Så kan Taube och Ferlin också framföras

Göran Fristorp / Kringkastingsorkestret
De bästa sångerna
(Daworks)

Också är nyckelordet. Evert Taube och Nils Ferlin hör jag gärna i mer robusta tolkningar som lyfter fram texternas smärta och mörker. Men jag lyssnar gärna också på Göran Fristorps tolkningar som istället betonar skönheten. Det ena måste inte utesluta det andra.

Fristorps nya album ”De bästa sångerna” innehåller hans favoritsånger ur karriären, både egna kompositioner och andras – som ”Calle Schewens vals” (av Taube) och ”Syner i lövsprickningen” (Ferlins text i Leif Strands tonsättning).

”Klassisk Fristorp” är albumets extratitel. Det stämmer bra. Med symfoniska arrangemang och ackompanjemang av norska radions stora orkester förvandlas Fristorps vissång med gitarr till lättklassisk musik och sång.

Favoritspår: hans egen melodi ”Jag var en vandrare” med text av Beppe Wolgers. En exakt balansgång mellan visor och klassiskt, skönt och vackert med en liten sorgkant.

(Hifi & Musik 2014)

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Liksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

Georg Riedel vs Cornelis Vreeswijk

Mest känd är nog Georg Riedel för melodin till ”Idas sommarvisa”. Han har gjort musik till Astrid Lindgren-filmer och till många andra barnvisor, spelat jazz och komponerat opera, tonsatt poeter som Tomas Tranströmer och Karin Boye. Nya albumet ”Riedel vs Cornelis” innehåller tonsatta texter av Cornelis Vreeswijk.

Varför Cornelis?

– Jag gjorde musik till några Cornelis-texter redan när han var aktiv. De senaste åren hade jag börjat fundera på att tonsätta fler texter.

– Det finns tre tjocka böcker, sammanställda av Jan Erik Vold, med både sånger och dikter. Jag letade där och hittade först ingenting – sen hittade jag desto mer.

– Dels har jag valt texter som berättar vidare om personer i visorna. Vad hände med Fredrik Åkare? Texterna måste också passa för en kvinna, en sångerska. De skulle ju sjungas av min dotter Sarah Riedel.

Nicolai Dunger, Sarah Riedel och Georg Riedel. Foto: Per Kristiansen.

Var det bestämt vilka som skulle sjunga redan när du komponerade?

– Sarah har varit med från början och kommit med synpunkter – många synpunkter – på musiken. Däremot hade vi inte bestämt att Nicolai Dunger skulle sjunga. Det var Sarah som tog med honom.

– Han är en ovanlig Cornelis-sångare, ingen burdus trubadur utan en vekare man. Och det finns ju också något melankoliskt i texterna, en mörkare sida, som Cornelis kanske försökte dölja med ett gamängaktigt utspel.

Hur ska man tonsätta Cornelis?

– Jag gjorde som vanligt när jag komponerar. Genrer bryr jag mig inte om. Det kan vara jazz, klassiskt eller visor. Nu har jag också börjat intressera mig för judiska musiktraditioner.

Det är som om både du och Cornelis finns med på skivan. Man hör hans speciella tonfall samtidigt som musiken är din.

– Ja, låter det så, säger Georg Riedel. Då är det ju väldigt bra.

Georg Riedel
Född: 1934.
Var: I Tjeckoslovakien, till Sverige som 4-åring.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift, fem döttrar och en son.
Gör: Jazzmusiker, kontrabasist och kompositör.
Gjort: Idas sommarvisa och ytterligare cirka 1200 titlar registrerade hos Stim, basist på pianisten Jan Johanssons album ”Jazz på svenska” och mycket mer.
Aktuell med: Albumet ”Cornelis vs Riedel” (Playground) med dottern Sarah Riedel och Nicolai Dunger samt ett jazzalbum med pianisten Lars Jansson och norska musiker.

—————————————————————————

Sarah Riedel om pappa, Cornelis Vreeswijk och Nicolai Dunger:

– Jag är ju uppvuxen med Georgs musik, känner hans sätt att komponera väldigt väl.

– Fantastiska texter! Ett direkt tilltal samtidigt som det är högkvalitativ poesi.

– Nicolai sjunger finstämt, nästan introvert. Ett annat sätt att tolka Cornelis.

———————————————————————-

Nicolai Dunger om Cornelis Vreeswijk:

– Min favorit på albumet är ”Visa till Veronika”. Lite hurtig men texten innehåller också – som ofta hos Cornelis – nåt jävligt jobbigt, nåt som gör ont.

Och det försöker du uttrycka?

– Jo, jag gör väl det.

(Ljuva Livet 2011)

Poetiskt samtal under päronträdet

Lars Lundkvist
Gömslen
(Norstedts)

Ingela Strandberg
Bäste Herr Thoreau!
(Norstedts)

Eva-Stina Byggmästar
Men hur små poeter finns det egentligen
(W&W)

Tre generationer poeter – Lars Lundkvist (född 1928), Ingela Strandberg (1944) och Eva-Stina Byggmästar (1967) – som mest, mer respektive (något) mindre diktar i och i förhållande till naturen. Diktläsaren, det vill säga jag, möter dem i lämplig miljö: vid trädgårdsbordet under päronträdet.

Lundkvist har kommit hit med sig själv, hela sitt åttioåriga liv och alla funderingar på låt säga sina tidigare funderingar om naturen och människan. Strandberg bjöd med sig naturfilosofen Henry David Thoreau (1817–1862) från stugan vid Walden. (Fast, ursäkta poesiläsaren om han minns fel, nog var det så att Walden låg så nära staden Concord i Massachusetts att Thoreau snabbt kunde ta sig in till stan när han tröttnade på naturen?) Byggmästar har inte dragit sig för att ta med ett antal andra poeter, visserligen små, så små men desto fler.

Lundkvist, Strandberg och Byggmästar är olika – mycket olika – som poeter. Också deras naturskildringar är olika. Naturen ser så olika ut för dem. De ser sig själva – eller låt mig vända ordföljden till en fråga: Ser de sig själva, i naturen såsom i en spegel?

Lars Lundkvist diktar inte om naturen och människan utan snarare om människan kontra naturen: hennes försök att leva med den. Nej, naturen är kanske inte god, inte genomgående, men den är vacker, skön. Ja, den kan vara grym men den är på riktigt. Är människan riktig? Inte naturen som är problemet utan människan, som kanske inte är ond, inte genomgående, men ondare. Människan kunde lära sig av naturen, inte tvärtom.

Som naturen kan vara: Genom fönstret syns några tallar / och en björk och ett skatbo.

Som människan: I handen bar han ett maskingevär. / Han har nyss mördat sina syskon / och sin mor. Han är tolv år.

Mer natur: Ljungen på marken / och lönnarnas gula löv, / de stora nyponrosorna och bären / lysande röda i sommarsolen –

Men ändå, människan igen, Olof Lundkvist, far till Lars, målade ändå inte det ovannämnda – fast han hade kunnat – innan penseln blev för tung / och ögonen för svaga, Nej, / en röd ring och ett svart streck / mot vit botten i en gyllene ram, / det / blev Pappas sista tavla!

Ingela Strandberg är inte en lika stor vän med naturen, tror jag. Hon känner sig inte lika naturlig i naturen, tror jag. Naturen är ingen vän utan ensamhet och mörker, för henne, för människan, som också är ett djur, längst inne, men detta djuret / tycker så mycket om spets. Fast det känner inte Thoreau till, trots att Strandberg anlitat honom som naturguide.

Det är nog det hon söker också: mörker och ensamhet.

Som hon diktar, först: Jag blev enkel. Och sedan: Det är vackert. Dessutom: Jag går numera bara ut om nätterna. Samt tillägger: Det finns någon i mörkret.

Om det inte vore för ”Mäterskan”, Herr Thoreau. Hon drar i kopplet”, diktar Strandberg, ”som vore jag en hund. Och lägger till: Men jag är ju en hund. Min egen / som vaktar mig… Och lägger också till: Men, Herr Thoreau, mossen där borta / sover, nu går den röda jätten ut på den / och Mäterskan försvinner i röken.

Och Bäste Herr Thoreau, ugglorna / har varit här igen. Förtala inte / ugglornas sång. Och, fortsätter hon: Landskapet är en förgiftad råtta / som drar sig undan för att dö / när jag försöker hjälpa den.

Eva-Stina Byggmästar – och naturen – hennes natur – har ett fasligt sjå med de frihetstörstande småpoeterna (som) / baklängesfar in i framtiden med / megafoner på taket till sin alltför / blommiga lådbilskleinbuss… Och likaså med: mina vildmarkspoeter, matar dem med blåbärsgröt, / det tycker de om –.

Hon utropar: plötsligt, sommarvindar, genom skrivrummet! Och hon beskriver det: landskapet och stenarna som omger salongen / i kardborrerött… Och vad man kan göra där, i hennes lyriklandskap: på en skogspicknick / reciterar man små dikter, små / men vackra, små men många / och björkskogen läser sig själv…

Men se: lantis-poeten har en väldig mössa, / den liknar (på pricken) barrskogsterräng… Och vad byggde man – ”vi” – bibliotek av? Jo, av drivved. Och så beskriver hon sig själv, som en av dem: Vi var dikternas vallpigor, visst / var vi det, vandrade längs vägar, / diken, skogsbryn…

Lars Lundkvist, Ingela Strandberg och Eva-Stina Byggmästar diktar och funderar. De samtalar med – olika – ord: använder vårt svenska språk på olika sätt, förhåller sig till språket och sig själva på var sitt sätt, skämtlynnet är också olika och olika stort. De är varsin, liksom poesin.

Jag hör och läser dem i små portioner likt klunkar: en dikt och rad i taget, meningar och ord att tänka på, fånga upp och hålla kvar. Betyg? Vem diktade bäst? Betyg i poesi? Nej, poeter sitter inte i skolbänken.

Dikter är inga uppsatser och centralprov; poesi kan inte betygsättas, vare sig med siffror eller bokstäver. Dess funktion är att vara människans krycka i livet; det föränderliga och svåra, det låghalta. Som tröst, råd och dåd, och stöd.

Ett samtal oss medmänniskor emellan, i skuggan vid bordet under päronträdet i trädgården.

(Ystads Allehanda 2008)

Akvarell på Nordkoster

Jean Bolinder
Akvareller från Nordkoster
Galleri Olefjord, Simrishamn

Det är något strindbergskt över målningarna. Och just därför något typiskt bolinderskt.

Inte olja utan akvarell; inte exakt detsamma men släktskapet syns och känns. Själen speglas i naturen och den avmålade naturen speglar själen. Färgerna, ljuset och mörkret kommer inifrån konstnären snarare än beror på väderleken.

Främst motiv från Nordkoster men också målningar av och kring Flädie kyrka.

En av de Nordkosterakvareller som visades på Galleri Olefjord.

När jag går runt och tittar så känns det som om målandet börjat i det figurativa och fingerfärdiga för att sen överväldigas av ett mer yvigt och expressivt uttryck.

Några målningar är nästan porträttlikt realistiska men i de flesta är realismen granne med surrealism. Ibland kan ett stycke realism, som en pytteliten båt, återfinnas mitt i den surrealistiska naturen.

Grovt papper, svart tusch och, som sagt, akvarellfärger. En annorlunda, lite egen kombination som ger ett smått märkligt intryck: målningarna fråntas akvarellkänslan.

Fascinerande med de svarta tuschstrecken – det är som om Bolinder försöker hålla akvarellfärgerna, naturen och sig själv, sina ena känslor, på plats.

Tavlorna har titlar som ”Sol”, ”Blåst”, ”Sommarljus”, ”Storm”, ”Högsommar”, ”Regn” med följdtiteln ”Nordkoster”.

En annan bolindersk akvarell från Nordkoster, den här har varit utställd på Waldemarsudde (från www.jeanbolinder.se).

Ibland avspeglas vädret och temperaturen i färgerna, men för det mesta och oavsett årstid är målningarna temperamentsfulla, uppblossande och hetsiga. Kan det vara Makterna som gripit in och styrt målarhanden?

Tavlan med titeln ”Midsommarafton Korsholmen” till exempel. Man = jag undrar ju hur den midsommaren kan ha varit? Inte ren glädje och fröjd, väl?

Ofta domineras en målning av en distinkt färg eller olika nyanser av samma färg: grönt, brungrått eller gult, blått-blåare-blåast eller rött-rödare-rödast. Också detta inger ju en särskild känsla, både beroende på själva färgen och på betraktarens förutbestämda, intuitiva känslouppfattning av just den färgen.

Jean Bolinders akvareller förmedlar glädjefylld oro och skräckfylld glädje (vilket för den delen hans böcker också kan göra). Känslorna är många och motstridiga, står långt ifrån varann och skiftar snabbt från ena sidan till den andra och tillbaka igen.

(Kvällsposten 2005)

Video och foto; svart och lugnt

Jessica Faiss och Anna Ekman
Galleri Wallner, Simris
T o m 24 juli

Det har visats alldeles för många videoinstallationer och konstnärliga foton med triviala motiv och bristfällig teknik. Så jag var skeptisk, mycket skeptisk.

Utställningen på Galleri Wallner blev därför extra intressant. Här visas nämligen – just – rörliga och stilla bilder. Jo, recensenten förstår budskapet: jag ska försöka låta bli att ha fördomar.

Jessica Faiss, som jag råkar titta på först, har gjort ett par videoinstallationer. Den ena, ”Solace”, visas på två små skärmar: på ena skärmen syns utsikten genom fönstret från en tågresa upp till Norrland, på den andra utsikten från samma resa tillbaka. Betraktaren kan blicka från skärm till skärm, resa tur och retur på samma gång.

Fascinerande! En pytteliten och ganska fånig idé, men konstnären tror på idén och håller fast vid den. Resultatet ger en enastående upplevelse.

Jessica Faiss: Stillbild ur videon ”Rewind”.

Hennes andra videoinstallation, ”Rewind”, har desto större format. Den upptar en av väggarma – alltså hela väggen – i galleriets inre rum. Också den här videon består av två filmer eller snarare en film som visas parallellt med sig själv: på övre bildhalvan syns filmen som vanligt, på den undre syns samma film men upp och ner.

Jessica Faiss satt i en buss i Tokyo och filmade genom framrutan, tror jag. Person- och lastbilar kör om och förbi. Det borde kännas stressigt och jäktigt men det är raka motsatsen. Videon fångar den stillhet som finns (ja, jag vet, så kände jag också när jag var där) mitt inuti den rusande, brusande mångmiljonstaden Tokyo. Den zen-meditativa känslan betonas av att videon är ljudlös; helt tyst.

Faiss visar även några stillbilder (foto på akvarellpapper och blandteknik på ritfilm) som förhåller sig till hennes rörliga bilder som foton utanför en biografi. De har inte alls samma engagerande styrka.

Anna Ekman: Dubbelfotomålningen ”Late On Earth”.

Anna Ekman fotograferar analogt. Det kan man varken se eller tro. Man tror knappt att hennes bilder är fotografier. Hon målar med kameran. Trots att fotona tryckts på platt fotopapper så syns nästan de fiktiva penseldragen.

Svärta möter ljus i Ekmans bilder. Vad är viktigast? Vad kommer först? All denna svärta eller ljuset, ibland så litet men ibland också större och mer riktat, som lyser upp och fokuserar motivet.

Bildsviten ”The Black Pond” (fem bilder) är mäktigast. Framför allt här – men även i andra foton – återknyter Anna Ekman till barockkonstnären Caravaggio i motiv, mörker och ljus. Narcissus speglar sig i en tjärn tills han förenas med vattnet, blir sin spegelbild.

Ungefär likadant med ”A Silent Companion”, som visar en självspeglande kvinna: en kvinna + samma kvinna. Men hur togs fotot? Vinkeln är märklig. Kan det vara två kvinnor som ser likadana ut eller är det samma kvinna i en spegel? ”Time Without Light” är en helsvart bild, där ett motiv – en man – långsamt blir något mer synligt.

Vid dubbelbilderna ”Late On Earth” (två snarlika foton bredvid varann) med en naken gravid kvinna i en slags djungel blir jag stående längst.

Anna Ekman: En bild ur sviten  ”The Black Pond”.

Nu har Ekman gjort tvärtom: betonat ljuset genom att belysa trädens enskilda blad. Så oerhört exakt, finkänsligt och hantverksskickligt. Hon använder ju inte heller dator, monterar och dubbelkopierar inte, det lovar galleristen Thomas Wallner. Han betonar att fotona är helt analoga.

Så noga hon måste belysa! Och ta många, många foton innan allt blir rätt. Eller? Hon måste samarbeta med en skicklig kopist också. Men varför har Anna Ekman valt titeln ”Late On Earth”? Det funderar jag på….

(Ystads Allehanda 2011)