Etikettarkiv: Livsvilja

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Rune AnderssonSkivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson 2Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson 3Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Annonser

Mellan ångest och livsvilja

Bo Hylander och Anna-Carin Englund
Galleri Wallner, Simris
T o m den 12/6

I ena ringhörnan: ängslan och ångest. I den andra: styrka och livsvilja. Samma hårda match utkämpas i både Bo Hylanders och Anna-Carin Englunds målningar. De har så olika uttryck att man kunde tro att deras målningar skulle konkurrera. Men det är precis tvärtom: de kompletterar varann. Det snarlika budskapet varieras och blir allmängiltigt.

Vilket borde skrämma en galleribesökare. Men hur många färgkaskader som än exploderar i Hylanders ansikten och hur ängsligt Englunds små hundar, björnar och någon fågel än orienterar i verkligheten, så står viljan som segrare. Livsviljan. Både Hylanders och Englunds målningar fyller mig med gemensam kraft.

Galleristen Thomas Wallner tillsammans med konstnären Bo Hylander mitt i utställningen.

Bo Hylanders akrylmålningar, som är större (alla med storleken 116 x 89 cm), hänger i Galleri Wallners yttre, stora rum, dit man stiger in direkt från bygatan. Medan Anna-Carin Englunds mindre målningar (de har olika storlekar men cirka 33 x 30 cm kan vara ett riktmärke) placerats i det inre rummet, lägre i tak och mer intimt.

Som målade streckgubbar och streckansikten, likt barnteckningar och serierutor. Så kan Hylanders titellösa verk beskrivas. Intensiva målningar, de känns spontana och direkta.

De blott antydda personerna är så ospecifika att samtidigt som de förstås är självporträtt kunde vara porträtt av mig och dig. De är ensamma, inte själva. I längtansfulla ögonblick finns två personer på en bild. Som Hylander skrivit på en målning: ”Dröm tillsammans.”


Två målningar av Bo Hylander, bägge titellösa.

Färgerna – rött, blått, orange, gult – är lika starka som känslorna.

I ett par huvuden växlar känslorna från en färg till en annan, i ett ansikte tar spräckelrött över som en okontrollerbar lavaström. När inte färgerna räcker för att fånga livet använder Bo Hylander också ord: ”Pennan skriver vad som dyker upp.” En tavla är överfull med ord. På andra kan det stå: ”GUD”, ”Hjärnna”, ”Ensamm” och ”Röster är konstiga när man ej kan tä(n)ka klart”.

Anna-Carin Englund: ”Upplösningstillstånd”.

Anna-Carin Englund målar tvärtom: indirekt. Mindre tavlor till formatet, vilket betyder att också motiven har mindre format. Hon målar pyttenoga.

Hundar och björnar återkommer, som sagt. ”Dalabruden” är en hund av obestämbar ras. På ”Apport” hoppar två hundar efter en boll ner i en brunn. (Eller om det är en skorsten och de är på väg uppåt himlen?)

Björnen kan vara riktig (fast aldrig farlig) men också en tröstebjörn, alltså en teddybjörn, som på en målning med titeln ”Upplösningstillstånd”. På ”Wannabe blåmes” syns nämnda fågel på ett folktomt modernt torg med stora lådlika hus. Där ungefär förstår jag – nej, står det klart – att också Anna-Carin Englund målar självporträtt.

Anna-Carin Englund: ”Granen”.

Som den där ”Granen”. Den står lång och grön, inte ensam utan själv, mot en beigebrunsvart himmel. Det handlar om att vilja ta sig ut i livet. Kanske börja sjunga i ”Kören”, som finns på en annan målning.

Hon målar i olja och ljus ockra, kan blanda teckning med målning, då blir det ”telningar”. En bit masonit syns igenom, också den blir en del av motivet. Hon målar dessutom tavlornas ramar så att de ingår i bilden.

Ofta en glättig färgskala mot ett mer försjunket uttryck.

Anna-Carin Englund: ”Försoning”.

Här finns även några bilder med ödestämning alternativt ödesbestämda bilder, t ex  ”Försoning”. Mörkare färgskala; översvämning, två hus (det ena kan vara en kyrka) på väg att sjunka, två människor som räddat sig upp på vad som ser ut som en flytande likkista.

I samband med utställningen har det kommit en bok om Bo Hylander. Ett större antal målningar återges i bra färgtryck och konstkritikern Bo Bjelvehammar ger en fördjupad bild av Hylanders sjukdom och konst.

Läs! Men läs inte nu, inte först. Mitt råd: ställ dig – utan påläst förkunskap – i Hylander-rummet på Galleri Wallner och låt dig attackeras av hans målningar; låt hans liv möta ditt.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)