Etikettarkiv: Rödluvan

De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

John Bauer urt Bland tomtar och troll

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gusave Dorré Rödluvan och vargen

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiren ur Robinson Crusoe 1889

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskopw Tomtebobarnen

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sven Hemmel Ture SventonSist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

Annonser

Bilder med förnuft och känsla

Stefan Winroth
Gräset är grönare
Sjöbo konsthall t o m 18 november

Det händer något spännande och extra fantasieggande när jag tittar på Stefan Winroths bilder i olja och blandteknik. Jag börjar med att gå runt en vända: titta, känna in och fantisera. Först efter det plockar jag till mig utställningsbladet och läser de titlar som Winroth satt på sina bilder. Och häpnar, så smått.

Titlarna dementerar mina associationer. Nästan varenda bild visar, enligt Winroth, något annat än vad jag trodde och tyckte. Till exempel oljemålningen av Elvis (som i Presley) trodde jag var en elbasist. Men nu, efter att konstnären påpekat det, så ser jag ju att musikern har en Elvislock i håret.

Stefan Winroth: ”Visiting Vanatu”, blandteknik.

En annan bild, som fått titeln ”Visiting Vanatu” (inte meningen att vara fräck men ska det inte vara Vanuatu?), trodde jag föreställde Bibelns tre vise män. Och det kanske den gör också men dessa vise män, som samlats kring…. ja, om det kan vara en jättesvamp eller ett stort kokkärl, har rest till ögruppen Vanuatu i Stilla havet och anslutit sig till den nyreligiösa John Frum-rörelsen.

John Frum var soldat under andra världskriget. På ön Tanna har han upphöjts till gud. Frum-religionens heliga symbol är ett rött kors (typ Röda korset).

Och då kan man – som alltid – ställa frågan: Ska konstbetraktaren läsa på först eller titta spontant, utan förutbestämda åsikter eller ”pekpinnar” i rätt riktning? Svaret blir väl – också som alltid – att det är en personlig smakfråga.

De starka färgerna – rött, grönt, blått – är förstås det första jag får i ögonen. Men så märkligt, ser jag vid andra ögonkaster, det är ju inte det klatschigt direkta som förmedlar bildernas innehåll och budskap utan betydelsen finns i de svagare, antydda partierna och färgerna.

Stefan Wirnoth: ”Elvis”, blandteknik.

Stefan Winroths bilder kan påminna både om skämtteckningar och 80-talets vilda eller häftiga måleri. Men han målar/ritar med en mer behärskad våldsamhet. På utställningen i Sjöbo finns både större och mindre bilder; de senare, som ingår i serien ”Sketches of pain” och mestadels är svartvita, fungerar i mina ögon mest som utkast till större bilder.

Dyrkan eller hängivenhet, så skulle man nog kunna sammanfatta Winroths stora bilder. Kanske bör man också tillägga: lockelse. Sen må denna dyrkan, hängivenhet och lockelse vara himmelsk eller jordisk, gälla Gud eller (musik)idoler.

Många bilder har religiösa eller musikaliska motiv.

”God’s vessel” porträtterar en kardinal eller någon annan illasinnad präst. ”The anarchist” föreställer en punksångare (Johnny Rotten, förmodar jag). Titeln ”Patton’s blues” bör väl syfta på bluesartisten Charlie Patton.

Stefan Winroth: ”The three-face”, blandteklnik.

Och ”Crossroads wedding”, där en kvinna som kan vara en man i guldglittrig klänning gifter sig med en gråkostymman som bör vara djävulen, får mig att tänka på en annan bluesartist, nämligen Robert Johnson, och hans avtal med djävulen, underskrivet just vid en vägkorsning.

En annan målning heter ”The death of Mr Johnson” (vilken Johnson?) och titeln ”Burning  (of) the midnight lamp” har ju hämtats från en Jimi Hendrix-låt.

Vad finns bakom och i extasen? Vad är det vi hyllar och dyrkar, egentligen? Kan det vara dessa frågor som Stefan Winroth ställer, om och om igen, i bild efter bild, både i färger och motiv?

Min favoritbild handlar också om lockelse men illustrerar samtidigt min tolkning av bilderna.

Den har en annan, mer diskret färgskala, vit som en skog i snö, och heter ”Infra-red riding hood”. Motivet är alltså rödluvan och vargen. Bilden rymmer både lockelse och rädsla, om vart annat, fram och tillbaks. Här visas tiden strax före, innan det händer. Vad ska segra: förnuft eller känsla?

(Ystads Allehanda 2011)