De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

Fred Åkerström återhörd

En gång reste jag på turné med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska kulturarbetare, som det hette på 70-talet). Den galna, för att inte säga fullständigt vansinniga, turnén gick genom Danmark. Författaren Kai Henmark satte en rubrik på äventyret: »Nya tåget över Bält«. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Ovanstående berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med Fred vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scenen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter »tåget över Bält« lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

När skivproducenten Anders Burman sammanställt en CD-box med Fred Åkerström (1937-85) har han valt att kalla den, just, »Fem sidor«. Varje CD dokumenterar minst en sida av Fred Åkerström: Den romantiske, Den frodige, Den berättande, Den politiske och, förstås, Carl Michael Bellman-tolkaren.

Från boxens texthäfte eller smärre bok: en oljemålning av Stig Claesson.

Fred Åkerström sjöng Fredmans epistlar så inlevelsefullt att han blev Bellman – men samtidigt inte. För samtidigt var det som om han stod brevid både sej själv och Bellman och kommenterade Bellmans tid och samhälle, liv och sångpoesi.

På Bellman-CDn finns en inspelning av »Nå, skruva fiolen« (1964) tillsammans med Ann-Louise Hansson och Cornelis Vreeswijk. »Stolta stad« (1977) både deklamerar och sjunger han så att episteln blir ett helt skådespel. I inspelningarna från visfestivalen i Västervik, »Fredmans sång« (-84) och »Gubben Noak« (-85), är han föredragshållare respektive allsångsledare.

Jag lyssnar, jämför och – inget annat är möjligt – fylls med den största beundran för hans professionalitet, ihärdighet, vilja. Från 60- till 80-talet gick han vidare, borrade djupare, ville lära sej och oss ännu mer om Bellman.

Som Bellman-tolkare var han mästerlig, så förstklassig att Carl Michael Åkerström ställde sej i vägen för de andra Åkerströmmarna. Jag måste erkänna att Åkerström-boxen fick mej att återupptäcka hans Ruben Nilson-tolkningar. Hur kunde jag glömma att han, faktiskt, sjunger Ruben Nilson lika mästerligt?

Han sjunger med en annan röst, för det här är visor från och om en annan tid än Bellmans, men lika solidariskt, inlevelsefullt och igenkännande. Visan om »Åkare Lundgrens begravning« blir teater, som blir verklighet.

En annan upptäckt är den romantiske Åkerström: öm och mjuk, just romantisk och kärleksfull. Minsann om inte denne burduse trubadur sjunger Birger Sjöberg, Gösta Kullenberg och Fritz Sjöström med lenaste sammetsröst!

Här finns också hans tonsättningar av Stig Dagermans »dagsedlar«, ett par texter av Kent Andersson, George Riedels och Lennart Hellsings »bananvisor«, den politiska slagdängan om »Kapitalismen«, Joe Hill, t o m en musikalmelodi från »Dr Doolittle«. Och så några egna visor…

De sistnämnda är inte många och inte märkvärdiga. Men, vid sidan om Cornelis, hur många svenska vissångare från 60- och 70-talen har skrivit märkvärdiga visor? Freds egna texter – mest känd är väl Oslo-visan till dottern Cajsa-Stina – var enkla som brev, direkt från hjärtat, helt ärliga, tror jag.

Åkerström-boxen innehåller dessutom en sång som blir ett slags facit – precis som Danmarksresan blev för mej – till artisten och människan Fred Åkerström. Sången, som heter »Ingenstans (är man fri som en fågel)«, har aldrig tidigare funnits på skiva. Han är en liten pojke och han är en vuxen man. Han är rasande och han gråter. Fred Åkerström sjunger om sina föräldrar och sin uppväxt – om sitt, ordagrant, »sönderslagna liv«.

Krönikan har tidigare varit publicerad i ABF:s tidning Fönstret (1995). Tyvärr verkar Fred Åkerström-boxen »Fem sidor« (Metronome/Warner, fem CD) nu vara utgången. Så det blir till att leta i skivantikvariat eller pussla ihop andra CD (finns både återutgivningar och diverse samlingar).