Etikettarkiv: kristoffer Rostedt

Ny ”svensk” jazzsångare (ja, manlig alltså): John Venkiah

John Venkiah Trio
Things change
(Volenza)

johnvenkia_cdPIANOJAZZSÅNG. Först kom en förhands-CD som började med ”Alice In Wonderland”, ett av sångspåren. Sen ändrades låtordningen så att skivan istället ska inledas med instrumentala ”I Mean You”.

Stor skillnad! Det ger två olika förstaintryck som präglar albumet ”Things Change” med John Venkiah trio på var sitt sätt.

Sång- och instrumentalspår varvas. Hälften av materialet kommer från jazzhistorien (Coleman Hawkins, Thelonious Monk och Duke Ellington finns bland upphovsmännen) och hälften är egen musik.

Genremässigt hörs ingen skillnad. Venkiah är så förankrad i amerikansk standardjazz att hans kompositioner saknar tidsangivelse.

När John Venkiah sjunger så händer något med hans pianojazz. Den växer – ja, pånyttföds. De påverkar varann: sången föds ur pianot och rösten inspirerar pianospelet.

Fin närhet mellan röst och ackompanjerande piano, som i solopartierna bygger vidare på melodin, harmonierna och även den stämning som sången skapar.

”Alice In Wonderland” är musikalaktig Disney-jazz, ”Good Morning Heartache” (inspelad av bl a Billie Holiday) blir blåögd blues och ”Till There Was You” (känd med Beatles) har fått en mjuktuff tolkning. Titelspåret och ”Iris” är Venkiahs egna: stilla, vackra ballader.

Men i instrumentalspåren händer inte mycket av det ovannämnda.

Venkiah är en så teknisk pianist att tekniken vill lägga sig i vägen för känslan. Han spelar överskickligt men också försiktigt, anonymt och småtråkigt. Till skillnad mot när han sjunger, då kommer känslan först.

Något mer liv- och kraftfullt blir det när Simon Petersson, bas, och Kristoffer Rostedt, trummor, får utrymme och luft att driva på musiken. Inte heller det sker tillräckligt ofta.

John Venkiah är bäst – mycket bättre, mer intressant och lovande – som pianojazzsångare på vägen mellan Nat King Cole och Michael Bublé eller Joe Stilgoe, om ni föredrar honom. Jag inväntar nu ett album med titel typ ”John Venkiah Sings” eller bara ”Songs”.

(Lira 2014)

Annonser

”Min” jazzfestival i Ystad: John Venkiah Trio

Så var årets jazzfestival slut i Ystad. I år rusade jag inte, som i fjol, runt som en förgiftad råtta, såg och hörde allt jag hann. Men några konserter besökte jag förstås och skrev om. Den här veckan, fr o m måndag den 6/8, lägger jag ut en recension per dag på bloggen.
_________________________________________________

John Venkiah Trio feat. Jakob Lenberg
Hos Morten Café

Både melodiskt och småsvängigt, också improvisationerna pendlar mellan det förstnämnda och det senare.

Jan Lundgren kan säkert ha rätt när han presenterade John Venkiah som den bästa pianoelev han haft (på Malmö musikhögskola). Men hur lovande och bra som Ventiah än spelar så är han fortfarande en alltför anonym jazzpianist, i mina öron.

Hans oftast lätta, mjuka pianofingrar styr och dirigerar.

Simon Peterssons kontrabas och Kristoffer Rostedts trummor samspelar med – det vill säga kompar – pianot, inte tvärtom. Trion utbyter sällan musik och erfarenheter.

Som bäst: stilla, vackert och ömt. Och välspelat. Men tonerna når aldrig in och griper tag i mitt hjärta.

John Venkiah Trio med gästtrumpetaren Jakob Lenberg. Mobilfoto: Bengt Eriksson

När trion förvandlas till kvartett med gästande trumpetaren Jakob Lenberg, som också han spelar med melodiskt, vacker och klar ton, blir resultatet precis så: pianotrio plus blåssolist.

Alltså ännu lite mer av det redan nämnda. Sammantaget: småtrevlig men alltför stilla jazz i eftermiddagsvärmen på caféets bakgård.

(Ystads Allehanda 2012)