1973

hon lever på grönsaker

hon är en buddha i en japansk flöjt

hon bjuder på
hembakat tunnbröd
getost
rött porlande malvaté

ta mej i din famn
krama mej
tills vi blir en
människa
en väldig kraft

på väg till marocko
i en broderad nattskjorta……………………………

Illustrationer: Curt Fredrik Grundel.

(Ur samlingen ”Schlager-dikter och Rock & Roll-lyrik, Förlaget Fem Bröderna Marx 1976)

Res med Claes Hylinger i fåtöljen

Claes Hylinger
Till främmande land
(Bonniers)

Precis som Hylinger sitter jag i fåtöljen. Jag läser och reser.

Vi reser ”Till främmande land”, som Claes Hylingers nya handbok heter. Ordet handbok syftar dels på formatet (en lagom stor bok att ha i handen på bussen eller i sängen, lagom korta stycken att suga på mellan ett par hållplatser), dels på funktionen (en guide till resandet i livet, lika mycket som i geografin).

Ibland får jag vara Claes Hylingers sällskap på längre resor: de kan gå till Patafysiska Kollegiet i Paris eller pensionatet där Evert Taube bodde i Antibes, till caféet i hörnet av Avenue Al Nasr och Boulevard Khalid Ibn Walid i Damaskus eller Gül Babas grav i Bukarest, till National Portrait Gallery i London eller längs en vandringsled vid Kebnekaise.

Ibland går resan till Hylingers vardagsrum i Göteborg, vilket inte behöver vara en kortare resa. För vart reser vi längst, om inte inom oss själva, med våra tankar?

Det var inte meningen att detta skulle bli någon polemik, men nu blir det så ändå. Strax innan jag satte mig för att skriva min recension råkade jag slå upp Dagens Nyheter. Också där fanns en recension av Claes Hylingers nya bok. I den stod följande: ”Man söker inte de stora sammanhangen eller den stora världen om man anammar Hylingers kortprosa.”

Så fel – så felläst och felrest, så felförstått.

Det är klart, ansluter man sig till politikens, ekonomins och massmedias – marknadens! – definition av Stora Världen, så tycker man väl att Hylinger ägnar sig åt världsliga smått- och futtigheter.

Men (obs! sann klyscha!) ingenting är starkare än sin svagaste länk, det gäller både cykelkedjor och världen. Och hur roligt är det med ett pussel, där bitar fattas? Man ser ju inte vad pusselbilden föreställer.

Också en syrisk pannkaksbagare, en engelsk museivakt, en indisk-engelsk skoförsäljare, en ”okänd” fransk författare vid namn Maurice Magre, den mer kände svenske författaren Lars Gustafsson, den tunisiske guiden Herr Omar (?!) och Hylingers bror (för att nämna några personer i boken), också Claes Hylinger själv, jag och den (o)nämnde recensenten i DN (som heter Jonas Thente, utlånad från GP) hör till världen.

Ja, man kan faktiskt säga att de – vi – är världen. För vad är världsekonomin/politiken/marknaden beroende av, om inte ”den vanliga lilla människan”; allihop och envar.

Medan somliga betraktar världen med skygglappar, flanerar Hylinger genom livet och världen med en syn lika skarp som en hök. Han promenerar på gatorna i Damaskus, Paris och Göteborg och söker livspusslets borttappade bitar.

Sina rapporter om livet, människorna och världen formulerar han på en prosa som är lyrik. (Någon gång diktar han också med ofvandahlska rim.)

(KvP 1998)

Ur poesihyllan: Thomas Warburton

Thomas Warburton
Besökare – Dikter 1996-98
(Schildts)

Första gången jag hörde – inte läste – Thomas Warburtons diktsamling ”Besökare” var i somras på Akademiska Bokhandeln i Helsingfors.

Sista torsdagen i augusti arrangerade Akademen som vanligt ”Bokens natt” och fram till halv 2 följande morgon trängdes det bokläsande Helsingfors framför (minst) fem scener.

På andra våningen bytte finska och finlandssvenska poeter och poetiska romanförfattare av varann i fåtöljen under läslampan. Bland dem fanns Thomas Warburton.

Det kan inte kallas framförande. Man kan knappast ens säga att Warburton deklamerade sina dikter. Han läste högt ur boken: sakligt och lite torrt. Som om han konstaterade: Jaha, detta har jag diktat. Jaha, detta handlar dikterna om.

I trängseln, slamret och småpladdret stod orden ut som solitärer. Jag hörde och kände dem som pilar. Varje ord blev – ordagrant – livsviktigt: orden var nycklar som låste upp dörr efter dörr in till dikternas och därmed livets innersta rum, skrymslen och vrår.

Under poetens lampa på Akademen läste Warburton några av de korta aforistiska haiku-dikterna (just denna form heter senryu): livsvisa och ironiska, ibland riktigt skämtsamma. Bittra? Ja, kanske. Men den medelålders mannens bitterhet, som kan anas, har hos den gamle mannen ersatts av livsförnöjsamhet, som i och för sej kan rymma en ännu större bitterhet.

En av kortdikterna: ”Förvånad tänkte / den gamle poeten: jag / har råd med taxi.”

1942 debuterade Thomas Warburton med diktsamlingen ”Du, människa”. Hans senaste föregående samling med svenska dikter, ”Fällas eller falla”, kom 1975. Hela 23 år har gått; en lång paus, både för poeten och läsaren.

Men att rensa dikt tar tid. Och rensa, det är vad Warburton måste ha gjort: strukit ner, strukit ännu mer, bytt ord mot ord. ”Besökare” innehåller definitiva dikter: varje ord är det exakt rätta och inget ord är överflödigt.

Dikterna kan beskrivas som ”gammalmodiga”. Det är berättande dikter, släkt med novellen. De är lätta att läsa. Här finns ingen text som läsaren måste tränga igenom. Allt går att förstå. Och Warburton har känsla för rytm. Varje dikt, ja, diktrad, står nära sångpoesin. Dikterna svänger, som alla dikter en gång svängde.

Det märkligaste med Thomas Warburton är att denna ”enkelhet”, som förstås krävt stor möda och mycket arbete, kan öppna alla dessa dörrar till livets olika rum, bläddra upp så många sidor, blottlägga sådana bråddjup.

Att läsa är lätt – men att bli kvitt de tankar och känslor som dikterna föder är inte bara svårt utan omöjligt. Poeten Warburton verkar ha tre ”principer” som han aldrig dagtingar med: dikterna ska vara så enkla som möjligt, så poetiska som möjligt och så djupa, mångfasetterade och livsallvarliga som möjligt.

”Besökare” – samlingens titel – syftar på oss alla: människan som kort besökare i livet. ”Galleriet” – titeln på den inledande långdikten – syftar på detta vårt liv.

”Det är den första morgonen / då besökaren står obeslutsam / framför den höga trappan…”, börjar dikten.

Vad upplever poeten/besökaren i detta galleri som är livet? Hur handskas galleribesökaren med livet, sitt och andras? Vad minns besökaren av bilderna på väggarna när livsbesökaren vid diktens slut gör sej beredd att lämna galleriet?

”Förvånansvärt stabila illusioner, / med en baksida lika okänd / som månens”, diktar Warburton. ”Vad har vi kvar av dem? / Några minnen, några kort.”

Samlingen avslutas med ett ”Credo”, profant och andligt på samma gång. Ett livscredo eller snarare livsuppgörelsecredo; en profan psalm eller andlig folksång.

Vem riktar Thomas Warburton sej till i de sista raderna: en medmänniska eller Gud eller en gud i medmänniskan? Så slutar dikten och hela boken: ”…som om du alltid var hos mig / evärdligen / evärdelig.”

(Allt om böcker 2000)