Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)

I krimihyllan: Andrew Vachss

Andrew H Vachss
Land: USA
Genre: minst sagt hårdkokta deckare

Andrew Vachss (H-et har numera försvunnit) författar sina deckarromaner med ena handen på Raymond Chandlers skrivmaskin och andra handen på den ordbehandlare som Mickey Spillane säkert övergått till att använda. Hans deckare är hårdkokta á la Chandler och råa á la Spillane.

Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.

Huvudpersonen i Andrew Vachss deckare heter Burke. Just så, inget mer (Burke saknar förnamn eftersom han saknar mamma). Burke är Vachss alter ego; Vachss mörka, förbjudna alter ego: den mörka sida av sej själv som författaren kan släppa lös, men advokaten måste tygla och hålla i band.

Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.

Vachss skriver serieböcker: personerna och också intrigerna är ungefär desamma från bok till bok. Den accelererande skillnaden från den första boken och framåt är att Burke – och därmed, antar jag, Vachss – blir allt mer cynisk, allt mer desperat. Allt mer låter Burke ändamålet helga medlet. Ändamål: att rädda barnen undan vuxenvärldens misshandel. Medel: att avrätta, ta livet av misshandlarna. De har, enligt Burke, förverkat rätten att leva.

Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.

Men så kan man, i alla fall inte jag, läsa Vachss. Jag läser hans berättelser från Manhattans storstadsdjungel – eller snarare storstadshelvete – som en saga, en ond saga. Burke och hans ”gatufamilj” är som hämtad från Sherwoodskogen: Mama med sin kinesrestaurang, den dövstumme mongoliske livvakten och ”krigaren” Max den Tyste, den tiggande svarte dvärgen Prof, matematik- och fysikgeniet Mullvaden, bosatt i ett skrotupplag, transvestiten Michelle och hittepojken Terry.

Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…

Lagstiftarna och domstolarna är han bottenlöst besviken på. När ord står mot ord väljer domstolarna att tro på de vuxna och misstro barnen. Barnmisshandlarna går fria och får t o m ansedda poster i samhället. Poliser finns det både sämre och bättre. Socialarbetarna samarbetar Burke med, åtminstone somliga.

De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?

De är sexuellt utnyttjade kvinnor: som unga flickor bestals de på sin sexualitet. De är hårda och hämndlystna, precis som Burke. Men hos kvinnorna finns också någonting ospecificerbart mjukt, som Burke saknar.

Symboliserar kvinnorna mänskligheten? Det goda som ändå måste finnas hos människan och skiljer människan från djuren? Den gnutta tro och hopp som Andrew Vachss – trots allt – har på samhället och lagstiftarna? Författar Vachss mardrömmar för att han – fortfarande – har en dröm?

En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.

En bit in i romanserien blir kapitlen allt fler och allt kortare: som dikter. Också meningarna huggs av, språket koncentreras: som rader i en dikt. Vachss sätter punkt. Där han vill. Där han sagt. Det han vill. Där. Sätter han punkt. Vachss deckarspråk är talspråket från gatan. Nej. Rännsten. Gatans poesi.

När Burke-deckarna började publiceras i Sverige möttes de av kritik från bl a deckarrecensenterna. Det hävdades att romanerna var ”orealistiska” och ”överdrivna”. Sen dess har också den svenska verkligheten hunnit ikapp romanernas innehåll. Idag kan ingen längre tycka att Vachss ”överdriver”. Hur många gånger har inte svenska tidningar och radio/TV de senaste åren rapporterat om pedofiler och barnpornografi?

Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?

På engelska har Andrew Vachss fortsatt att skicka ut sin Dirty Harry eller Jesus för att bekämpa alla som utnyttjar och misshandlar barn såväl som andra svaga grupper i samhället. Burke-serien omfattar drygt dubbelt så många titlar – bl a ”Down in the Zero” (1994), ”Safe House” (1998), ”Choise of Evil” (1999) och ”Pain Management” (2001) – än de som finns översatta till svenska.

Titlar:
Flood. 1990. Flood. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Strega. 1991. Strega. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Blue Belle. 1992. Blue Belle. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Hard Candy. 1993. Hard Candy. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G.Johansson.
Blossom. 1994. Blossom. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Offer. 1995. Sacrifice. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.

På fotot: Vachss och Honey.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)