Ett fan som i fanzine, fortfarande

Jan Gradvall
Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
(Albert Bonniers)

Titeln ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” kommer från Lars Winnerbäck-låten ”Söndermarken”.

En samling tidnings/tidskriftstexter (1993 och framåt) av en nu medelålders fanzineskribent. Jo, för mig har Jan Gradvall förblivit ett fan som i fanzine. Kunnigare i musik och skickligare på att skriva men ändå samma skribent som när han gav ut fanzinet Jörvars Gosskör.

Jag uppskattar hans vilja – lusten – att varje dag och stund hitta något ännu nyare och annat att skriva om. Nyfikenheten, som får honom att bredda sig från popmusik till populärkultur. Här finns till exempel intervjuer med nämnde Winnerbäck, Maria McKee och Peter LeMarc – men också ett reportage om vin och en text om tidningsredaktioner.

Dessutom hamnar musiktexterna ofta i vad som skulle kunna kallas vid sidan om men inte är det – utan förutsättningen för och följden av musik. Det är folkbildande texter.

Samtidigt som där finns en ton av samförstånd: känslan att texterna kunde vara content marketing, användas i marknadsföringssyfte av de som intervjuas/omskrivs.

Det handlar inte om att ställa oförskämda frågor eller ens ifrågasätta. Men gör så här – läs intervjun med Benny Andersson.

Är det just dessa frågor som du skulle vilja ha svar på? Själv hade jag velat ställa 100 andra frågor, som jag tror skulle få Benny att komma närmare läsaren/lyssnaren.

Så jag läser Jan Gradvall med nöje och viss skepsis. En bra skribent – men ingen journalist.

(Hifi & Musik 2014)

Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

Stilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Egen bokreklam

Preliminärt bokomslag. (Ordet ”deckare” i förlagsloggan ska förstås bort!) Foto: Birgitta Olsson. Utgivning i augusti 2014.

Bengt Eriksson (f. 1947) har varit frilansjournalist i 45 år och bott nästan lika länge i Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö i Skåne. Det är därför som hans nya bok fått titeln ”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här”.

Han har tidigare gett ut böcker om musik och deckarlitteratur – bägge ämnena finns med i nya boken men här handlar texterna om livet och kulturen på landet, närmare bestämt i Vollsjö, övriga Färs härad och på Österlen. Lokalt? Endast för närmast berörda?

Absolut inte! Tvärtemot! Under många år har Eriksson jämfört kultur- och livsbetingelserna på landet och i stan – och allt mer ilsknat till över värderingen av lokal- kontra rikskultur! Varför skulle konst, musik och annan kultur som skapas i övriga landet vara mindre värd än den i Stockholm? Och lever människor sämre på landsbygden?

”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här” innehåller olika sorters korta, personliga texter – arga utbrott, allvarliga analyser och roande skrönikor – som skrivits till såväl riks- som lokaltidningar. Och ändå, trots att texterna varit publicerade förut, så är de lika levande idag. Vilket säger något om både livet på landet och journalisten Bengt Eriksson.

Boken innehåller också en bildavdelning där fotografen Birgitta Olsson tar med oss till Tosterup, som Piraten kallade Vollsjö i sina berättelser, i såväl sommar- som vinterskrud.

Olssons galleri: Lol Coxhill

Från Wikipedia: George Lowen Coxhill (19 September 1932 – 10 July 2012), generally known as Lol Coxhill, was an English free improvising saxophonist and raconteur. He played the soprano or sopranino saxophone.

Foto: Birgitta Olsson i London nångång på 70-talet.

Musik på Österlen, april 2014

Livet på Österlen (med omnejd): ena dagen klassisk och folklig musik från Syrien i Hammenhög och en annan dag musik med Jali Alagi Mbye, mästerkoraspelare från Gambia, i Klasaröd.

Mobilfoto: Blenda Automatique.

Nu också med live-musik från Klasaröd med Alagi Nbye.

I musikbokhyllan: vägvisare till fado

Ulf Bergqvist
Fado
En vägvisare till musiken och musikerna
(GML Förlag)

Jag kan inte tänka mig att någon i Sverige vet mer om portugisisk fado än Ulf Bergqvist. I tidskriften Lira fortsätter han envetet att recensera nya fadoskivor. (Sen kan det vara ett lite helsike att få tag på vissa rekommenderade album – men det är en annan sak.)

Nu har Bergqvist också gett ut en grundläggande bok om portugisisk fadosång och musik, från traditionen in i nutiden. ”En vägvisare till musiken och musikerna”, som titeln så exakt lyder.

Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst.

Samt – det är ju viktigast – lyssningslockande. Alltså en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.

Just kapitlet ”Den nya fadon” – där Bergqvist påpekar att den inte är så ny – är extra intressant för mig, som tycker om när traditioner lever vidare genom nya generationer, tankar, liv, åsikter och influenser.

Också spännande – och kanske förvånande – att hälften av de åtta ”Röster om fadon idag” som intervjuas – Ricardo Ribeiro, Pedro Moutinho, Marco Rodrigues och Rodrigo Costa Felix – alltså är män.

I Sverige har flera av de nya, yngre fadosångerskorna blivit kända och hörda. Men hur många av oss har hört en enda av ovannämnda fadosångare?

Som sagt: lyssningslockande och alla fyra finns på Spotify, upptäckte jag precis…

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Ann-Sofi Söderqvists orkester

ASJO
The Story Of Us
(Pitch Blue)

Först klangerna. Hör så fint blåstonerna klingar med och mot varann.

Spännande sen när blåssektionen tjattrar och kommenterar när någon saxofonist, som Alberto Pinton eller Karl-Martin Almqvist, tar ett solo.

I ”Fire” snärtar blåsriffen till så rappt att det kunde vara en James Brown-inspelning.

Jonas Holgersson, trummor, och Pär-Ola Landin, bas, driver på och får ”In The Basement” att svänga som ur-storbandsjazz.

Titelspåret ”The Story Of Us” är stämningsfullt och vackert med bluesig smärta.

Lena Swanbergs röst bär både toner och ord. Hennes sång förvandlar de ojämna raderna till jazzmelodier.

ASJO står för Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra. Hon har komponerat, arrangerat, skrivit texter och spelar ett flygelhornssolo som fördjupar tankarna bakom musiken.

”The Story Of Us” kan vara årets svenska jazzskiva.

(KB/YA/TA 2013)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Det förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

Sagan om Lisa och Lena

Det var en gång två tvillingsystrar som hette Lisa och Lena.

Dom var lika varann som två bär. Lisa hade lika kolsvart hår som Lena och Lena hade lika bruna ögon som Lisa. Lisas och Lenas lekkamrater kunde inte skilja dom åt. Det var knappt att deras mamma kunde det. Så lika var Lisa och Lena.

Men ändå var Lisa och Lena inte riktigt lika. Lisa sjöng alltid. Jag heter Lisa, sjöng Lisa när hon åkte hissen ner från tionde våningen i huset där Lisa och Lena och deras föräldrar bodde. Lena stod moltyst brevid Lisa i hissen.

Jag heter Lisa trallallalla, sjöng Lisa när hon gungade, lekte kurragömma och byggde kojor. Lena gungade, lekte kurragömma och byggde kojor hon också. Men hon sjöng inte.

Ibland letade Lisa fram skokartonger, tomma läskedrycksflaskor och kastruller. Sen tog hon en plastslev och slog på skokartongerna, läskedrycksflaskorna och kastrullerna. Och så sjöng hon: Jag heter Lisa trallallalla, jag heter Lisa trallallalla…

Lena satt tyst brevid och tyttade på och lyssnade när Lisa sjöng och spelade.

När Lisa och Lena blev 7 år började dom i skolan. Där lärde dom sej att läsa och skriva och räkna och en hel massa annat. Ibland hade dom musik. Fröken sa att nu ska vi sjunga ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Och så sjöng hela klassen ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Ibland fick dom komma fram till fröken vid orgeln och då sa fröken att nu ska du sjunga efter mej. Och så sjöng och spelade fröken c-durskalan: c, d, e, f, g, a, h, c.

Lisa hade väldigt svårt för det där. När hon skulle sjunga c lät som ett mellanting av d och e. Och ibland lät det inte som nån ton i skalan alls. Och när Lisa skulle slå takten på en triangel när klassen sjöng slog hon aldrig som fröken sa att hon skulle slå utan Lena fick slå takten istället.

Lena var väldigt bra på att slå takten. Hon var väldigt bra på att sjunga också. Fröken brukade låta Lena stå framme vid katedern och sjunga solo inför klassen. Ja, Lena var så duktig att hon fick sjunga i skolkören.

När det blev föräldramöte berättade fröken för Lisas och Lenas föräldrar hur fint Lena kunde sjunga. Det var konstigt, tyckte Lisas och Lenas mamma och pappa, Lena har ju aldrig sjungit förut. Lena är en begåvning, sa fröken. Och fröken kom överens med mamma och pappa om att Lena skulle börja ta pianolektioner.

På eftermiddagarna när Lena satt vid pianot och övade så satt Lisa på golvet nedanför och lyssnade. Vad fint Lena spelar, tänkte Lisa. Hon hade väldigt gärna velat sjunga och spela hon också. Men Lisa kunde ju inte.

Lena fortsatte att spela piano och hon blev bara duktigare och duktigare. Lisa blev sekreterare på ett kontor inne i stan. Sen gifte Lisa sej och fick barn och stannade hemma och blev hemmafru för att det var så ont om dagshemsplatser.

Lena blev ännu duktigare på att spela. Hon blev så duktig att hon fick spela i stadens Konserthus. Och musikkritikerna skrev att hon var jätteduktig och hon fick resa både till Sovjet och USA och spela i stora konsertsalar.

Lisa och hennes man sparade ihop till en dyr stereogrammofon och på lördagskvällarna när barnen somnat brukade dom sitta i soffan med armarna om varann och lyssna på en skiva med Lisas världsberömda syster.

Så fint Lisa spelar, brukade Lisa säja till sin man.

Och hon log när hon tänkte på sin syster som lyckats så bra i livet.

(Expressen 1970)

I CD-spelaren: Katarina Hallberg tolkar Karin Boye

Katarina Hallberg
Min hud är full av fjärilar
Modesty Music

Både högtravande och sprött.

Så brukar Karin Boyes poesi tonsättas. Som om tonsättare och artist haft så stor respekt att de inte kunnat ta sig in i dikterna.

Katarina Hallberg, som till albumet ”Min hud är full av fjärilar” har tonsatt tolv Karin Boye-dikter, gör något helt annat.

Hon identifierar sig så totalt med dikt-jaget att hon passerat den poetiska formen och tonsatt – blottlagt – innehållet. Hon sjunger – agerar – ja, är – det liv som dikterna skildrar och ifrågasätter.

Visor, folkmusik, country och nog lite konstmusik blandas med hjälp av Jonas Bleckman, cello, och Lasse Sörlin, gitarr, till en egen sångform.

Katarina Hallberg drar ut på vokalerna och ibland trallar hon, får de rimmade men ojämna raderna att bli melodiska och nynnbara.

Hör bara på den kända dikten ”Ja visst gör det ont / när knoppar brister”. Första gången du lyssnar så kommer du att bli förvånad – kanske chockad? – för det är svårt att ens tänka sig att den kunde tonsättas och sjungas på det här sättet.

Så annorlunda, gripande och bra. Och det är likadant rätt igenom hela albumet!

(Olika versioner i Hifi & Musik och KB/YA/TA)