Ystads kvinnliga jazzfestival

Pianisten, kompositören och arrangören Carla Bley hörde jag första gången på 70-talet. Vilken egenartad jazzmusik: spännande och annorlunda, liksom intrikat. Så bra! Hon blev genast en av mina jazzfavoriter. Något år senare utbrast sångaren och basisten Jack Bruce (känd från 60-talsbandet The Cream): ”Den kvinnan kan inte spela!”

Än idag, när jag hör en kvinnlig musiker, kan det här minnet komma upp i huvet. Det är ju något konstigt med musik (ja, med all kultur). Många frågor men inga definitiva svar: Vad beror musiksmak på? Hur ska kvalitet definieras? Vad betyder musikalitet?

Erfarenhet, svarar jag. Förväntningar och fördomar. Rädslor kontra nyfikenhet. Vad livet – och musiken som livets ljudspår – innebär: en karta med färdvägen utstakad eller en skiss med utrymme för improvisationer. Matematik eller upptäcktsresa; regler eller öppna sinnen.

För någon vecka sen tänkte jag senast på Bley och Bruce. Under VIP-konserten för Ystad Sweden Jazz Festival stod Jan Lundgren, festivalens konstnärlige ledare, på scenen i Ystads teater och berättade att årets jazzfestival skulle innehålla fler kvinnliga musiker än någonsin. Idag, sa Lundgren, finns ingen skillnad i kvalitet mellan kvinnor och män i jazzmusiken. Det var så bra sagt att jag glömmer hur han tidigare år har svarat på frågan om kvinnlig medverkan.

Ett av de nykomponerade musikstyckena som Sofia Project framförde på årets jazzfestival i Ystad. 

Min stora upplevelse på årets jazzfestival blev Sofia Project: ung, kvinnlig septett med Naoko Sakata (piano), Ingrid Hagel (violin och sång), Ellen Pettersson (trumpet), Izabella Effenberg (vibrafon), Ellen Andrea Wang (kontrabas) och Dorota Piotrowska (trummor) som under ledning av Nicole Johänntgen, saxofon, spelade ihop för första gången. (Jag nämner samtliga så kan den som vill googla efter mer information om musikerna.)

Sprudlande spelvilja och glupsk nyfikenhet på musikens – och livets – uttrycksmöjligheter. Sofia Project tände en het sol i hjärtat när jag lyssnade.

Också Worlds Around – en likaså kvinnlig jazzseptett som satts ihop för just den här festivalen – med Tineke Postma (saxofon och ledare), Susanna Santos Silva (trumpet), Karin Hammar (trombon), Sandra Hempel (elgitarr), Simona Premazzi (piano), Linda Oh (bas) och Michala Østergaard-Nielsen (trummor) bjöd på egna låtar och lyhört samspel. Inte lika friskt vågat men desto mer av erfarenhet. Trombonisten Nisse Landgren hade satt ihop en orkester med kvinnliga vänner: Rigmor Gustafsson (sång), Karolina Almgren (saxofon), Ida Sand (sång och piano), Eva Kruse (bas) och Malin Almgren (trummor).

Så här kan jag fortsätta att räkna upp: sångerskor och kapellmästare med eget förhållande till jazztraditionen som Lina Nyberg, Johanna Jarl och Linnea Hall, pianisten Cecilia Persson, den blandade gruppen We Float och så vidare.

Någon påpekade från scen, lite urskuldande, att de kvinnliga musikerna inte var där för att de är kvinnor utan på grund av sin musikaliska kvalitet. Men hänger inte det ihop – särskilt i jazz, som handlar om att uttrycka sig själv? Jorden runt växer kvinnor upp i manssamhällen och får andra erfarenheter än män. När de uttrycker sina liv och erfarenheter genom musik så bör väl resultatet åtminstone delvis bli annorlunda?

Spelar saxofonisten Nicole Johänntgen som en hel karl? I mina öron spelar hon som en hel kvinna, eller låt säga människa. Kontrabasisterna Linda Oh och Ellen Andrea Wang kör inte med såna där machobasgångar som är vanliga i jazzen. Michala Østergaard-Nielsen är en nyfiken stigfinnerska på sina trummor. Fyra kvinnor som spelar som sig själva.

Till sist ännu en gång: Vad är musikalisk kvalitet? Spelskicklighet, jovisst. Men personlighet är ännu viktigare, modet och viljan att gå en annan, egen väg. Precis det som Jack Bruce inte begrep (eller skrämdes av). Ta det nu som en uppmaning, Jan Lundgren! Boka Carla Bley till nästa jazzfestival!

(Ystads Allehanda 2015)

Praktikanten på Allehanda

Trelleborgs Allehanda var en av de första tidningar som jag jobbade på. Förresten jobbade… Det skulle vara praktiktermin på Journalisthögskolan men tidningar har sällan uppfattat praktikanter som annat än en extra journalist.

Genast sattes jag på att jobba en söndag och ta emot resultat från Jägersro. Det gick ju inte. Som om det inte räckte med att hästarna döpts på trav & galopp-engelska så uttalade rapportörerna dessutom namnen på trelleborgskånska. Snacka om obegripligt för en söder om söderkis, alltså Stockholm.

Jädra liv! Spelarna ringde och undrade vilka kusar som egentligen vunnit. Inte ett namn rätt! Därefter fick jag göra mer av det jag ville på tidningen.

Till exempel presentera Discoteque Etiquette, granne med tidningen på Östergatan, och låta ägarna, Tommy Mårtensson och Åke Widerberg (finns de kvar i stan?), utgjuta sig över Trelleborgs myndigheter som inte bidragit ekonomiskt. De drömde om en större lokal i tre våningar: popband, diskotek och viskällare.

Krönikören vid typ den tiden. Foto: Birgitta Olsson 

När Ola & The Janglers spelade i Parken så intervjuade och recenserade jag. Också Dr Jack, ett band från Svedala, som spelade blues och deltog i tävlingen Sydsvenska Popparaden presenterades inför finalen i Trelleborgsparken.

Men när jag sen dristade mej till att recensera en klassisk konsert i Församlingshemmet så uppstod en smärre insändarstorm. Jag råkade recensera såväl musik som publik och – inte minst – akustik. Det sistnämnda var tydligen ett ömt öra.

Oj, nu ser jag ju också vilka fantastiska musiker som spelade! Både Tore Uppström, piano, och Dorothy Irving, sång, var där.

I min klippbok (i början av den journalistiska banan var sånt viktigt) finns också en hyllning till utställningarna på Trelleborgs Museum och amanuensen Ulla Ahnfelt, som fanns där redan då, 1968. Visst blev hon kvar som chef för museet ända till år 2003?

”TA:s reporter” satte dessutom på sej kockmössan – fotot togs på Stadshotellets restaurang – för att visa att även karlar kan ”steka något riktigt läckert”, enligt bildtexten.

Två recept: Trelleborgslåda och Köttgryta. Ganska avancerade rätter med ingredienser som tryffel (vit) och vattenkastanjer (inhackade), soja och chili. Fast mest imponerad blir jag själv av vin- och ölvalet: ”spetsa gärna ölet med kumminbrännvin”.

Detta tilldrog sej i oktober 1968 och jag hade varit 21 år = myndig och haft rätt att köpa ut på Systemet i fem månader. Snabbt avancerat!

Det blev bara en månad på TA. Praktiken fortsatte på pop- och ungdomstidningen HEJ! i Helsingborg. Om ni inte minns eller var med så beskrevs HEJ! av Ludvig Rasmusson, då popkrönikör i Dagens Nyheter, som i ”nästan alla stycken” bättre än Bildjournalen.

Mina skivrecensioner i TA sept / okt 1968:
Svante Thuresson: ”Du ser en man”
Ola & Janglers: “Let´s Dance”
Spooky Tooth: “Spooky Tooth”
Big Brother and the Holding Company: “Cheap Thrills”
Jim Webb: ”Sings Jim Webb”

(Trelleborgs / Ystads Allehanda 2006)

Salsa från New York

Olika artister
Salsa Heat! Classic Salsa & Latin Grooves From The Vaults Of Fania Records
(Charly)

The Best Of Ray Barretto, Celia Cruz, Rubén Blades, Fania All Stars, Johnny Pacheco, Eddie Palmieri, Tito Puente, Willie Colón respektive Joe Cuba Sextet
(Charly)

Joe Bataan
Subway Joe / Gypsy Woman
(Nascente)

En av mina stora musikupplevelser hade jag en lördagnatt i New York 1979. Platsen var Sheraton Center Hotel. Där arrangerades en latinamerikansk helafton med mat, dryck, musik och dans. Hur mycket folk kan det ha varit? Kanske uppåt 3 000 personer. Samtliga var latinamerikaner – med undantag för min hustru och jag.

Familjer och släkter satt tillsammans. Enlitersflaskor med whisky stod på borden. Männen var klädda i kostymer och färggranna skjortor. De hårt sminkade kvinnorna hade smala långklänningar med slits. Det dansades nära och vilt. Erotiken parfymerade luften.

På scenen stod sångerskan Celia Cruz, trombonisten och sångaren Willie Colón samt sångaren Rubén Blades. Musikformerna var son, mambo, chachachá, rumba, guaracha, merengue, boogaloo med mera. Eller, för att använda samlingsnamnet, salsa.

Idag brukar all musik från Kuba benämnas salsa. Men den riktiga, i betydelsen första, salsamusiken spelades i New York från 60- och in på 80-talet. I New York möttes musiker från bland annat Kuba, Puerto Rico, Dominikanska republiken och Colombia. Respektive lands musiktradition blandades med jazz, rhythm & blues och funk. Resultatet blev en latinsk storstadsmusik som kallades salsa. Ett passande namn: den latin-musik som rördes ihop i New York var välblandad och kryddstark.

Framför allt skivbolaget Fania – med musikern Johnny Pacheco som en av grundarna – spelade in salsamusiken. Dubbelsamlingen ”Salsa Heat!” innehåller smakprov med Fanias främsta musiker och sångare. När jag återhör musiken så häpnar jag. Dels för att musiken är så bra, den håller fortfarande. Dels för att salsamusiken från New York var så innehållsrik: sångarna och musikerna är så olika varann, var och en skapar sin egen musikstil inom salsans ramar.

Orkestern är oftast uppbyggd på samma sätt. Blåssektionen, som spelar tufft och hårt i stil med tidig jazz, duellerar med rytmsektionen, som innehåller congas, timbales och ett piano, som spelar bakvända ackord. En kör, som svarar solosångaren, ingår också.

Ur orkestern kan i stort sett vilket musikinstrument som helst lyftas fram och bli soloinstrument. Johnny Pacheco spelar fågellätta toner på tvärflöjt. Mongo Santamaria och Ray Barretto är variationsrika congatrumslagare. Tito Puente slår trumpinnesnabbt och virtuost på timbales. Willie Colón spelar stötig, brötig trombon. Eddie Palmieri hamrar eldfängt och rytmiskt på piano.

Bland sångartisterna finns Celia Cruz, som kallats ”salsans drottning” och blivit en levande legend både på Kuba och bland latinamerikaner i USA, Hector Lavoe och inte minst Rubén Blades, som med sina sånger om invandrade latinamerikaner är den mest politiske salsasångaren. Flertalet av de ovannämnda har också varit medlemmar i superorkestern Fania All Stars.

New Yorks salsamusik skildrar en musikalisk resa från Karibien och Latinamerika till USA. Plötsligt står de traditionella musikformerna på en gata i New York. Människor rusar. Bilar tutar och kör. New York-salsa låter, nästan, som om gammelgubbarna i Buena Vista Social Club bjudit in George Clinton och Miles Davis.

Hör bara, för att ta ett exempel, låten ”Subway Joe” med Joe Bataan. Snabba handklapp. Smattrande timbales. Blås som fräser. Bataan halvt sjunger, halvt rappar. Kören sjunger doo-wop. Kort sagt: livsfarlig gatumusik som får det att rycka i hela kroppen!

För den som efter ”Salsa Heat!” vill höra ännu mer finns också nio dubbla ”Best Of”-samlingar. Ska jag rekommendera några så blir det i första hand Fania All Stars, Celia Cruz, Rubén Blades och Willie Colón. För den som vill höra mer av den hårdkokte Joe Bataan finns hans två första och tuffaste LP-skivor samlade på en CD.

(Hifi & Musik 2002)

Med munstycket till hjärtat

Rémi Panossian Trio feat.
Nicole Johänntgen & Nicolas Gardel
Ystads konstmuseum

Nicole Johänntgens saxofon och Nicolas Gardels trumpet spelar jämsides: diskuterar, käbblar, samsas och käbblar igen. Enbart blås, så börjar det.

Rémi Panossians pianotrio med Maxime Delporte, bas, och Frédéric Petitprez, trummor, lägger till ett bastant, rytmiskt komp. Samtidigt som saxofon/trumpet fortsätter att placera blåstoner bredvid, runtom, med och mot varann.

Vackra toner som spelas unisont – eller nästan – så att liksom en tredje blåsare dyker upp mellan dem. Som en liten blåsensemble.

Tyngre och rockigare men en bra förlyss- och titt på saoxofonisten Nicole Johänntgen.

Fri form i en form. Experimentellt men ihophållet. Och till allt tyngre och tuffare piano, bas och trummor. Jäkla tryck nu! I ett pianotrionummer (utan blås) blir det snudd på rock’ n’ roll, blues och funk. Typ tuff bop som kränger. Rock som krumbuktar sig.

Samtliga är välspelande och hårdsvängiga. Fast årets vikarierande tornblåsare, alltså Nicole Johänntgen, glänser speciellt i sina solopartier.

Övriga spelar jazzmusik medan Nicole spelar med och ur sig, hela sig. Hon sätter munstycket till hjärtat: andas, samtalar, berättar. Än vackra toner, än smärtsamma, kvidande. Improviserat kring melodin och temat, som i livet.

(Ystads Allehanda 2015)

I den svenska jazzsångens CD-spelare: Mimi Terris

Mimi Terris
Flytta hemifrån
(Calibrated Music)

På sitt nya album ”Flytta hemifrån” har Mimi Harris skapat sin egen nisch inom svensk jazzsång. Ja, det är som om hon placerar hela Sveriges kvinnliga jazzsånghistoria i nutiden.

Hon har inte bara gjort och sjunger egna låtar med svenska texter utan det musikaliska resultatet har blivit som en sammanfattning av all kvinnlig svensk jazzsång, både utan och inom citattecken.

Alice Babs och Monica Zetterlund, kvalitetsschlagersångerskan Ulla Billquist och de tidiga jazzrefrängsångerskorna Sonia Sjöbeck och Britt-Inger Dreilick är bara några som – nej, inte hörs men anas – i Mimi Terris sång.

Musiken och texterna rymmer nog också influenser från både Olle Adolphson och Povel Ramel. Vad sägs om raderna med de oväntade rimorden ”fastän jag gett upp och lämnat skutan / som jag leva må förutan” ur sistaspåret ”Kärlekens bokslut”.

Jazzigt á la Ramel och Babs i till exempel inledande ”Flytta hemifrån” och ”En paradvåning”, medan ”I drömmen” är mer gammalmodigt schlageraktig, ”Varde ljus” har blivit en långsam svensk blues med känsla av vals, ”Skeden” är tuffare swingblues, ”Bessa” får väl kallas sambabossa och ”Tango i det djupa” är just en tango. Och så vidare.

Vardagsfyndiga texter som på Mimi Terris tunga går exakt ihop med tonerna. Hon anpassar också rösten till musikformerna och texterna, sjunger än med strävare och än med ljusare röst.

Variationerna poängteras av alla skickliga musiker som byter av på diverse instrument. Mina öron fastnar främst för Mattias Carlsons klarinett, Måns Perssons gitarr, Johan Olssons piano och Filip Runessons smäktande, suktande violin.

(Lira 2015)

Allfolkjazz utan bestämd geografi

Hannah Tolf
The Park
(Havtorn)

Hannah Tolf är ännu en (jazz)sångerska och kompositör som skapat ett eget musikaliskt utrymme och därmed sin egen musik och genre.

Jazz eller inte jazz? Som ofta numera en personlig definitionsfråga. Soloalbumsdebuten ”The Park” kan lika gärna placeras i facket för nutida folk- och världsmusik.

Atmosfäriska ljud, som enligt beskrivningen på det medföljande bladet kommer från en fors i Pyrenéerna och en morgon i Mexiko City, skapar en park- eller snarare större naturkänsla tillsammans med Hannah Tolfs sång och ett antal körsångerskor.

Sång, förresten. Jo, hon sjunger melodier, där det folkmelodiska blandas med influenser från gospel, blues och jazz, men ännu mer använder hon också sin röst för att skapa ljud som i sin tur bidrar till att skapa stämning.

Oftast – men inte alltid, det handlar ju om naturen – stilla och vackert, meditativt på ett sätt som inspirerar och aktiverar snarare än motsatsen.

Fascinerande också att de musiker som hon samarbetar med på skivan – stommen består av Per Walfridsson, piano, Donovan von Martens, bas, och Anna Lund, trummor – förstås bidrar till stämningsskapandet (tillsammans med gästande trumpeter, trombon och rytminstrument) men i de instrumentala partierna också blir en egen jazztrio.

Liksom för sig: en konsert i konserten, sin egen skiva i skivan. Genre: allfolkjazz, typ Jan Johansson utan bestämd geografisk hemvist.

Nog är det häpnadsväckande att det kommer så många personliga – ja, säregna – svenska album med nya, unga jazzartister. ”The Park” är ännu ett.

Hannah Tolf har redan nu börjat skapa ny, spännande och bra (jazz)musik och hon lovar ännu mer. Också jazztrion Walfridsson, von Martens och Lund skulle jag vilja höra mer av, både ihop med Hannah och på egna händer.

(Lira 2014)

Isabella Lundgrens 78-varvsång

Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio
Ystads teatercafé

Isabella Lundgren sjunger som en 78-varvare. Så som inspelningstekniken fick jazzsångerskor att låta förr tiden: gällt och lite vasst. Hon kunde varit samtida med Billie Holiday eller en ung Monica Zetterlund. Samtidigt kunde hon inte ha varit det.

Hennes sång börjar vid jazzens födelse i New Orleans och reser genom jazzhistorien. Repertoaren består av ”söndersjunget” material ur Den amerikanska sångboken – som ”That Old Black Magic”, ”Somewhere Over The Rainbow”, ”Stormy Weather” och ”Moon River”.

Det mesta har de flesta i Ystadteaterns fullsatta café hört förut. Men aldrig så här! Isabella Lundgren må vara ung, lite mer än 20 år bara, men hon har redan förmågan att placera de gamla välkända låtarna här och nu, framföra dem genom sig själv.

Isabella Lundgren och Carl Bagge med musiker från en annan konsert. En av mina absoluta favoritlåtar: ”I dina kvarter”.

Specialitet: sänka tempot så att snabbare låtar blir ballader och ballader går långsammare ändå. Det kan verka som om en enda rad i en sång tar fem minuter att sjunga. Hon balanserar melodi mot rytm som om de vore tio – ja, hundra – glas på en tallrik på ett balansrör högt upp i luften.

Bob Dylans ”It Ain´t Me” – ur Det nyare amerikanska sånghäftet – har aldrig framförts så stilla och eftertänksamt. Isabella presenterar varje sång eller snarare låttext, så kanske väljer hon också låtar efter texterna. Ändå känns det inte som om hon tolkar just dessa ord utan sångerna träffar snarare en punkt djupt inuti henne och föder något annat och nytt, hennes egen tanke och känsla, som hon uttrycker och förmedlar.

Carl Bagge Trio med honom själv på piano, Niklas Fernqvist, kontrabas, och Daniel Fredriksson, trummor, ackompanjerar = följer sången. Isabella Lundgrens röst grundlägger musikens karaktär. Trion stöttar med harmonier och rytmer, instrumentala mellanspel som blir mer än så och några inspirerade solon. Särskilt Fernqvist spelade några riktig fyndiga, melodiska bassolon.

(Ystads Allehanda 2013)

Sång- och basduett

Kristin Korb
Autoseum, Simrishamn

Det börjar tamt och försiktigt. Men Kristin Korb spelar och sjunger upp sig allt mer. När hon vid slutet av konserten framför jazzstandarden ”Green Dolphin Street” som solonummer, alltså inget komp utan endast kontrabas och sång, är hon som allra bäst.

En nära, samverkande duett mellan bas och röst, som både sjunger med och utan ord. Lite grann av samma känsla som när en jazzpianist också börjar sjunga. Vilket får amerikanskan Kristin Korb, bosatt i Danmark, att bli en speciell jazzbasist såväl som en speciell jazzsångerska.

Hon blandar mer och mindre kända standardlåtar – bland annat ”You´re Blasé”, ”Flamingo” och ”Cheek To Cheek” fast också James Browns ”I Feel Good” blandas in och blir jazz – med egna kompositioner, som väl kan beskrivas som lite ungdomligare och piggare melodier i den amerikanska jazzsångskolan.

Som ”Finding Home”, ”Something To Celebrate” (ännu utan text) och “A Letter Home” – tre egna låtar, så nya att de kommer med först på nästa album.

Kristin Korb spelar och sjunger ”You´re Blasé” vid en annan konsert, i Haugesund 2013.

På skivorna kan Kristin Korb låta lite för fin och polerad. Hon sjunger med många fler känslor på scen, använder olika röstlägen och uttryck. Friskt vågat och därmed mycket mer vunnet, kunde man säga. Hon spelar bas som hon sjunger: mjukt och melodiskt, håller rytmen och improviserar solon.

Det blir också annorlunda jazzmusik när kontrabasen står i centrum, både för sången och övriga musiker: Magnus Hjorth vid pianot och Snorre Kirk bakom trummorna. Följ basen – så spelar de!

Hjorth är en finurlig jazzpianist som aldrig springer iväg alltför långt från ackorden och melodierna i sina solon, lägger aviga rytmer och målar tangenterna blå. Snorre Kirk gör väl mer sitt jobb, ser till så det svänger, men han har sin egen trumstil: mycket pukor och vispar, ibland spelar han med händerna.

Jag vet inte om den här trion kommer att spela på Ystad jazzfestival i sommar. Men sångerskan och basisten Kristin Korb står på programmet. Missa inte den spelningen om ni missade henne i Simrishamn!

(YA 2014)

Ny ”svensk” jazzsångare (ja, manlig alltså): John Venkiah

John Venkiah Trio
Things change
(Volenza)

PIANOJAZZSÅNG. Först kom en förhands-CD som började med ”Alice In Wonderland”, ett av sångspåren. Sen ändrades låtordningen så att skivan istället ska inledas med instrumentala ”I Mean You”.

Stor skillnad! Det ger två olika förstaintryck som präglar albumet ”Things Change” med John Venkiah trio på var sitt sätt.

Sång- och instrumentalspår varvas. Hälften av materialet kommer från jazzhistorien (Coleman Hawkins, Thelonious Monk och Duke Ellington finns bland upphovsmännen) och hälften är egen musik.

Genremässigt hörs ingen skillnad. Venkiah är så förankrad i amerikansk standardjazz att hans kompositioner saknar tidsangivelse.

När John Venkiah sjunger så händer något med hans pianojazz. Den växer – ja, pånyttföds. De påverkar varann: sången föds ur pianot och rösten inspirerar pianospelet.

Fin närhet mellan röst och ackompanjerande piano, som i solopartierna bygger vidare på melodin, harmonierna och även den stämning som sången skapar.

”Alice In Wonderland” är musikalaktig Disney-jazz, ”Good Morning Heartache” (inspelad av bl a Billie Holiday) blir blåögd blues och ”Till There Was You” (känd med Beatles) har fått en mjuktuff tolkning. Titelspåret och ”Iris” är Venkiahs egna: stilla, vackra ballader.

Men i instrumentalspåren händer inte mycket av det ovannämnda.

Venkiah är en så teknisk pianist att tekniken vill lägga sig i vägen för känslan. Han spelar överskickligt men också försiktigt, anonymt och småtråkigt. Till skillnad mot när han sjunger, då kommer känslan först.

Något mer liv- och kraftfullt blir det när Simon Petersson, bas, och Kristoffer Rostedt, trummor, får utrymme och luft att driva på musiken. Inte heller det sker tillräckligt ofta.

John Venkiah är bäst – mycket bättre, mer intressant och lovande – som pianojazzsångare på vägen mellan Nat King Cole och Michael Bublé eller Joe Stilgoe, om ni föredrar honom. Jag inväntar nu ett album med titel typ ”John Venkiah Sings” eller bara ”Songs”.

(Lira 2014)

I CD-spelaren: Salome Kammer med Weill, Eisler och Brecht

Salome Kammer
I´m A Stranger Here Myself
Songs from Home – Songs from Exile
(Capriccio)

Jag ler, skrattar och undrar: Kan = får man verkligen sjunga och tolka – omtolka – Kurt Weill, Hanns Eisler och Bertolt Brecht på det här sättet?

Så bryskt och fräckt men faktiskt också – just därför – så fullt av kärlek och vördnad.

Ja, vad kan vara mer respektfullt än att gräva sig djupt ner i toner och ord, lyfta upp innehåll och budskap, det man som artist själv har gripits av, och med all kraft förmedla detta till publiken.

Raka motsatsen till ”verfremdung”!

Jag fylls av häpen beundran inför Salome Kammers förmåga att kombinera virtuos ton- och ordbehandling med vilja och mod, allvar och humor.

Kammers nya album, ”I´m a Stranger Here Myself”, med tyska (”Seeräuber-Jenny”, ”Bilbao Song” med flera) och amerikanska kompositioner (som titelspåret) av Weill, mindre känd musik från exilen av Eisler och även Rudi Springs tonsättningar av Brecht förtjänar en plats på skivhyllan bland övriga sångerskor som gjort oförglömliga – än mer traditionella, än mer frisinta – Brecht-tolkningar: Lotte Lenya, Gisela May, Ute Lemper, Teresa Stratas…

Lyssna också in pianisten Rudi Springs som blixtsnabbt följsamt ackompanjerar Kammers röstekvilibristiska krumsprång.

(H&M 2013)