Etikettarkiv: Eftertanke

De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

John Bauer urt Bland tomtar och troll

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gusave Dorré Rödluvan och vargen

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiren ur Robinson Crusoe 1889

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskopw Tomtebobarnen

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sven Hemmel Ture SventonSist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

Annonser

Kivik Art 2012 – kontemplationen fortsätter

Kivik Art ´12
Lilla Stenshuvud t o m 7/10

I fjol använde Sune Nordgren, projektledare för Kivik Art Centre, ordet ”kontemplation”. Kivik Art ´11 skulle vara en sommar och ett år för eftertanke. Men vad ska man då säga om Kivik Art ´12?

Eftertanken blev lång, kontemplationen fortsätter. Förra sommaren fanns i alla fall några nyheter. Kim Hedås hade ljus- och musiksatt Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium”. Svenska, danska och norska arkitekturstuderande svarade för tre installationer i naturen.

I Kostallet vid Kivik Art Centre visas också i år projektet ”Land Arc” med ritningar och modeller på ateljéer och ett galleri, gjorda av arkitekturstuderande från Lunds Tekniska Högskola. 

Det var åkej, som mellanår. Men inte en sommar och ett år till, särskilt som upplevelse för en återkommande besökare nu börjat hamna på minus.

Kivik Art ´12 känns ännu mer uppgivet – ja, övergivet. Reträtten är så stor att den andas modlöshet. Det som skulle ha blivit en nystart och fått Kivik Art att bokstavligen ta stort ett kliv fram- och uppåt – arkitekten Gert Wingårdhs arton meter höga himlatrappa i stål – har flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis, bör tilläggas. Det fattas pengar, cirka en halv miljon, för att färdigställa Wingårdhs himlatrappa på toppen av Stenshuvud.

Efter att rättsväsendet ställt sig bakom Ulf Lundells krav på bygglov för David Chipperfields och Antony Gormleys så kallade torn har det blivit svårare att locka sponsorer. Ska Kivik Art Centre få bygglov eller tvingas riva?

Modell av Lars Danielsen Holens ”vildmarkshus”, som poängterar naturen.

Nu verkar det också som om tornet måste hägnas in – för att hindra besökare att klättra upp i det – medan ansökan om bygglov behandlas.

Det räckte väl med att Kivik Art tvingades sälja ett annat av sina främsta verk, ”Moderskeppet”, för att få in pengar. Om man som besökare blickar mot platsen där man vet att ”Moderskeppet” stod, så går tanken till ett arkitektoniskt/konstnärligt kalhygge. Hur skulle det bli, om också Gormleys betongtorn försvann?

Nyheten på Kivik Art ´12 – också i år finns i alla fall en nyhet – är 2012 års upplaga av projektet ”Land Arc”.

För tredje året har arkitekturstuderande, den här gången enbart från Lunds Tekniska Högskola, gjort ritningar och modeller inför ett framtida Kivik Art Centre. I Kostallet, innan naturvandringen genom Lilla Stenshuvud och Kivik Art börjar, visas förslagen till ateljéer och ett galleri.

Martin Hallén sticker ut – och upp – med förslaget ”KAT”, som står för ”Kivik Art Tower”. 

Första året hade de blivande arkitekterna ritat så häftigt och fantastiskt att det var orealistiskt. Nu det tredje året är de flesta förslag istället så realistiska och genomförbara att de blivit en smula tråkiga.

Kan den nedåtgående stämningen inom Kivik Art-styrelsen ha smittat av sig? Det går inte längre att ha storstilade och högtflygande planer, ska Kivik Art Centre kunna leva vidare och utvecklas så får man ta det försiktigt.

Vilket till exempel Alexander Carlén och Rebecka Engvall gör med förslagen ”Serpent gallery” och ”Running up the hill”. Deras byggnader finns både på och under marken respektive följer kullen uppåt.

Gudmund Bladhs konsthallsrestaurang (bör det väl vara?) ”Äppelfält” består av smala träribbor och glas. Den genomskinliga byggnaden försvinner bland träden.

Johan Ahlströms ”Noder” är så vanlig att den både syns och inte syns: en avlång retromodernistisk byggnad som kunde ha ritats till någon kyrkogård på 1930- och 40-talen.

Modell av ett framtida (?) ”Kivik Art Tower” på Lilla Stenshuvud. 

Diskreta men också fyndiga och personliga är Lars Danielsen Holens ”Toeine” och Robert Jansons, såvitt jag kan se, namnlösa förslag. Danielsen Holen har ritat små vildmarkshus, som poängterar känslan av natur. Jansons ateljébyggnader är helt vanliga men ändå ovanliga småhus som placerats i speciella vinklar.

Martin Hallén är modigast. Han vågar ta i med en byggnad som sticker ut – och upp. Jag gillar Halléns förslag, just därför. ”KAT”, som det heter, står för ”Kivik Art Tower”. Precis vad det är: en hög, smal byggnad, just ett torn, där man genom glaset ser människor gå upp- och nedför trappan till de olika våningarna.

Jag, som inte alls tycker att varken Gormleys betongtorn eller Gipps betong- och trähus våldför sig på naturen utan – faktiskt – passar in känsligt och bra, skulle uppskatta om ”Kivik Art Tower” uppfördes på Lilla Stenshuvud. Men då hade väl det löst sammansatta sällskapet Kivik Arts ovänner med den inofficiella ordföranden Lundell i spetsen gått fullständigt kokko.

Den som besöker Kivik Art ´12 får inte heller missa en annan upplevelse. Inte nytt men ändå nytt.

Veteåkern – granngårds med Ulf Lundell – förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av under vandringen bort till Snøhettas betongram. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Det var så att när Kivik Art Centre invigdes för sex år sen bidrog arkitektbyrån Snøhetta med bland annat ett par betongramar. En ram placerades på den åker som ligger nästgårds med Ulf Lundell. Genast klagade han över utsikten! Då tog Sune Nordgren bort ramen. Men när Lundell började kriga mot Gormleys torn så flyttades betongramen tillbaka.

Genom vetet på åkern har det i sommar slagits en gång som leder ända längst bort till betongramen. Åkern förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av. En infernalisk hämnd mot Lundell (hur många människor ser han inte genom fönstret under en hel sommar?!) och en mäktig upplevelse.

(Ystads Allehanda/Kirstianstadsbladet 2012)