering, utan om syftet.”

Särskilt inte som du sen anknyter till EU-domstolens: ”max tio ord från en länkad artikel får återges.” (Jag bortser nu ifrån att detta också bör vara ett upphovsrättsintrång, om man lusläser svensk upphovsrättslag.)

Gränsen går alltså mellan tio ord och fler. Men menar du att det – också – är en pengafråga. Om ”en kommersiell aktör” håller sig inom EU-lagens gräns, bör detta då och ändå vara otillåtet, efter aktören är just ”kommersiell”?

För enkelhetens skulle, några frågor att svara Ja eller Nej på:

Om det står typ så här: Journalisten XX har skrivit en intressant artikel om detta i tidningen ZZ – och sen följer en klickbar länk – är detta en länkning som håller sig inom det tillåtna?

Om det till den ovannämnda länken läggs ut tio citerade ord – är detta tillåtet om aktören är låt säga icke-kommersiell?

Är det också tillåtet om aktören är kommersiell?

Länkar på t ex Facebook, där en textsnutt – oftast ju mer än tio ord – plus ett foto nästan per automatik kommer med, ska det anses som upphovsrättsintrång?

Om t ex jag länkar på Facebook men istället tar bort förtittningen på det länkade, hamnar det då inom det tillåtna?

Sista frågan: Om Google News ändrar sig och håller sig inom upphovsrättsreglerna – tio ord – inga tumbilder – hamnar Google News då inom det tillåtna? Eller ska det fortfarande anses som ett upphovsrättsintrång, eftersom Google är ”en kommersiell aktör” som försöker ”göra vinning” på journalisters = SJF-medlemmars arbete?

Allra sist, inte för att det har något med det här att göra, men det är en viktig fråga för frilansjournalister och borde därmed vara det också för Journalistförbundet:

När ”Journalistförbundet företräder sina medlemmars intressen, ekonomiskt såväl som ideellt” och ”om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna” så undrar jag varför Alis, och därmed SJF, beslutat strunta i att kräva in betalning för den olagliga utläggning på databasen Mediearkivet/Retriever (utan att ens meddela detta till SJF:s frilansmedlemmar) som fortsätter på samma sätt efter att Mediearkivet tidigare erkänt att de gjort fel och betalat ersättning.

Det är för mig svårbegripligt.

Harebra & så!
Bengt

————————————————

Bengt,

först och främst noterade jag att Journalisten under dagen (den texten, BE:s anm., kan läsas HÄR) redde ut vissa grundfakta i den aktuella frågan via sin redaktionsblogg. Det var ju bra, inte minst då det var Journalisten som skapade en viss förvirring i sin inledande bevakning.

Utöver det fortsätter jag att hänvisa till vår portalparagraf: Förbundet ska tillvarata sina medlemmars intresse. Finns det situationer där vi uppenbarligen påverkas ekonomiskt eller ideellt ska vi agera. Dina frågor utgår från vad lagen tillåter. Det är dessvärre inte något som enkelt kan besvaras genom ja eller nej. Ibland kan vi hämta stöd i lagstiftning, ibland inte. Världen är sällan svartvit.

När det gäller öppna, aggregerande sajter som Google News vidhåller jag vad jag sa i intervjun: de är i dagsläget i första hand en part för utgivarna att diskutera med.

När det gäller Mediearkivet/Retriever så kan jag bara konstatera att i väntan på EU-domstolens utlåtande angående deras verksamhet så har det mesta stannat upp av naturliga skäl.

Allt gott!
Jonas

——————————————

Hallå igen!

Ja, det var bra att Journalisten försökte reda ut det här – när inte Journalistförbundet gör det.

Eftersom du inte svarar på som jag tycker mycket enkla frågor – ja precis, de handlar om SJF:s hållning till upphovsrättslagen – så får du acceptera att jag drar slutsatsen att du / SJF inte kan svara, att ni inte har diskuterat länkar kontra upphovsrättslag så mycket att ni vet vad ni tycker. Ni kanske inte är överens? Det är olyckligt, tycker jag.

Läser man ordagrant vad du skriver här nedanför så går det dessutom inte att tolka på annat sätt än att du menar att SJF ska agera för sina medlemmar oavsett vad upphovsrättslagen säger, även när lagen säger något annat. Hmmm.

Men åkej, jag inser att jag inte får några svar. Men det innebär också att jag får ta upp det här i andra sammanhang för svar ska jag ha.

Sist bara, den sista meningen om Mediearkivet/Retriever stämmer inte, enligt Alis. Dessutom är ju ditt svar mycket märkligt. Svarar du verkligen att Retrievers verksamhet skulle kunna vara helt laglig eller är svaret bara så otydligt att man = jag kan dra den slutsatsen?

Åkej, harebra!

Diskussionen får fortsätta offentligt istället. Kan jag citera dina mejl i den diskussionen?

Bengt

——————————

Bengt,

Du får naturligtvis använda dessa mejl som du vill.

När det gäller Retrievers verksamhet så säger jag bara att det pågår en rättslig prövning, inget annat.

Ha det bra!
Jonas

————————

PS. Efter mejväxlingen med Jonas Nordling/SJF har jag kollat uppgiften om EU-domstolen med Alis. Och det Jonas skriver stämmer: det ligger ett mål – som Olle Wilöf, SJF:s upphovsrättsjurist, driver – i EU-domstolen och väntar på att avgöras.

Att jag inte hade någon som helst kännedom om detta skyller jag – och det är inte oförskyllt – på den bristande informationen från Alis såväl som SJF. Förstod jag rätt handlar målet om att Mediearkivet/Retriver startat så många olika bolag att det är svårt att veta vilket som har hand om vad och kan ställas till svars för upphovsrättsintrång (många tusentals texter av frilansjournalister).

Jag inväntar mer information om detta.

Annonser

Med digitala vingar

Det är nya tider nu.

Ja, nya tider har det förstås varit länge. Men just det senaste året verkar allt fler ha börjat leva i den nya digitala tiden. Internet – med nätsidor, bloggar, facebook och twitter – har blivit en daglig del av många människors liv.

Jag märker det på mina musikrecensioner. De får digitala vingar.

Det kan börja med att Ystads Allehanda lägger ut en konsert- eller skivrecension på tidningens nätsida. Artisten, musikgruppen eller en beundrare får syn på recensionen och om jag skrivit positivt så finns strax en länk på facebook, twitter eller artistens hemsida.

Recensionen får en ny funktion som jag inte hade i tankarna när jag lyssnade och skrev: mina positiva ord förvandlas till marknadsföring.

Om jag inte var så förtjust i det jag hörde kan det komma protester, både mer försynta och ilskna angrepp, på facebook eller per mejl, oftast från hängivna beundrare men också (inte så ofta men det har hänt) från artisten själv.

Foto: Birgitta Olsson

Jag tycker det här är bra och kul. Fast också lite irriterande.

Det är ju alltid irriterande när någon eller några lägger sig i ens arbete. Men om jag genom en recension lägger mig i artistens eller musikgruppens arbete, så är det ju klart att jag får stå ut med att publiken och/eller den recenserade lägger sig i mitt.

Kritikerns ord – positiva, negativa eller både… och – får ett längre liv. Recensionen blir en del av en diskussion och debatt, för och emot. Att ens ord tas på allvar och anses värda att diskutera och inte bara nonchalera, det måste ju (väl?) vara drömmen för såväl en musikrecensent som alla andra skribenter.

Fast det finns ett par saker som kan göra mig lite småsur.

För det första: anonymiteten.

Förr i tiden kunde journalister ha en signatur, numera undertecknas alla (eller de flesta) recensioner med kritikerns namn. Jag är namngiven, offentlig, alla läsare vet att just jag har skrivit. Då tycker jag att de som kommenterar på till exempel YA:s nätsida ska (våga?) underteckna med sina namn.

Det andra är när artisten eller artistens beundrare ifrågasätter recensentens… nej, inte kompetens utan snarare yrkesheder. Som att jag snabbt skulle slarva ihop en text och inte bry mig om vad som står i recensionen!

En anledning till att jag skriver om musik är att jag – långt innan jag själv började skriva – läste recensioner och annan musikjournalistik. Recensenterna orienterade mig i musikens stora värld, hjälpte mig att upptäcka musik som jag annars aldrig skulle ha fått höra.

Så försöker jag arbeta som recensent: vara en stigfinnare genom musikvärlden.

För att klara av det måste man = jag vara ärlig. Det duger inte att sno ihop en recension och slänga ur sig ett omdöme. Varje ord jag skriver och varje åsikt jag uttrycker ska jag kunna stå för när det kommer i tryck – och långt därefter.

Att uttrycka åsikter om musik handlar om att beskriva upplevelser och känslor. Det finns inga rätt och fel. Allt är rätt. Allt är fel. Jag har rätt. Du och alla andra har också rätt, om ni tycker något annat.

Vi är olika individer med olika upplevelser och åsikter.

(Ystads Allehanda 2012)

Piratenpriset i år igen

När årets Piratenpristagare offentliggjordes så utbrast jag på Facebook: ”Piratensällskapets styrelse och jury fortsätter att göra sitt yttersta för att de mest uppenbara pristagarna inte ska få något pris.”

Vem kan tilldelas Piratenpriset? Om man frågar litteraturintresserade och även medlemmar i Piratensällskapet så svarar nog de flesta att det ska väl gå till en författare eller annan kulturskapare som verkar i Piratens… ja, ”anda”.

Det trodde jag också. Än mer säker blev jag när Peter Danielsson, jurymedlem och styrelseledamot, fick den återkommande frågan om det uteblivna priset till Ranelid. ”Det är nu på det viset”, sa han, ”att den som utses ska vara rolig, ha humor. Därför är Björn Ranelid inte aktuell.”

Vollsjö station, där Fritiof Nilsson Piratens pappa var stins och där Fritiof växte upp, precis innan stationen revs 1983. Foto: Birgitta Olsson

Pristagaren ska alltså – liksom Piraten – vara rolig. Men där far Danielsson med osanning. (Gånger två, eftersom scenestradören Ranelid kan vara mycket rolig, typ en litterär ståuppkomiker.) Sanningen är att jag (och andra?) trott alldeles fel om Piratenpriset.

Förr i tiden, då stadgarna stiftades 1988, skulle priset delas ut i Piratens anda. På nätet finns ett brev som Pär-Tage Gustafsson, initiativtagare till Piratenpriset, skrev till Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda. Där försöker Gustafsson reda ut vad det där med ”Piratens anda” kan innebära.

Han betonar Piratens ”muntliga berättarkonst”. Gustafsson menar att Piraten med moderna ord var lite av en ”entertainer” och ”stå-upp-komiker” som fick sin skriftliga berättarkonst att leva som ett skådespel.

Men på nätet finns även ett uttalande som Hans Pålsson, jurymedlem och tidigare pristagare, gjorde när Piratenpriset 2006 gick till Jesper Thilo, dansk jazzsaxofonist: ”Från och med i år har vi bestämt att göra priset till ett allmänt kulturpris utan nödvändig förankring hos Piraten.”

Från Piratensällskapet har jag fått den exakta formuleringen i de omskrivna stadgarna. Så här står det, numera: ”Priset utdelas en gång om året till en författare eller annan konstutövare, som helt eller delvis är verksam i Sverige.”

På platsen där Vollsjö station hade stått placerades ett kors. Läs mer om detta kors – här.  Foto: Birgitta Olsson

Juryn, utsedd av Piratensällskapets styrelse, kan ge priset till vilken ”konstutövare” som helst. Rolig eller tråkig, med eller utan anknytning till Fritiof Nilsson Piratens författarskap. Som medlem i Piratensällskapet (så kallat partnermedlemskap) tycker jag att det är konstigt.

YA:s läsare vet hur mycket jag uppskattar årets pristagare Leif GW Persson som (deckar)författare. Inget fel heller på allmänna kulturpriser men såna kulturpris finns det många. Varför ska Piratensällskapet – i Piratens namn! – dela ut ännu ett?

Stadgar som skrivits om en gång kan skrivas om igen. Att göra det är upp till årsmötet men som en av Piratensällskapets medlemmar kan jag tänka mig nåt i stil med: ”Priset delas årligen ut till en författare eller annan konstutövare i Skåne (eller övriga Sverige) som skildrar Skånes (och Sveriges) invånare i Piratens anda.”

Förslag på pristagare: Björn Ranelid, Karin Brunk Holmqvist, Olle Lönnaeus, Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Michael Saxell, Jennifer Saxell och Gunnar Krantz eller varför inte Robert Dahlström?

(Ystads Allehanda 2011)

Den sydafrikanska fotbollstrumpeten

Vuvuzela, vuvuzela, vuvuzela… Nej, ingen kan tvivla på att vuvuzela är årets ord. Snart lär också Språknämnden sätta upp det på sin lista över nyord. Dessutom kan vuvuzela utnämnas till årets musikinstrument.

Men då protesterar – minst – 285 991 personer som gått med i Facebook-gruppen ”Fifa – Ban the annoying vuvuzela (horn) from the South-Africa world cup”. De beskriver vuvuzela som en irriterade plasttrumpet vars ljud är en bedövande blandning av ilskna elefanter, attackbin och en mistlur.

Kan så många människor ha fel? Jodå! De utgör ju blott någon promille av alla (från 400 miljoner till 1 biljon har nämnts) som ser fotbolls-VM på teve. För att inte tala om mig och andra som tittar lite grann men är större musik- än fotbollsälskare. Jag gick med i Facebook-gruppen ”Ban football from vuvuzela concerts”.

Den har kallats ”toktrumpet” och ”djävulstrumpet”. Vuvuzelorna förstör stämningen och hela nöjet med att se på VM i fotboll. Spelarna kan inte prata med varann på plan och de kommer säkert att få tinnitus.

Nykolonialism, muttrade jag. Då blev vuvuzelans fiender arga. Nykolonialt, fortsatte jag. Först trummorna – nu trumpeterna! Nej, det var ironiskt. Det går förstås inte att jämföra med när plantageägarna i Amerika beslagtog afrikanska trummor eftersom de var rädda för att slavarna skulle kommunicera med instrumenten. Fast lite av samma andas åsikt är det nog ändå…

Som sportkrönikören Mats Olsson skrev: ”Jag hör hellre 85 000 vuvuzelas i nittio minuter än det svenska läktarmantrat som bygger på bög, hora och fitta.”

Jag kollade med några journalister i andra delar av världen: Brasilien, Japan, Colombia, USA, Cypern… Nej, svarade de. Här protesterar ingen mot vuvuzela. ”Nog ett i-världsproblem”, mejlade en tillbaks med 🙂 efter. Precis vad jag trodde – gnället kommer mest från vita västerländska fotbollsfans i teve-soffan.

World musik! Vuvuzela är ett nytt världsmusikinstrument. Ja, ni hörde väl så fint vuvuzelorna spelade på matchen Sydafrika-Uruguay? Nu hade trumpeterna delat in sig i sektioner med olika sound och ibland tog några ett solo. Nähä, inte det.

På nätet har Dave Schumaker tecknat ner den sydafrikanska läktarmusiken i noter. Stycket, ”Vuvuzela concerto in B flat”, går i minimalistisk stil.

Musikjournalisten Gunilla Brodrej lanserade idén att någon svensk kompositör (som Dror Feiler, Karin Rehnqvist eller Staffan Mossenmark) skulle göra musik för vuvuzela. Hon blev bönhörd direkt. Sveriges Radio P2-chefen Elle-Kari Höjeberg har redan beställt ett verk. Det ska komponeras av Håkan Lidbo och framföras i samband med finalen i fotbolls-VM.

Vuvuzelan är även på väg till Skåne. Det sägs att Sjöbo ungdomsorkester inhandlat ett par vuvuzelor, styrelsen för Ystad Tatoo funderar på hur vuvuzela kan införas i militärmusiken och Backafestivalen ska i år ordna kurser i hur man spelar vuvuzela. Själv har jag köpt en grön vuvuzela och när ungarna i midsommar kommer hit med sina sydafrikanska trumpeter så blir det konsert i trädgården – start vid säg 18 och kvällen igenom!

(Krönika i onsdagens Ystads Allehanda 2010)