Etikettarkiv: Människan

Anders Eliasson; människan, kompositören och musiken

Tony Lundman
Svenska tonsättare: Anders Eliasson
(Atlantis)

Anders Eliasson Tony LundmanStig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så är jag på god väg att få det.

Bara några sidor in började jag lyssna in mig. För det är sådan bok som Lundman har skrivit: en lyssningslockande bok.

Biografi, nja…

Den här åttonde boken i serien ”Svenska tonsättare” är mycket mer och annat: ett porträtt av människan, kompositören och musiken.

Här blandas biografiska uppgifter, citat både från Eliasson och andra samt beskrivningar – fast det är ett alldeles för litet ord – av hans musik.

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna och lyfter upp tonerna så att musiken börjar spela i läsarens öron.

Boken är uppdelad i artikelliknande kapitel, varje avslutas med lyssningstips. Perfekt! Det vill man ju genast: lyssna!

Spännande också att följa med Lundman när han i sin tur följer med Eliasson in i komponerandet, från utbildningen på musikhögskolan i Stockholm och det sena 60-/tidiga 70-talets musikklimat (proggen, politiken, elektronmusiken)…

Anders Eliassons egenartade system av trianglar, sättet att komponera i particell (istället för partitur) och hans förhållande till inspiration. Musikens förhållande till livet, tonsättarens till människan.

(Hifi & Musik 2012)

Annonser

Res med Claes Hylinger i fåtöljen

Claes Hylinger
Till främmande land
(Bonniers)

HylingerPrecis som Hylinger sitter jag i fåtöljen. Jag läser och reser.

Vi reser ”Till främmande land”, som Claes Hylingers nya handbok heter. Ordet handbok syftar dels på formatet (en lagom stor bok att ha i handen på bussen eller i sängen, lagom korta stycken att suga på mellan ett par hållplatser), dels på funktionen (en guide till resandet i livet, lika mycket som i geografin).

Ibland får jag vara Claes Hylingers sällskap på längre resor: de kan gå till Patafysiska Kollegiet i Paris eller pensionatet där Evert Taube bodde i Antibes, till caféet i hörnet av Avenue Al Nasr och Boulevard Khalid Ibn Walid i Damaskus eller Gül Babas grav i Bukarest, till National Portrait Gallery i London eller längs en vandringsled vid Kebnekaise.

Ibland går resan till Hylingers vardagsrum i Göteborg, vilket inte behöver vara en kortare resa. För vart reser vi längst, om inte inom oss själva, med våra tankar?

Det var inte meningen att detta skulle bli någon polemik, men nu blir det så ändå. Strax innan jag satte mig för att skriva min recension råkade jag slå upp Dagens Nyheter. Också där fanns en recension av Claes Hylingers nya bok. I den stod följande: ”Man söker inte de stora sammanhangen eller den stora världen om man anammar Hylingers kortprosa.”

Så fel – så felläst och felrest, så felförstått.

Det är klart, ansluter man sig till politikens, ekonomins och massmedias – marknadens! – definition av Stora Världen, så tycker man väl att Hylinger ägnar sig åt världsliga smått- och futtigheter.

Men (obs! sann klyscha!) ingenting är starkare än sin svagaste länk, det gäller både cykelkedjor och världen. Och hur roligt är det med ett pussel, där bitar fattas? Man ser ju inte vad pusselbilden föreställer.

Också en syrisk pannkaksbagare, en engelsk museivakt, en indisk-engelsk skoförsäljare, en ”okänd” fransk författare vid namn Maurice Magre, den mer kände svenske författaren Lars Gustafsson, den tunisiske guiden Herr Omar (?!) och Hylingers bror (för att nämna några personer i boken), också Claes Hylinger själv, jag och den (o)nämnde recensenten i DN (som heter Jonas Thente, utlånad från GP) hör till världen.

Ja, man kan faktiskt säga att de – vi – är världen. För vad är världsekonomin/politiken/marknaden beroende av, om inte ”den vanliga lilla människan”; allihop och envar.

Medan somliga betraktar världen med skygglappar, flanerar Hylinger genom livet och världen med en syn lika skarp som en hök. Han promenerar på gatorna i Damaskus, Paris och Göteborg och söker livspusslets borttappade bitar.

Sina rapporter om livet, människorna och världen formulerar han på en prosa som är lyrik. (Någon gång diktar han också med ofvandahlska rim.)

(KvP 1998)

På bokhyllan: tonsättaren Anders Eliasson

Tony Lundman
Svenska tonsättare: Anders Eliasson
(Atlantis)

Stig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så kommer jag strax att få det.

Bara en bit in i boken så börjar jag lyssna in mig. En sådan bok har Lundman skrivit: en lyssningslockande bok.

Biografi, nja…

Den här åttonde boken i serien ”Svenska tonsättare” är mycket mer och annat: ett porträtt av människan, kompositören och musiken. Här blandas biografiska uppgifter, citat både från Eliasson och andra samt beskrivningar – fast det är ett alldeles för litet ord – av hans musik.

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna och lyfter upp tonerna så att musiken börjar spela i läsarens öron.

Boken är uppdelad i artikelliknande kapitel, varje avslutas med lyssningstips. Perfekt! Det vill man ju genast: lyssna!

Spännande också att följa med Lundman när han i sin tur följer med Eliasson in i komponerandet, från utbildningen på musikhögskolan i Stockholm och det sena 60-/tidiga 70-talets musikklimat (proggen, politiken, elektronmusiken)…

Anders Eliassons egenartade system av trianglar, sättet att komponera i particell (istället för partitur) och hans förhållande till inspiration. Musikens förhållande till livet, tonsättarens till människan.

(Hifi & Musik 2012)

Poetiskt samtal under päronträdet

Lars Lundkvist
Gömslen

(Norstedts)

Ingela Strandberg
Bäste Herr Thoreau!
(Norstedts)

Eva-Stina Byggmästar
Men hur små poeter finns det egentligen
(W&W)

Tre generationer poeter – Lars Lundkvist (född 1928), Ingela Strandberg (1944) och Eva-Stina Byggmästar (1967) – som mest, mer respektive (något) mindre diktar i och i förhållande till naturen. Diktläsaren, det vill säga jag, möter dem i lämplig miljö: vid trädgårdsbordet under päronträdet.

Lundkvist har kommit hit med sig själv, hela sitt åttioåriga liv och alla funderingar på låt säga sina tidigare funderingar om naturen och människan. Strandberg bjöd med sig naturfilosofen Henry David Thoreau (1817–1862) från stugan vid Walden. (Fast, ursäkta poesiläsaren om han minns fel, nog var det så att Walden låg så nära staden Concord i Massachusetts att Thoreau snabbt kunde ta sig in till stan när han tröttnade på naturen?) Byggmästar har inte dragit sig för att ta med ett antal andra poeter, visserligen små, så små men desto fler.

Lundkvist, Strandberg och Byggmästar är olika – mycket olika – som poeter. Också deras naturskildringar är olika. Naturen ser så olika ut för dem. De ser sig själva – eller låt mig vända ordföljden till en fråga: Ser de sig själva, i naturen såsom i en spegel?

Lars Lundkvist diktar inte om naturen och människan utan snarare om människan kontra naturen: hennes försök att leva med den. Nej, naturen är kanske inte god, inte genomgående, men den är vacker, skön. Ja, den kan vara grym men den är på riktigt. Är människan riktig? Inte naturen som är problemet utan människan, som kanske inte är ond, inte genomgående, men ondare. Människan kunde lära sig av naturen, inte tvärtom.

Som naturen kan vara: Genom fönstret syns några tallar / och en björk och ett skatbo.

Som människan: I handen bar han ett maskingevär. / Han har nyss mördat sina syskon / och sin mor. Han är tolv år.

Mer natur: Ljungen på marken / och lönnarnas gula löv, / de stora nyponrosorna och bären / lysande röda i sommarsolen –

Men ändå, människan igen, Olof Lundkvist, far till Lars, målade ändå inte det ovannämnda – fast han hade kunnat – innan penseln blev för tung / och ögonen för svaga, Nej, / en röd ring och ett svart streck / mot vit botten i en gyllene ram, / det / blev Pappas sista tavla!

Ingela Strandberg är inte en lika stor vän med naturen, tror jag. Hon känner sig inte lika naturlig i naturen, tror jag. Naturen är ingen vän utan ensamhet och mörker, för henne, för människan, som också är ett djur, längst inne, men detta djuret / tycker så mycket om spets. Fast det känner inte Thoreau till, trots att Strandberg anlitat honom som naturguide.

Det är nog det hon söker också: mörker och ensamhet.

Som hon diktar, först: Jag blev enkel. Och sedan: Det är vackert. Dessutom: Jag går numera bara ut om nätterna. Samt tillägger: Det finns någon i mörkret.

Om det inte vore för ”Mäterskan”, Herr Thoreau. Hon drar i kopplet”, diktar Strandberg, ”som vore jag en hund. Och lägger till: Men jag är ju en hund. Min egen / som vaktar mig… Och lägger också till: Men, Herr Thoreau, mossen där borta / sover, nu går den röda jätten ut på den / och Mäterskan försvinner i röken.

Och Bäste Herr Thoreau, ugglorna / har varit här igen. Förtala inte / ugglornas sång. Och, fortsätter hon: Landskapet är en förgiftad råtta / som drar sig undan för att dö / när jag försöker hjälpa den.

Eva-Stina Byggmästar – och naturen – hennes natur – har ett fasligt sjå med de frihetstörstande småpoeterna (som) / baklängesfar in i framtiden med / megafoner på taket till sin alltför / blommiga lådbilskleinbuss… Och likaså med: mina vildmarkspoeter, matar dem med blåbärsgröt, / det tycker de om –.

Hon utropar: plötsligt, sommarvindar, genom skrivrummet! Och hon beskriver det: landskapet och stenarna som omger salongen / i kardborrerött… Och vad man kan göra där, i hennes lyriklandskap: på en skogspicknick / reciterar man små dikter, små / men vackra, små men många / och björkskogen läser sig själv…

Men se: lantis-poeten har en väldig mössa, / den liknar (på pricken) barrskogsterräng… Och vad byggde man – ”vi” – bibliotek av? Jo, av drivved. Och så beskriver hon sig själv, som en av dem: Vi var dikternas vallpigor, visst / var vi det, vandrade längs vägar, / diken, skogsbryn…

Lars Lundkvist, Ingela Strandberg och Eva-Stina Byggmästar diktar och funderar. De samtalar med – olika – ord: använder vårt svenska språk på olika sätt, förhåller sig till språket och sig själva på var sitt sätt, skämtlynnet är också olika och olika stort. De är varsin, liksom poesin.

Jag hör och läser dem i små portioner likt klunkar: en dikt och rad i taget, meningar och ord att tänka på, fånga upp och hålla kvar. Betyg? Vem diktade bäst? Betyg i poesi? Nej, poeter sitter inte i skolbänken.

Dikter är inga uppsatser och centralprov; poesi kan inte betygsättas, vare sig med siffror eller bokstäver. Dess funktion är att vara människans krycka i livet; det föränderliga och svåra, det låghalta. Som tröst, råd och dåd, och stöd.

Ett samtal oss medmänniskor emellan, i skuggan vid bordet under päronträdet i trädgården.

(Ystads Allehanda 2008)

Den lilla, lilla flickans drömska liv i rosa

Marie-Louise Ekman
Filmer & pjäser
Norrköpings konstmuseum
t o m 4 september

En annan Marie-Louise Ekman men ändå densamma; alltid densamma eller snarare: desamma (med tanke på alla hennes uttrycksformer och det konstnärliga, livsrika och fantasieggande innehållet).

Inte den målande konstnären utan film- och teaterpjässkaparen, de rörliga bildernas och ordens berättare. Och ändå, hela tiden: konstnären.

Begreppet konstnärlig film får en ny innebörd på den utställning som Norrköpings konstmuseum kamouflerat till ett slags parallell och hela tiden pågående filmfestival (samt en pjäs för radioteatern och några Sommarprogram på radion).

Ur ”Sagan om den lilla, lilla flickan”.

Dels blottlägger och bearbetar Marie-Louise Ekman, oavsett uttrycksform, sitt eviga ämne: människan och livet. Eller för att beskriva det så problematiskt som det = livet är: de olika människor som ryms i varje människa.

Dels bygger många av hennes filmer på – och ibland innehåller de också – hennes typiska motiv, färger och målningar.

De kan finnas som tavlor i scenografin eller vara illustrativa personer i den tecknade bilderboksfilmen ”Sagan om den ensamma damen” (1977) och den animerade ”Strip-tease” (1981; Lars-Arne Hult gjorde animeringen efter en av Marie-Louise Ekmans målningar).

Paris förlag presenterar ”Målarskolan”.

Om man sätter sig och tittar, en stund där och en där, på de sju filmer av skiftande längd (från tre till 106 minuter) som visas parallellt i olika små salonger (eller ännu fler filmer, om de tio delarna av teveserien ”Målarskolan” räknas som varsin film) så känns det precis som att flanera genom en utställning, liksom blicka på och kolla in de olika verken.

Innan det är dags för nästa vända, då konstverken studeras mer ingående.

Om man går den snitslade banan genom konstmuseet så visas inte filmerna i tidsordning. Det är nog bra det. Annars hade det blivit alltför deprimerande; om utställningen avslutats med Marie-Louise Ekmans senaste filmproduktion, spelfilmen ”Asta Nilssons sällskap” (2005).

Marie-Louise som sig själv (eller nåt sånt) i ”Hallo baby”.

Inget blir ju bättre, livet fortsätter på samma sätt som i ”Hallo baby”, den självbiografiska debutfilmen från 1976 där Marie-Louise själv agerade i huvudrollen, eller den dockspelsaktiga filmen ”Sagan om den lilla, lilla flickan” (1978).

Just filmen om ”den lilla, lilla flickan” kan man inte undgå. Den visas i det första rummet som man måste passera igenom för att komma vidare i utställningen.

”Sagan om den lilla, lilla flickan” sätter – eller sänker – stämningen. Direkt! Flickan får inte vara liten utan måste vara vuxen eftersom de vuxna inte klarar av att vara vuxna utan fortfarande är små som barn. De vuxna spelar roller.

Det är det återkommande temat i film efter film: de – vi – är och förblir så osäkra på oss själva och livet att vi spelar alla roller utom vår egen.

Ur ”Strip-tease”.

Mannen blir kvinna och kvinnan blir man, människan blir ett djur eller en seriefigur. Är det möjligt, som de målade, strippande figurerna i ”Strip-tease” eller Marie-Louise i ”Hallo baby,” att klä av sig allt – alla sina roller – och bli så naken att man är sig själv?

Exakt när blir skådespelarna på teater Krokodil, i filmen ”Puder” (2001), skådespelare? De spelar teater både på och bakom scenen.

Också ett återkommande tema: auktoriteter.

På ett bord bland hörlurarna, som man kan ta på sig för att höra något av hennes Sommarprogram, finns ett brev där rektorn på en målarskola klagar på att Marie-Louise varit frånvarande alltför mycket från den dyra, fina undervisningen.

Lyssningsbord för radiopjäser och Sommarprogram.

Förhållandet mellan ut- och inlärande, lärare och elev, återigen: vuxen kontra barn, är en av de saker som behandlas i teveserien ”Målarskolan” och i museishoppen kan man köpa ett rosa linne med texten: ”De flesta regler är dumma.”

Marie-Louise Ekmans filmer är som en påträngande och oroande meditation. Men faktiskt inte deprimerande utan uppfordrande.

Oavsett om hon målar tavlor, skriver film- och teatermanus eller pratar i radio så berättar hon med varma, klara färger; gärna rosa. Hon målar livet i rosa, för så borde livet vara. Livet ska ha den lilla, lilla flickans livsdrömmande rosa färg.

Väggkommentar om manuskriptet till filmen ”Stilleben”.

Här finns mycket annat också att titta / lyssna på och njuta av: den suggestiva ”ensamma damen”-uppläsningen (Margaretha Krook), de fantastiska skådespelarna (Gösta Ekman, Lena Nyman, Sven Lindberg med flera), den märkliga filmscenografin (Carl-Johan de Geer), den smeksamt, romantiska musiken (Benny Andersson)…

Så om ni reser mellan Skåne och Stockholm i sommar: stanna till i Norrköping och ägna en eftermiddag åt Marie-Louise Ekmans filmfestivalutställning på stadens konstmuseum.

Ur ”Sagan om den ensamma damen”. (Allt fotat på utställningen av Bengt Eriksson med undantag för filmrutan ur ”Hallo baby”.)

Jo, så lång tid krävs nog för att ens smutta på hennes filmer, radiopjäs och Sommarprogram. Skulle inte heller förvåna mig om besöket lockar er att övernatta i Norrköping för att studera filmerna mer noga dagen därpå.

(Skrivet till Ystads Allehanda 2011)