Etikettarkiv: Yrkesheder

Med digitala vingar

Det är nya tider nu.

Ja, nya tider har det förstås varit länge. Men just det senaste året verkar allt fler ha börjat leva i den nya digitala tiden. Internet – med nätsidor, bloggar, facebook och twitter – har blivit en daglig del av många människors liv.

Jag märker det på mina musikrecensioner. De får digitala vingar.

Det kan börja med att Ystads Allehanda lägger ut en konsert- eller skivrecension på tidningens nätsida. Artisten, musikgruppen eller en beundrare får syn på recensionen och om jag skrivit positivt så finns strax en länk på facebook, twitter eller artistens hemsida.

Recensionen får en ny funktion som jag inte hade i tankarna när jag lyssnade och skrev: mina positiva ord förvandlas till marknadsföring.

Om jag inte var så förtjust i det jag hörde kan det komma protester, både mer försynta och ilskna angrepp, på facebook eller per mejl, oftast från hängivna beundrare men också (inte så ofta men det har hänt) från artisten själv.

Foto: Birgitta Olsson

Jag tycker det här är bra och kul. Fast också lite irriterande.

Det är ju alltid irriterande när någon eller några lägger sig i ens arbete. Men om jag genom en recension lägger mig i artistens eller musikgruppens arbete, så är det ju klart att jag får stå ut med att publiken och/eller den recenserade lägger sig i mitt.

Kritikerns ord – positiva, negativa eller både… och – får ett längre liv. Recensionen blir en del av en diskussion och debatt, för och emot. Att ens ord tas på allvar och anses värda att diskutera och inte bara nonchalera, det måste ju (väl?) vara drömmen för såväl en musikrecensent som alla andra skribenter.

Fast det finns ett par saker som kan göra mig lite småsur.

För det första: anonymiteten.

Förr i tiden kunde journalister ha en signatur, numera undertecknas alla (eller de flesta) recensioner med kritikerns namn. Jag är namngiven, offentlig, alla läsare vet att just jag har skrivit. Då tycker jag att de som kommenterar på till exempel YA:s nätsida ska (våga?) underteckna med sina namn.

Det andra är när artisten eller artistens beundrare ifrågasätter recensentens… nej, inte kompetens utan snarare yrkesheder. Som att jag snabbt skulle slarva ihop en text och inte bry mig om vad som står i recensionen!

En anledning till att jag skriver om musik är att jag – långt innan jag själv började skriva – läste recensioner och annan musikjournalistik. Recensenterna orienterade mig i musikens stora värld, hjälpte mig att upptäcka musik som jag annars aldrig skulle ha fått höra.

Så försöker jag arbeta som recensent: vara en stigfinnare genom musikvärlden.

För att klara av det måste man = jag vara ärlig. Det duger inte att sno ihop en recension och slänga ur sig ett omdöme. Varje ord jag skriver och varje åsikt jag uttrycker ska jag kunna stå för när det kommer i tryck – och långt därefter.

Att uttrycka åsikter om musik handlar om att beskriva upplevelser och känslor. Det finns inga rätt och fel. Allt är rätt. Allt är fel. Jag har rätt. Du och alla andra har också rätt, om ni tycker något annat.

Vi är olika individer med olika upplevelser och åsikter.

(Ystads Allehanda 2012)

Kort om deckare (2): Connelly, Carofiglio och Eriksson

Michael Connelly
Nio drakar
Övers: Eva Larsson
(Norstedts)

Michael Connelly har blivit en av deckargenrens skickligaste författare. En kriminell poet som väljer och stryker ord. ”Nio drakar” innehåller inte ett ord för mycket, ens i översättning.

Jag uppskattar honom mest som skildrare av trädgårdsstaden Los Angeles, där det kunnat vara så underbart att leva. Första delen av ”Nio drakar” är Connelly som allra bäst. Mordutredaren Harry Bosch kallas ut till en brottsplats i södra Los Angeles. En kinesisk butiksägare ligger mördad i butiken.

Connelly berättar långsamt, spänningen kryper fram ur stämningen. Skickligt gjort och mycket bra. Rånmord? Nej, den kinesiska maffian, triaden, är inblandad. När Bosch upptäcker det så kidnappas hans dotter, som bor i Hongkong med mamman. Connelly låter Bosch flyga dit med första plan och polisromanen med noir-stämning förvandlas till internationell thriller.

Inte Michael Connellys bästa gren. Han blir en thrillerförfattare bland hundra andra.


Gianrico Carofiglio
Skälig misstanke
Övers: Ulla Trenter
(Forum)

En ny advokatdeckare och mansroman om Guido Guerrieri i italienska staden Bari.

Hans närbo Margherita flyttar för att arbeta i en annan stad och då passar författaren Carofiglio på att smutsa ner sin huvudperson. Det var hög tid, förut har advokat Guerrieri varit lite väl änglalik.

Teman: yrkeshedern och mansrollen. Guerrieri försvarar en man som i ungdomen ledde en fascistgrupp som misshandlade västersympatisören Guerrieri. Men varje anklagad har rätt till en försvarsadvokat.

Lugnt tempo utan våldsscener, däremot en fantastisk uppvisning i rättssalen. När Guerrieri inte kan sova besöker han stadens nattöppna bokhandel. En sån deckare måste man väl gilla?


Dennis Eriksson
Yngve Öman
(Nilleditions)

Deckarutgivning, främst utomlands men också i Sverige, kan även ske i form av tecknade serier. Ofta brukar det vara tecknad noir.

Som Dennis Erikssons album med ”en noirländsk spänningsserie”. Plats: en större stad i Norrbotten. Lokalpolisen utreder ett misstänkt mord: affärsmannen Pentti Rantakrans – ”ingen vanlig finnpajsare” – har hittats död i sin utomhuspool.

Det pratas ordkargt. Den ”noirländska” stämningen fångas i tysta, på samma gång exakta som bara skissade bilder. Här finns ordlösa uppslag som säger lika mycket med tuschpennan som en noir-författare förmår att säga med ord.

Extra plus för berättelsen i berättelsen – om könsrollerna i familjen Öman.

(KB/YA/TA 2011-12)