Etikettarkiv: Saga

De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

John Bauer urt Bland tomtar och troll

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gusave Dorré Rödluvan och vargen

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiren ur Robinson Crusoe 1889

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskopw Tomtebobarnen

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sven Hemmel Ture SventonSist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

Udda i det fantastiska Malmö

Nene Ormes
Särskild
(Styxx Fantasy)

Malmöförfattaren Nene Ormes gjorde succé med debuten ”Udda verklighet”. Fast lite vid sidan om.

Romanen blev 2010 års svenska bästsäljare bland dem som köper sina böcker hos SF-bokhandlarna. På författarens hemsida finns länkar till en lång rad bloggrecensioner men blott någon enstaka recension på en kultursida.

Både ”Udda verklighet” och uppföljaren ”Särskild” kan, för att anknyta till böckernas viktigaste ord, beskrivas som sära romaner. Genren är urban fantasy och staden är Malmö.

Över staden samlas fåglar i stora flockar. Här bor Udda, en ung kvinna och drömmare. Här finns också fågel- och andra hamnskiftare, rådsmän, mästare, lotsar och ett Orakel, som är bosatt högst upp i Turning Torso (det är ju häftigt, det gillar jag). Någonstans härskar Rådet, vars medlemmar är osynliga, för det mesta men inte alltid.

De kallas – ja, är – sära; till skillnad mot så kallat vanliga människor som Uddas killkompis Daniel.

Udda sanndrömmer om verkligheten som fantasi och fantasin som verklighet. Allt hon ser i drömmarna – som den lilla flickan i en brunn – sker i verkligheten. Men vilken och vems verklighet? Det sägs, bland de sära, att Udda kan välja sina drömmar och att hennes drömmar tar över andras liv.

Hon har en gåva som blir ett hot.

Fantasi blandas med verklighet, nutid med historia, realism med myter, sagor och sägner.

Nene Ormes romaner har beskrivits som skildringar av en parallell verklighet, men jag tycker det blir fel. Om det finns ett budskap i böckerna så är det en lovsång till fantasin.

Hon poängterar varje människas rätt till sin fantasi och dess betydelse för individens verklighetsuppfattning – ja, överlevnad.

Urban fantasy-författaren Nene Ormes. Foto: Andreas Rasmusson

Nya romanen ”Särskild” utspelar sig under Malmöfestivalerna: både den vanliga Malmöfestivalen och de säras egen festival. Hård och tuff, ordagrant livsfarlig. Rivaliserande flockar av sära kommer till Malmö för att kriga mot varann.

Berättelsen leder fram till en uppgörelse på dödligt allvar.

Men vägen dit är krokig. Intrigen hade gärna fått vara mer rak och sammanhängande.

Synd också att Nene Ormes glömmer av eller slarvar bort miljöbeskrivningen, känslan av Malmö. Gator, platser och hus nämns – men de känns inte alltid. Till exempel hade jag velat ha en mer ingående skildring av puben Särskilt.

Å andra sidan vägs detta upp av det intensiva kvinnoporträttet.

Udda är lite som urban fantasy-genrens Lisbeth Salander, både verklig och fantastisk. En ung kvinna och människa i sig och en identitestsymbol för säkert hur många unga – fantasirika och sära – kvinnor (och nog även män) som helst.

_____________________________________________________

Malmöfestivalen innehåller två programpunkter med och om Nene Ormes.

Först ska hon prata om hemstaden Malmö och presentera sina urban fantasy-böcker. Plats och tid: S:t Petri den 17 augusti klockan 21.

Detta följs sen upp med ett publiksamtal. Hur har besökarna uppfattat Malmöfestivalens och Malmös magiska platser? Har de mött några sära, till exempel hamnskiftare eller drömmare? Plats och tid: S:t Petri den 24 augusti klockan 21.

(Kvällsposten 2012)

Arlo Guthries första besök i Sverige

Arlo Guthrie har varit i Sverige. Han var här för att göra reklam för Arthur Penns film ”Alice’s Restaurant” som han har huvudrollen i. Ett filmbolag, United Artists, och två skivbolag, EMI och Electra, höll i trådarna och trodde att Arlo skulle hoppa en marionettdocka.

Spektaklet började på klubben Ernest. Hela pressen var där. I prydliga högar låg Arlo Guthries fyra LP-skivor och singel till allmän utdelning.

Mitt i strålkastarljuset framför en surrande filmkamera och minst tjugo pressfotografer satt Arlo själv. Såg han ut att trivas? Han knäppte på en gitarr när nån sa åt honom att göra det. Han satte sej vid pianot, sjöng och spelade några av sin pappa Woody Guthries sånger.

Jackie var där också. Hon och Arlo gifte sej för ett tag sen. Så slutade Arlo att spela, log ett surt leende och sa: ”Det här är fan inget nöje.”

Nån kom och försökte lura med honom till en annan klubb. Ett lite lugnare ställe. ”Nä du”, sa Arlo, ”jag dricker upp den här ölen och sen sticker jag.” Sen drack han upp ölen och han och Jackie sa ”bye” och försvann.

Originalutgivningen av LP:n ”Alice´s Restaurant” (1969).

Arlo Guthrie hade ett fullspäckat tidsschema att följa under sina fyra dar i Sverige.

– Min fru och jag ska snart ha en unge. Jag tycket det var fint att hon kunde komma och titta på Europa. Hon har aldrig varit här förut. Och då passar jag på att ta alltihop på en gång: Sverige, Tyskland, Frankrike, England. Nästa gång dom vill ha ut mej på reklamturné så nobbar jag, sa Arlo.

Dessutom hoppade han inte alls som film- och skivbolagen ville. Urban von Rosen fick nöja sej med en intervju istället för en halvtimmas program med ”Arlo Show”. Han kom till repetitionerna för Hylands hörna och kollade in vad det var frågan om. Sen vägrade Arlo att vara med.

Och så sa han oväntade saker också:

– Jag gillar inte den här LP:n med musiken ur filmen. Det är en vattning, dålig version av ”Alice’s Restaurant”, som jag sjunger där.

– Jag stoppade utgivningen av singelversionen av ”Alice’s Restaurant” i USA. Den är inget bra.

– Filmen är en historia. En saga. Lite av det där har hänt mej. Men inte mycket.

Sonen Arlo betedde sej ungefär som Woody Guthrie när han fått sitt bäst betalda jobb. Han skulle sjunga i Rockefeller Center’s regnbågsrum för 75 dollar i veckan. Men när dom ville sätta på honom löspolisonger och cowboyutstyrsel hoppade han in i hissen igen åkte dom sextiofem våningarna ner till USA.

Arlo Guthrie har blivit en symbol för USA:s drop out-generation. Det är den amerikanska undergroundpressen som gjort honom till det. Filmen ”Alice’s Restaurant” fortsätter i samma stil. Men Arlo Guthrie är ingen drop-out.

Vem är då Arlo Guthrie?

Han föddes 1947 i Brooklyn, New York. Hans far Woody Guthrie, som kallats ”den amerikanska folksångens pappa”, var sångare och kompositör, en agitator som kämpade för arbetarnas rätt att organisera sej i fackföreningar. Att också Arlo började sjunga och spela är naturligt. T ex Pete Seeger, Jack Elliott, Cisco Houston och Sonny Terry var hemma hos familjen Guthrie och jammade med Woody. Arlo hade sin egen folk-club när han var en tvärhand hög.

Mike Castle är en amerikansk desertör i Sverige. Han känner Arlo.

– Jag var hemma hos honom en gång långt innan han blev känd. Jag hade en mandolin med mej, spelade en låt på den. ”Jaharu”, sa Arlo, ”vill du höra resten också?” Och så spelade han, Fingrarna fladdrade över greppbrädan. Han kan spela vadsomhelst bättre än vemsomhelst.

Arlo själv är rätt blygsam.

– Jag spelar några olika instrument och har skrivit några sånger. Först sjöng jag bara Jack Elliotts sånger. Han har påverkat mej mest av alla.
Woody då?

– Nja, han har inte påverkat mej så mycket musikaliskt. Men han har påverkat mej massor som människa. Mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva.

– Alla snackar om att jag skulle vara 70-talets Bob Dylan. Men 70-talet har ju knappt börjat än – och sen är jag fullt nöjd med att vara Arlo Guthrie. Spelar jag folkmusik? frågar dom också. Det är klart jag gör. Folkmusiken har förändrats och det har folket också.

Är sången och filmen ”Alice’s Restaurant” sanna beskrivningar av verkligheten? Hände det så på riktigt?

– Nej, det är lite hopplockat här och lite där. Det var inget kollektiv i Stockbridge, bara ett hus vi alla brukade komma till och träffas i. Nu har Jackie och jag köpt en stuga i Stockbridge. Ett jättegammalt trähus som måste fixas till innan det blir riktigt fint.

Det där att du hoppade upp och ner och sa att du ville döda, DÖDA, DÖDA! när du mönstrade – stämmer det?

– Nej, inte riktigt. Men jag slapp militärtjänsten för att jag straffats – fått böta för nedskräpning – och för att jag var psykiskt otillförlitlig. Och jag skulle aldrig ha gjort nån militärtjänst. Aldrig åkt till Vietnam. Det är etablissemangets onda sätt att visa sin styrka. Genom våld.

– Och dom är specialister på det. Så det är ingen mening med att försöka bekämpa dom med våld. Jag tror på icke-våld. Icke-våldet vet inte etablissemanget hur dom ska kunna slå ner. Det är därför dom tvingar Black Panther att försvara sej. Black Panther som egentligen är en icke-våldsrörelse.

Är du socialist som Woody?

– Jag vet inte om Woody var socialist. Han var nog mera nån slags humanist. Men om man kämpar för fackföreningar blir man automatiskt kommunist eller socialist i USA. Sen är det en annan sak att arbetarna nu är samlade i fackföreningar och inte längre måste skyddas från arbetsgivarna – nu måste arbetarna skyddas från fackföreningarna.

Omslaget till återinspelningen av ”Alice´s Restaurant” (1997).

Det är en väldig skillnad mellan att höra Arlo på en konsert och att höra honom på skiva.

Han har en fantastisk publikkontakt som jag aldrig upplevt med nån annan sångare. Han gaggar med publiken och publiken gaggar tillbaka. Han berättar roliga historier som publiken skrattar åt. Och publiken skämtar med Arlo. Det skrattar han åt.

På skiva strävar han efter ett pop-sound. Jag tycker han nu börjar likna The Byrds lite grann. Men han verkar kunna skämta med sej själv också vid en skivinspelning. Han spelar in skivor för att det är kul. Om han tyckte det var tråkigt skulle han låta bli.

Han gillar att ge konserter. Så han gör trettio framträdanden om året – gärna på en gång så han blir av med dom. Att spela och sjunga gillar han. Fast mest när han känner publiken och publiken känner honom. Efter att ha gett sina trettio konserter sjunger han bara för sina vänner.

– ”Running Down The Road” är en fin LP, säger han. Min bästa hittills. Förut har jag haft lite dåliga studiomusiker och det har mest blivit live-inspelningar. Nästa gång funderar jag på att göra en dubbel-LP.

Arlo Guthrie har humor. Hans svar på USA:s våld är skrattet. Han tänker få etablissemanget att bli ihjälskrattat.

Ändå lever han i kapplöpning med döden. Woody Guthrie dog 1967 efter femton år på sjukhus i Huntington´s Chorea (även kallad danssjukan), en ärftlig nervsjukdom. Det är 50 procent att risk att Arlo har ärvt sjukdomen.

För Arlo är det mystiskt att han skulle kunna bli populär i Sverige.

– Jag sjunger om amerikanska förhållanden och jag använder slang och konstiga ord. Det finns väl ingen svensk som fattar vad jag sjunger om?

(Tidningen Vi 1970)