Tag Archives: Människa

De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

John Bauer urt Bland tomtar och troll

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gusave Dorré Rödluvan och vargen

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiren ur Robinson Crusoe 1889

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskopw Tomtebobarnen

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sven Hemmel Ture SventonSist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

Annonser

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag_Hammarskjold UN DPI (United Nations Department of Public Information)

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra CreaTIVE cOMMONS wikipedia Jochr

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Phosphor Works # 1

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Fotograf

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

1973

Gunnel 1hon lever på grönsaker

hon är en buddha i en japansk flöjt

hon bjuder på
hembakat tunnbröd
getost
rött porlande malvaté

ta mej i din famnGunnel 2
krama mej
tills vi blir en
människa
en väldig kraft

på väg till marocko
i en broderad nattskjorta……………………………

Illustrationer: Curt Fredrik Grundel.

(Ur samlingen ”Schlager-dikter och Rock & Roll-lyrik, Förlaget Fem Bröderna Marx 1976)

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Magnus Hedlunds ”ökenstycken”

Magnus Hedlund
Ökenkejsaren och andra stycken
(Bonniers)

Magnus HedlundDet finns två allvarliga humorister i Göteborg. Den andre heter Magnus Hedlund.

”Ökenkejsaren och andra stycken” – titeln på Hedlunds senaste bok – är inte lätt att placera i något litterärt fack.

Boktiteln har hämtats från den första av de 6 inledande biografierna, därpå följer 4 förströelser, 49 passerade städer och 8 möten. Samtliga texter är korta, bara en sida i boken, någon gång en och en halv, några enstaka gånger ännu lite längre, men inte mycket.

Små texter om småttigheter – så skulle Hedlunds bok kunna sammanfattas.

Han skildrar de små stunderna, händelserna och mötena i livet: de som omärkligt passerar medan vi väntar på att det som vi tror är livet ska inträffa.

Men i själva verket är det ju dessa stunder av ”ingenting” som upptar större delen av våra liv. Ja, som är själva livet.

Magnus Hedlund hyllar vardagligheterna. Han (be)visar att ingenting kan kallas futtigt.

Varje möte – med en stad, människa och dag – är, eller kan vara, ett minne för livet. Han livsbejakar läsaren. Man blir varm i hjärtat, man ler och skrattar lite, åt sig själv och livet.

Texterna om passerade städer och möten tycker jag allra bäst om. Hedlund träffar – i det senare fallet stöter ihop med – författaren Lars Gustafsson och boxaren Ingemar Johansson. Ingenting väsentligt blir sagt – ändå lär man känna dem in i deras själar.

Han besöker Bergen, där han åker kabeldragen spårvagn, Borås, där han alltid fått mat av bedrövligaste slag, Reykjavik, där han äter på kinesrestaurang, Lund, där det är långlördag, Syrakusa, där både utgrävningen och toaletten är stängda, osv, osv.

Vart han än reser så händer inget eller ringa, men det händer. Livet pågår hela tiden!

Lika ringa och enkla som upplevelserna kan verka – hans och våra – försöker Magnus Hedlund att få sina skildringar av dem. Prosan är liksom bara nedklottrade anteckningar.

Fast den som själv försökt skriva en enkel och vanlig mening utan minsta lilla krusidull vet att det är inte lätt. Ingenting måste skrivas om så många gånger som den mening vilken för läsaren verkar ha skrivits med lättaste nonchalans.

Som han måste ha slitit, Hedlund, strukit och strukit igen, bytt gamla ord mot nya, för att åstadkomma dessa korta och få meningar!

”Ökenkejsaren och andra stycken” är en mycket rolig bok. Och djupt allvarlig. Precis som livet är, om man tar sig tid att lägga märke till det.

Ursäkta? Jaså, du undrar vem den förste allvarlige humoristen i Göteborg är. Han heter, förstås, Claes Hylinger.

(KvP 1997)

Udda i det fantastiska Malmö

Nene Ormes
Särskild
(Styxx Fantasy)

Malmöförfattaren Nene Ormes gjorde succé med debuten ”Udda verklighet”. Fast lite vid sidan om.

Romanen blev 2010 års svenska bästsäljare bland dem som köper sina böcker hos SF-bokhandlarna. På författarens hemsida finns länkar till en lång rad bloggrecensioner men blott någon enstaka recension på en kultursida.

Både ”Udda verklighet” och uppföljaren ”Särskild” kan, för att anknyta till böckernas viktigaste ord, beskrivas som sära romaner. Genren är urban fantasy och staden är Malmö.

Över staden samlas fåglar i stora flockar. Här bor Udda, en ung kvinna och drömmare. Här finns också fågel- och andra hamnskiftare, rådsmän, mästare, lotsar och ett Orakel, som är bosatt högst upp i Turning Torso (det är ju häftigt, det gillar jag). Någonstans härskar Rådet, vars medlemmar är osynliga, för det mesta men inte alltid.

De kallas – ja, är – sära; till skillnad mot så kallat vanliga människor som Uddas killkompis Daniel.

Udda sanndrömmer om verkligheten som fantasi och fantasin som verklighet. Allt hon ser i drömmarna – som den lilla flickan i en brunn – sker i verkligheten. Men vilken och vems verklighet? Det sägs, bland de sära, att Udda kan välja sina drömmar och att hennes drömmar tar över andras liv.

Hon har en gåva som blir ett hot.

Fantasi blandas med verklighet, nutid med historia, realism med myter, sagor och sägner.

Nene Ormes romaner har beskrivits som skildringar av en parallell verklighet, men jag tycker det blir fel. Om det finns ett budskap i böckerna så är det en lovsång till fantasin.

Hon poängterar varje människas rätt till sin fantasi och dess betydelse för individens verklighetsuppfattning – ja, överlevnad.

Urban fantasy-författaren Nene Ormes. Foto: Andreas Rasmusson

Nya romanen ”Särskild” utspelar sig under Malmöfestivalerna: både den vanliga Malmöfestivalen och de säras egen festival. Hård och tuff, ordagrant livsfarlig. Rivaliserande flockar av sära kommer till Malmö för att kriga mot varann.

Berättelsen leder fram till en uppgörelse på dödligt allvar.

Men vägen dit är krokig. Intrigen hade gärna fått vara mer rak och sammanhängande.

Synd också att Nene Ormes glömmer av eller slarvar bort miljöbeskrivningen, känslan av Malmö. Gator, platser och hus nämns – men de känns inte alltid. Till exempel hade jag velat ha en mer ingående skildring av puben Särskilt.

Å andra sidan vägs detta upp av det intensiva kvinnoporträttet.

Udda är lite som urban fantasy-genrens Lisbeth Salander, både verklig och fantastisk. En ung kvinna och människa i sig och en identitestsymbol för säkert hur många unga – fantasirika och sära – kvinnor (och nog även män) som helst.

_____________________________________________________

Malmöfestivalen innehåller två programpunkter med och om Nene Ormes.

Först ska hon prata om hemstaden Malmö och presentera sina urban fantasy-böcker. Plats och tid: S:t Petri den 17 augusti klockan 21.

Detta följs sen upp med ett publiksamtal. Hur har besökarna uppfattat Malmöfestivalens och Malmös magiska platser? Har de mött några sära, till exempel hamnskiftare eller drömmare? Plats och tid: S:t Petri den 24 augusti klockan 21.

(Kvällsposten 2012)