Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Lösa trådar om sotning

Här följer den sista texten som jag – hittills – har skrivit om sotupphandlingen och det så kallade ”sotningskriget” på Österlen med omnejd. _________________________________________________

Uppföljningar är inte journalistikens bästa gren. Journalister kastar sig över nyheter med betoning på ”ny”. Men snart brukar nyheten sjunka undan och ersättas av en annan – och nyare – nyhet. Kvar blir lösa trådar som hänger och slänger. Tänkte på det vid senaste kommunfullmäktigemötet i Sjöbo.

Då var det dags för Torgny Larsson, ordförande i direktionen för Södra Skånes Räddningsförbund, att besvara den interpellation som ställts om sotningsupphandlingen. SÖRF:s upphandling av sotning har det skrivits mycket om i Ystads Allehanda. Men ändå inte nog, tydligen.

För ju mer jag får reda på, desto fler trådar blir synliga.

I Sjöbo kommunhus satt jag och funderade på ekonomin för det företag som vann upphandlingen – alltså Skorstensfejarmästare Lundquist AB – och nu ska svara för sotning i Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad.

Många har ansökt om så kallad egensotning för att kunna använda sin ”gamla” sotare. Vilket förstås betyder förlorade intäkter.

Efter mediadebatt och klagomål direkt till SÖRF har direktionen nu beslutat att inte heller någon extra avgift för ”dammsugning” av skorstenar får tas ut. Det ska ingå i grundavgiften. Beslutet om extra brandskyddskontroll (för dem som ansökt om egensotning) har också tagits tillbaka. Vilket innebär ännu färre intäkter.

Hur ska skorstensfejarmästare Hans-Eric Lundquist klara sitt ekonomiska avbräck? Hur säkrad är sotningen inför kommande år? Nyligen inträffade dessutom något som ger en förnyad aspekt på SÖRF:s upphandling.

Även Skurups kommun, som gått ur SÖRF, har upphandlat sotning. Fyra företag anmälde intresse, bland dessa fanns Skorstensfejarmästare Lundquist AB och Skorstensteamet i Skåne (det företag som de flesta ”egensotare” i SÖRF-kommunerna vill anlita). Sotningsföretagen bedömdes som likvärdiga (upphandlingen fick lottas ut).

Så olika kan upphandlingar utfalla: Skorstensfejarmästare Lundquist, som vid SÖRF:s upphandling höll överlägsen kvalitet jämfört med de övriga, till exempel Skorstensteamet, sotar enligt Skurups bedömning varken sämre eller bättre än flera andra företag.

(Del av krönika i Ystads Allehanda 2013)

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

Sydmedia (2)

Men vad ska man egentligen kalla den där pappersbunten som dimper ner i brevlådan eller du köper i affären? Vad är det du läser varje dag? En eller flera tidningar, förstås. I läsarens ögon, ja, men kanske inte i utgivarens.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Skillnaden mellan tidning och edition? Jag har inget bra svar. Det råder begreppsförvirring.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets och Allehandornas nya gemensamma tidningsbolag och före detta vd för Kvällsposten:

– Också jag säger väl tidning, i dagligt tal.

AB Kvällstidningen Expressen ger ut rikstidningen Expressen och dess tre editioner: Expressens stockholmsupplaga, Kvällsposten i Malmö och Göteborgs Tidningen i Göteborg.

Helsingborgs Dagblad AB ger ut, enligt uppgift på förstasidan: ”En tidning, tre editioner”. De sistnämnda är Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. (Vilken tidning de är editioner av kan vara svårare att förstå. Men det är väl mest en språklig kullerbytta av akademiskt intresse.)

Ystads och Trelleborgs Allehanda, bägge utges för närvarande av Tidnings AB Allehanda Syd, delar på en andradel med region-, riks- och utlandsnyheter, feature, kultur och nöje. Till helgen har Allehandorna även en gemensam tredjedel. Hälften – ibland mer – av innehållet är gemensamt.

Uppskattningsvis har YA/TA också lika mycket gemensamt material som både HD/NST/LP och Expressen/KvP.

Margaretha Engström:

– Ystads och Trelleborgs Allehanda är inte editioner utan två separata tidningar. Det lokala materialet i YA respektive TA är helt unikt.

H Inge Gyllin:

– I vårt fall handlar det inte om att slå ihop tidningar utan om en sammanslagning av tidningsföretag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– Om Expressen, GT och Kvällsposten säljs på samma ort så märks dubbelpublicerandet. Den lokala prägeln avtar. För Ystads Allehanda är det lättare att dela innehåll med Kristianstadsbladet.

Enligt Tidningsstatistik AB (den organisation som räknar upplagesiffror) ska en edition innehålla minst 50 procent material från huvudtidningen. De skånska tidningarna/tidningskoncernerna följer och tolkar, som synes, den definitionen på olika sätt.

Tidningarnas Janusansikte har två motstridiga men lika viktiga funktioner. Utåt – för läsaren – ska editionen framstå som en tidning. Inåt – för redaktionen – ska tidningen vara en edition.

Därför har Expressen plockats bort från Kvällspostens förstasida, trots att den sistnämnda alltså är en edition av den första. Fast förändringen är inte helt genomgripande och logisk: på den nya nöjesbilagan står bägge namnen. I tidningens e-postadresser förekommer såväl kvp som gt och expressen.

Hur presenterar sig en journalist på till exempel KvP eller GT (eller för den delen YA eller HD)? Om det ska göras en telefonenkät, säger då reportern: Hej, jag heter Dittan Dattan och jobbar på Expressenkvällspostengöteborgstidningen? I respektive tidning/edition kommer ju den intervjuade att uttala sig för just Expressen eller just KvP eller just GT.

H Inge Gyllin:

– Ägaren måste inte ha sitt bomärke på förstasidan.

Per Svensson, chefredaktör för KvP:

– För mig hade det gärna fått stå kvar. När det handlar om både Expressen och KvP så ska det framgå. Annars är det bedrägeri.

Rent moraliskt bör förstås inte en tidningsutgivare ljuga. Men affärsmässigt?

En gång deltog jag i en skrivkurs med bland andra Olof Lagercrantz som föreläsare. Han sa att när han var chefredaktör på Dagens Nyheter och hade publicerat en dålig artikel så såg han som ett lämmeltåg av läsare på väg från DN. Lämmeltåg är att ta i, men varje gång namnet Expressen trycks i Sydsveriges kvällstidning så tror jag att KvP förlorar en läsare.

Per Svensson:

– Helt krasst är det en balansgång mellan läsare och ekonomi. Hur många läsare förlorar vi om vi producerar tidningen på ett billigare sätt? Vad är mest lönsamt?

När Janusansiktet vänds inåt redaktionen förvandlas tidningen till edition. Vilket dels gör det lättare att motivera neddragningar på redaktionen, dels möjliggör att man utan protester från de anställda journalisterna/fotograferna kan publicera samma artikel/foto i flera editioner.

Det är enkel matematik: en anställd = en lön. Ju fler editioner/tidningar texten/bilden kan publiceras i desto billigare.

Detsamma gäller frilansjournalisterna. Som tidigare är kultursidorna ett bra exempel. En tidnings kultursida använder sig oftast av fler frilansmedarbetare än övriga avdelningar. Dessutom är det på tidningarnas kultursidor som samarbetet/sammanslagningarna inom skånsk dagspress märks extra tydligt.

Och allra tydligast märks det i Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Alla tre – kalla dem editioner eller tidningar – har numera en och samma kultursida. En text som förut publicerades i en tidning kan nu publiceras tre gånger – i tre editioner.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– HD motiverade sammanslagningen med att man ville motverka Bonnierkoncentrationen i Skåne.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på HD, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Och nu är vi ett nytt monopol. Färre recensenter, färre röster. HD och NST publicerar samma recension från Helsingborgs stadsteater.

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på HD/NST/LP:

– Efter sammanslagningen har frilansarvodena höjts med runt 20 procent. Men fortfarande är det skamligt dåligt betalt. Vad jag kan göra är att påtala det för ledningen.

Kulturfrilansarna har ännu mindre att sätta emot motiveringen: ”En tidning, tre editioner”. Publiceringsmöjligheterna blir allt färre. Tidningen Arbetet har lagts ner. De skånska tidningar som finns går ihop eller fusioneras. Dessutom höjs ju frilansarvodet.

Samma matematik: tre publiceringar/tidningar/editioner – men inte tredubbelt arvode.

Frilansarna konkurrerar ut varann. Somliga blir kvar – andra försvinner. Det sammanlagda antalet frilansar sjunker. Det är – inför framtiden – den värsta följden av kultursidornas sammanslagningar och samarbeten.

Jämför med idrotten: fotboll, hockey eller vilken sport som helst. Utan bas – ingen topp. Om de skånska/svenska tidningarna vill ha kultursidor och om kultursidorna vill ha bra och kunniga kritiker, så måste nya, oetablerade skribenter ha möjlighet att publicera sig. Annars kommer allt färre att vilja skriva kulturkritik. Och bland dem, som väljer att göra något helt annat, kan de mest intressanta kritikerna ha försvunnit.

Följande skrev Malin Krutmeijer på kultursidan (HD/NST/LP den 23/1): ”Att man gör detta är förstås för att spara pengar. Men hur mycket kan det rimligtvis handla om? Och är en så drastisk minskning av mångfalden i vår faktiskt stora och folkrika region värt det?”

Det handlade om Kvällsposten. Men det kunde – nästan – lika gärna ha handlat om Helsingborgs Dagblad.

Malin Krutmeijer:

– Så tänkte jag inte när jag skrev. Det var inte menat som kritik mot HD. Även om det kan tolkas så.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag tror kultursidan blir gemensam, mer eller mindre. Det krasst ekonomiska segrar nog i längden. Men jag ska slåss för att det inte genomförs.

Robert Dahlström, kulturredaktör på YA/TA:

– En enda konkret sak har vi bestämt: nästa påsk ska vi samarbeta om en gemensam konstbilaga i Allehandorna och Kristianstadsbladet.

Sören Sommelius:

– Om de satsar, slår ihop kultursidorna och budgetarna, så kan det bli bra.

Från och med nästa år ska Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ägas och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Också ett nytt tryckeri för alla tre tidningarna planeras.

Ska de fortsätta som separata tidningar eller liksom HD/NST/LP bli editioner av varann? Och vad händer, för att hålla kvar kulturtemat, med tidningarnas kultursidor?

I dag lever de två kultursidorna under olika ekonomiska villkor. Det är lätt att se. Sune Johannesson i Kristianstad kan publicera en betydligt högre procent egna frilanstexter än Robert Dahlström i Ystad. Budgeten tvingar YA/TA:s kulturredaktör att använda mycket PM-material (byråtexter som publiceras i tidningar över hela Sverige).

YA/TA skulle absolut vinna på om kulturbudgetarna slogs ihop och omfördelades – därmed inte sagt att kultursidan/bevakningen skulle vinna på att bli gemensam med Kristianstadsbladets.

Per Rydén:

– Vi kan inte ha så många färre tidningar i Skåne. För att slå vakt om de många rösterna är det viktigt att tidningarna förändras långsamt.

H Inge Gyllin:

– Den lokala tidningen är sitt eget varumärke. I Bromölla vill man inte läsa om Trelleborg, för att ta extremerna. Det gäller att vara försiktig med materialet.

Margaretha Engström:

– Det handlar om administrativt samarbete, lönehantering och abonnemang. En sammanslagning av tidningarna skulle vara förödande för det lokala. Däremot kan det finnas kompletterande material, som när Kristianstadsbladet åker till Köpenhamn.

Sune Johannesson:

– Det skånska kulturtidningslandskapet blir allt mindre. Först Arbetet och sen HD-NST. Nu står vi i tur.

Robert Dahlström:

– Samarbetet får inte inkräkta på redaktionernas integritet. Grundinställningen måste vara att hylla mångfalden.

Skåne är stort. Avståndet mellan Ystad och Trelleborg är långt. (I Trelleborg klagas det på att det står för lite om konst i Sydvästskåne och för mycket om Österlen.) Ännu längre är det mellan Trelleborg-Ystad-Kristianstad.

Ska det geografiska avståndet bestämma tidningarnas – och kultursidornas – framtid? (Glöm inte: det är längre ändå mellan Stockholm och Skåne…)

(Kvällsposten 2003)

Detta var den andra artikeln om tidningssamarbete i Skåne. Citaten är hämtade från samtal med de citerade. Ännu en artikel följer…

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är läget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

Gårdagens och morgondagens kultursidor: från kulturkritik till kulturjournalistik

Det kan inte hjälpas att följande måste bli högst personligt och subjektivt. Men sturskt nog tror jag att erfarenheterna från mitt yrkesliv som kulturjournalist kan ge ett visst perspektiv åt den debatt som Anders Mildner inlett (den 15/2) om den förändrade kulturkritikerrollen.

Enligt Mildner ”försvinner kritikern”. Just nu alltså, på grund av nätet. Ett allt större överflöd av kultur är tillgängligt blott ett tangentklick bort och ”tipsautomatiseringen” riskerar att göra kritikern överflödig.

Men ursäkta, detta började väl inte nu? Såväl tidningarnas kultursidor som kritikerrollen har ju förändrats – kontinuerligt – ända sen jag skrev min första text till en kultursida. Det var på hösten 1968.

Då måste man vara poet för att bli kulturredaktör på en svensk dagstidning – åtminstone sågs det som en merit. Detta nämns som en historisk markör: Hur många av dagens kulturredaktörer har gett ut en diktsamling?

Diskussionen om framtidens kulturkritik/er måste placeras i ett större sammanhang, både vad gäller tid och journalistik.

Även om dagstidningarnas kultursidor hade börjat bredda sig till populärkultur redan 1968 så har kultursidornas stora förändring skett genom integreringen av så kallad hög- eller fin- och så kallad låg- eller populärkultur.

Jan Karlsson har inte rätt för sig när han (26/2) påstår att pop- och rockjournalistik skulle vara mer lättviktig än akademisk agitation, vilket jag antar innefattar litteratur-, konst- och klassisk musikkritik. Av en bra rockkritiker krävs lika stor ämneskunskap och – minst – lika god formuleringsförmåga som av en litteraturkritiker. Punkt.

Kritiken i kulturjournalistiken. Kritikern i kulturjournalisten. Det är vad nu- och framtiden handlar om för kritikerrollen. Att kritikern är och måste vara en del och roll – av flera – för en kulturjournalist; inte något fristående, speciellt och specifikt.

Under ganska många trygga år har ett antal kritiker haft fasta avtal med stora dagstidningar. De kunde försörja sig som kritiker. Under dem har det funnits en annan kritikerkår som regelbundet sålt texter till landsortens kultursidor.

Nu är det – till största delen – slut med detta. Det finns flera anledningar: tidningarnas försämrade ekonomi, kultursidornas minskade utrymme och – framför allt – prioriteringen av kulturjournalistik framför kulturkritik. De flesta kritiker som förlorat sina regelbundna uppdrag är akademiker – inte journalister.

På ett individuellt och personligt plan är det förstås sorgligt, men jag är inte så säker på att det måste vara dåligt – varken för dagens tidningsläsare eller framtidens kritik.

När halvgamla journalister med rädsla i rösten muttrar att det utbildas för många nya journalister, så brukar jag svara: Vem är för många? Det kan ju vara jag eller du som ska ersättas av någon ny och bättre…

När journalistelever, också med framtidsrädsla, undrar om de vågar satsa på journalistik, så brukar jag utbrista: Åh, om man vore 20 år igen! Vilken spännande tid! Allt är både omöjligt och möjligt. Framtiden får man skapa själv. Man kanske skulle bli kulturjournalist?

Att professionell kritik inte skulle behövas längre när det finns automattjänster och mängder med nätsidor/sajter om musik, litteratur med mera – det tillåter jag mig att tvivla på eller åtminstone återstår det att se.

Kommer Spotify att satsa på en kvalificerad och dyr musikredaktion? Hur många nätsajter, som drivs av stort intresse men oavlönat och på fritiden, kan bli mer än nördiga, så att man litar på urvalet av kultur och därmed de åsikter som framförs?

Det är viktigt: kulturkritik ska vara så kunnig att den går att lita på.

Framtidens kulturkritiker måste vara kulturjournalister, som behärskar kulturjournalistikens alla områden: intervjuer, bakgrunds- och andra artiklar, krönikor och debatter, recensioner och tipsspalter, skriva kort och längre.

De måste arbeta för nät och papper, dagspress (om den finns) och tidskrifter, både kultur- och kommersiella, kanske göra radio också, kombinera bättre arvoderade jobb med sämre (och oavlönade), driva egna bloggar, hålla föredrag och ge ut e-böcker med lång, analyserande kulturkritik.

Alltså: framtidens kulturkritiker = kulturjournalister måste vara om sig och kring sig om de ska få nåt i sig och på sig.

Som av en händelse liknar detta hur jag har jobbat under mina år som kulturjournalist, inte för att jag sett in i framtiden eller ens tänkt på det utan för att det varit enda sättet att både kunna skriva om det jag vill och försörja mig (och oss).

Liksom Anders Mildner tycker jag det är märkligt att kulturkritiker och även kultursidesredaktörer – detta gäller också andra journalister och hela tidningsvärlden – iakttar hur mediaverkligheten förändras utan att förändra sig själva. Tidningsartiklar läggs på nätet, någon sätter ihop en Spotify-lista, en annan länkar till YouTube. Det är väl allt.

Varför använder sig så få – om ens några? – av interaktionen mellan papper och nät för att fördjupa och bredda kritiken/journalistiken? Möjligheterna är ju fantastiska – ja, oändliga.

(Kristianstadsbladet 2013)

Även Tomas Lidbeck gjorde ett inlägg i debatten (den 20/2).

Anders Mildner, som inledde debatten, fick också slutreplik (7/3). 

I deckarhyllan: K. Arne Blom

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Res med Claes Hylinger i fåtöljen

Claes Hylinger
Till främmande land
(Bonniers)

Precis som Hylinger sitter jag i fåtöljen. Jag läser och reser.

Vi reser ”Till främmande land”, som Claes Hylingers nya handbok heter. Ordet handbok syftar dels på formatet (en lagom stor bok att ha i handen på bussen eller i sängen, lagom korta stycken att suga på mellan ett par hållplatser), dels på funktionen (en guide till resandet i livet, lika mycket som i geografin).

Ibland får jag vara Claes Hylingers sällskap på längre resor: de kan gå till Patafysiska Kollegiet i Paris eller pensionatet där Evert Taube bodde i Antibes, till caféet i hörnet av Avenue Al Nasr och Boulevard Khalid Ibn Walid i Damaskus eller Gül Babas grav i Bukarest, till National Portrait Gallery i London eller längs en vandringsled vid Kebnekaise.

Ibland går resan till Hylingers vardagsrum i Göteborg, vilket inte behöver vara en kortare resa. För vart reser vi längst, om inte inom oss själva, med våra tankar?

Det var inte meningen att detta skulle bli någon polemik, men nu blir det så ändå. Strax innan jag satte mig för att skriva min recension råkade jag slå upp Dagens Nyheter. Också där fanns en recension av Claes Hylingers nya bok. I den stod följande: ”Man söker inte de stora sammanhangen eller den stora världen om man anammar Hylingers kortprosa.”

Så fel – så felläst och felrest, så felförstått.

Det är klart, ansluter man sig till politikens, ekonomins och massmedias – marknadens! – definition av Stora Världen, så tycker man väl att Hylinger ägnar sig åt världsliga smått- och futtigheter.

Men (obs! sann klyscha!) ingenting är starkare än sin svagaste länk, det gäller både cykelkedjor och världen. Och hur roligt är det med ett pussel, där bitar fattas? Man ser ju inte vad pusselbilden föreställer.

Också en syrisk pannkaksbagare, en engelsk museivakt, en indisk-engelsk skoförsäljare, en ”okänd” fransk författare vid namn Maurice Magre, den mer kände svenske författaren Lars Gustafsson, den tunisiske guiden Herr Omar (?!) och Hylingers bror (för att nämna några personer i boken), också Claes Hylinger själv, jag och den (o)nämnde recensenten i DN (som heter Jonas Thente, utlånad från GP) hör till världen.

Ja, man kan faktiskt säga att de – vi – är världen. För vad är världsekonomin/politiken/marknaden beroende av, om inte ”den vanliga lilla människan”; allihop och envar.

Medan somliga betraktar världen med skygglappar, flanerar Hylinger genom livet och världen med en syn lika skarp som en hök. Han promenerar på gatorna i Damaskus, Paris och Göteborg och söker livspusslets borttappade bitar.

Sina rapporter om livet, människorna och världen formulerar han på en prosa som är lyrik. (Någon gång diktar han också med ofvandahlska rim.)

(KvP 1998)

Så föddes rocktidningen Schlager

Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.

Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.

Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”

Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.”
BE

Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.

Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).

Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt.
TH

Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!

Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…

Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?

Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det?
BE

Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.

Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.

Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.”
TH

Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.

Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså.
BE

Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.

Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken.
TH

Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.

Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.

Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren).
BE

Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.

Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.

Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan.
TH

Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).

Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.

Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.

Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik.
BE

Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.

För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.

Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.

Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på.
TH

Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!

Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.

Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.

Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet.
BE

Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.

På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.

Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.

Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.

Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde.
TH

Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?

1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.

De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.

Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.

För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…

Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt.
BE

Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?

Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.

Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats.
TH

Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.

Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.

Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.

Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.

Skåne i augusti 2011
Bengt Eriksson och Thore Soneson

(Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)