Tre gånger blandade känslor på Tjörnedala konsthall

Ralf Borselius, skulptur och teckning
Kristina Eriksson, teckning och skulptur
Magdolna Szabó, måleri
Tjörnedala konsthall, t o m den 12 juli

Ralf Borselius, Kristina Eriksson och Magdolna Szabó, tre konstnärer som varken kompletterar eller krockar, trots att kontrasten blir stor när jag går mellan rummen. Deras respektive verk har fått varsitt utställningsrum på Tjörnedala konsthall och de skapar också varsitt enskilda rum med egen stämning.

Konsthallens ingång leder till det största rummet, där finns Kristina Eriksson. Men jag tror man ska göra som jag: börja med det inre, mindre rummet, som Rolf Borselius fyllt med små skulpturer och teckningar. Hans rum är gladare, till att börja med i alla fall.

Men strax infinner sig något som jag noterar med orden ”glädjefull hopplöshet”. Eller med Borselius ord: ”blandade känslor”. De samspelande teckningarna och skulpturerna är baserade på plastleksaker och gamla bokmärken. Redan i detta finns väl en fråga, eventuellt ett budskap: När uppstod konsten? Ska plastfigurerna också kallas konstverk eller har Borselius skapat konst utifrån massproducerat skräp?

Svartvita teckningar, mer som skisser till målningar eller tecknade serierutor. Ofta cowboys, ibland ihop med en mer utförligt målad liten pojke, i färg och så att säga verklig. När cowboyen strider mot Nalle Puh-björnar kommer kavalleriet åkande i polisbil. Några skulpturer: en glädjerusig fotbollspojke, en liten flicka med en blomma, en kanin som möter en hund…

 

I varje motiv kolliderar barndomen med det vuxna livet, som barnet trodde att livet skulle bli och som det blev. För att vända på min inledning: hopplös glädje. Nej, Rolf Borselius utställningsrum är nog inte så glatt ändå men långt ifrån så mörkt som Kristina Erikssons.

Hur kan ett rum med vita väggar bli så dystert? Också Eriksson har tecknat eller snarare noterat i bild och vid vissa bilder också med ord. Ett par skulpturer är väl ett slags oformliga vaser eller skålar eller ska de vara formlösa klumpar, bildade av liv och erfarenhet? Skulpturerna stiger upp och klättrar in i varsin bild.

En enda målning/bild har titel: ”Gånglåt från Mockfjärd”. Låten går i moll och bilden, ännu en livsklump, i mörker, nästan svart. Även den lilla del av tavlan som inte är mörk är inte ljus den heller utan bara nästan vit. Bortsett från en (på)målad ram utanför själva motivet, verkligheten och livet – den är vit!

Ordet galghumor har använts om Erikssons tidigare utställningar. Ordagrant läst så stämmer det exakt: humor i sorgen, vid galgen och döden. Som återigen en liten klump med åtföljande kort text: ”Jag saknar dig”. Eller den längre texten: ”Hur mår du fråga läkaren / du var tyst en stund / ´jag är döende´ sa du”.

Inte ens när bilderna visar något positivt, till och med glädjefullt, infinner sig glädjen: en fågel eller blommor i mossen. Det förblir dystert, som om glädje och skönhet må finnas men är onåbara. Lika deprimerande som gripande: bilderna tar sig djupt in i mitt hjärta för att plantera ännu en klump av sorg, smärta, vrede, längtan.

Magdolna Szabó visar få akvarellmålningar i ett rum som blir ett stort kosmos. Verkligen spatiöst, vilket fokuserar blicken. Men hur ska jag känna inför Szabós titellösa målningar? Vad föreställer de? Eller: föreställer de? Som de färgrika vågorna, om det är vågor? Det kan ju vara himlen eller en åker.

Svalt färgsprakande. Starka men dämpade färger, som både skriker och viskar. Kan hon porträttera ett slags livslust eller livsluft? För det är väl bubblor på vissa målningar, likt luftbubblor som stiger upp ur vattnet. Eller hoppfyllda ballonger. Där syns ett öga också, väl? En pupill som stirrar på mig.

Bilderna återger mig känslan av 60-talets psykedeliska affischer och konst. Jag känner något, fast svagt-svagt, lika svagt som färgerna, men jag förstår inte alls vad Magdolna Szabó vill med sitt måleri. Det är intressant. Det gör nog hennes rum till det mest spännande på Tjörnedala konsthall.

(Ystads Allehanda 2015)

PS. Ursäkta de usla fotona, de var från början bara menade för minnet, inte för publicering.

Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Lindgrens hyllning till Dylan

A Tribute to Bob Dylan
Richard Lindgren Band, Maria Anderberg, Sylvia Carlsdotter, Lasse Persson, Bosse och Karl Saxell
Teaterbiografen Grand, Simrishamn

Richard Lindgrens hyllningar till Bob Dylan börjar likna en skånsk variant av ”Rolling Thunder Revue”.

När alla – Lindgren och bandet samt hela gänget av vänner – stod på scen och turades om att sjunga solo och köra blev det inte så lite av rockcirkus. Känslorna och spontaniteten fick framträdandet att sticka iväg hit och dit innan sången och musiken knöts ihop igen.

Sällan jag hört Dylan-låtar framföras med så stor glädje och mycket kärlek. Först måste jag nämna ett par överraskningar, som också blev höjdpunkter.

Sylvia Carlsdotter – aldrig hört henne förut! – tog i med hela kroppen när hon sjöng och ja, ropade ”You Gonna Serve Somebody”. Soul, R&B och gospel blandades i hennes mörka, djupa, kraftfulla röst.

Karl Saxell smög oannonserad in efter paus och sjöng ”I Want You” till akustisk gitarr. Mycket fint. Den melodi som Dylan lyckats dölja i sin elektriska version lyftes fram i all dess skönhet.

Richard Lindgren med band framför ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan, men inte i Simrishamn utan på KB i Malmö.

En svår uppgift att sjunga Bob Dylan-låtar i Richard Lindgrens närhet. Han tolkar inte. Han är. Han sjunger sig själv genom Dylans texter och melodier.

Det började direkt med ”Maggie’s Farm”. Kanonversion!

Och det är inte lätt, att sjunga den här och andra Dylan-låtar som bara går och går på, inga refränger utan vers, vers efter vers och kanske ett omkväde. Det kräver den stora inlevelse som Lindgren har.

Bland vännerna fanns en annan ny bekantskap, Lasse Persson, som bland annat sjöng ”Sakta lägger båten ut från land” (Mikael Wiehes svenska text), och Bosse Saxell, som också han valde att hylla Dylan med ett par Wiehe-texter. Det sköt pilar när han sjöng ”För att jag älskar dig” med sin ljusa, skånska röst.

Maria Anderberg sjunger alltid starkt och bra. Också ikväll med främst den rockiga ”Clean Cut Kid”.

Vid samtliga låtar har jag antecknat i blocket att Jon Eriksson tassade omkring på scen och spelade ännu ett otroligt solo, oftast på elgitarr men också pedal steel. Mats Bengtsson växlade mellan piano- och orgelljud på klaviaturerna och Janne Adolfsson gjorde ett par snabba, freakade mandolinsolon.

(Ystads Allehanda 2012)

Lizzie Lundberg ställer ut (igen)

Den 8 juli 2012 är det vernissage för en ny utställning med Lizzie Lundberg på Galleri M i Eslöv. Målningarna som illustrerar nedanstående recensioner kommer från en utställning som hon hade på Galleri Persson i Malmö 2010. Medan min recension gäller en utställning i Simrishamn 2004.
________________________________________

Lizzie Lundberg
Galleri Olefjord, Simrishamn

Grafik har hon slutat att göra. På Galleri Olefjord i Simrishamn ställer Lizzie Lundberg ut akvarell- och akrylmålningar (ljusare och mörkare respektive mörkare och dovare färger).

Fast motiven återkommer fortfarande, både från målning till målning på den aktuella utställningen och från tidigare utställningar. Det vill säga motiven återkommer men skiftar i färg och, delvis, form.

Lizzie Lundberg: ”På väg till brobygget”.

Ett badhus på pålar får rötter ner i potatislandet från en målning till en annan. Ett skepp förvandlas till ett berg, som förvandlas till en segelbåt. På bergets topp står samma (?) ensamma lilla hus. Vågor slår vilt eller ännu vildare kring berget eller båten – eller också är det kav lugnt.

Berget kan vara stort, brunt och kalt. En annan gång är berget mindre, grönska växer på sluttningen och intill huset syns några träd. Ännu en annan gång förvandlas huset till en fyrkantig låda som färdas med en fraktbåt bland likadana lådor i mörk- eller snarare murrbruna, murrgröna, murrblåa färger, staplade på varann.

Lizzie Lundberg: ”Badhus”.

(Små)djuren, något skiftande i storlek och färg, ofta blå men ibland brunaktiga, återkommer också. Vilken sorts djur är det? De ser, i mina ögon, ut som korsningar mellan grisar och skalbaggar. Men de behöver ju inte se likadana ut i andras…

Det är föreställande men vad föreställer det?

Blir man glad av målningarna? Jag blir det i alla fall. Blir man sorgsen av dem? Ja, det blir jag också. Det är som i livets pendeltrafik mellan sorg och glädje, glädje och sorg.

Lizzie Lundberg: ”Fågeltransport”.

Målar Lizzie Lundberg sig? Absolut! Målar hon mig? Ja, det gör hon. Målar hon dig? Troligen. Målar hon mänskligheten? Är det alla vi människor som är de små djuren, snarlika varandra men svåra att definiera, skiftande i färg till både ut- och insidorna.

Inte kan jag vara ensam om att vakna bland frodigaste grönska och somna i ett kalhygge? Att bo högt upp på ett berg eller nära jorden, från en dag eller timme till nästa? Resa iväg i ljus och glädje men upptäcka att mörkret följt med som tjuvpassagerare på resan?

Lizzie Lundberg både målar med och målar alla sina känslor. Hon målar med alla sina åldrar – med barnets nyfikenhet och åldrandets erfarenhet. Det är fantasirikt, hade man kunnat säga om det inte vore fel ord. Inlevelsefullt är ett bättre ord. Målningarna är lika livsinlevelse- som livsutrycksfulla.

(Kvällsposten 2004)

Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)

Soulgospel med Ida Sand

Ida Sand sjunger, spelar piano och andra klaviaturer. Ibland komponerar hon. Men på hennes nya och tredje album, ”The Gospel Truth” (Act), finns bara en egen komposition. Övriga låtar hämtades från artister och kompositörer som Stevie Wonder, Nina Simone, Beach Boys/Brian Wilson och Madonna.

Tolkningarna liknar inte alls originalen. Ida Sand har ett eget musikaliskt uttryck. Låtarna blir hennes.

Ida Sand. Foto: Sofia Sabel.

– Det är ju underbart, i så fall.

Hur vågade du göra om – ja, totalrenovera – så välkända låtar som ”God Only Knows” och ”Like A Prayer”?

– Det finns väl de som tycker att så här får man inte göra med husgudarna. Men jag bryr mig inte. Jag tycker om att stöta och blöta, försöka hitta mig själv i musiken.

– ”God Only Knows” kom helt naturligt. Jag skalade bort Beach Boys-arrangemanget och gick in i melodin. Det är ju en så innerlig melodi. Där handlade det om att less is more. Jag bara satte mig vid pianot och spelade.

– Madonna-låten ”Like A Prayer” hade jag inte lika stor respekt för. Där gällde det att prova olika harmonier.

Ska vi köra så här? Hur tycker du det låter? Där hade bandet också en större roll.

Både hennes eget band och världsberömda musiker som Joe Sample, piano, och Steve Gadd, trummor, medverkar. Trombonisten Nisse Landgren har producerat. Men Ida Sand är självklar centralgestalt. Hon bestämde, så låter det. Musikerna har lyssnat på Ida och anpassat sig.

– Så är det nog, säger hon.

– Jag tycker om att arrangera också. Att få musiker att spela som man vill kan vara svårare om man står framför dem och försöker visa. Jag sitter med och spelar. Det mesta på skivan spelades in med alla musikerna i studion samtidigt.

Ida Sand har kontrakt med ett jazzbolag. Hon och hennes musiker brukar spela på jazzklubbar. Men ska hon tituleras jazzsångerska?

– Nej, tvekar Ida. Jag har mer av soul och blues i mig.

Gospel då? Albumet heter ju ”The Gospel Truth”.

– Jag är uppvuxen i ett religiöst hem, har gudstron med mig från barndomen. Gospel betyder evangeliet men är också en musikform. Vi ville göra en själfull skiva, förmedla ett budskap som man blir glad av.

Namn: Ida Sandlund (förkortat till Ida Sand som artistnamn).
Född: 1977 i Stockholm.
Bor: I Stockholm.
Gör: Sångerska, pianist, kompositör, arrangör med mera.
Utbildad: På musikhögskolan i Göteborg.
Mest hörd: Som medlem i På spåret-orkestern på TV.
Familj: Maken Ola Gustafsson, gitarrist, och två döttrar, hennes pappa var operasångare och mamma är kantor, ”jag har ett gäng fagottkusiner men de flesta i släkten spelar stråkar”.
Aktuell: Med albumet ”The Gospel Truth” (Act) och Sverigeturné i vår.

(Ljuva Livet 2011)

Akvarell på Nordkoster

Jean Bolinder
Akvareller från Nordkoster
Galleri Olefjord, Simrishamn

Det är något strindbergskt över målningarna. Och just därför något typiskt bolinderskt.

Inte olja utan akvarell; inte exakt detsamma men släktskapet syns och känns. Själen speglas i naturen och den avmålade naturen speglar själen. Färgerna, ljuset och mörkret kommer inifrån konstnären snarare än beror på väderleken.

Främst motiv från Nordkoster men också målningar av och kring Flädie kyrka.

En av de Nordkosterakvareller som visades på Galleri Olefjord.

När jag går runt och tittar så känns det som om målandet börjat i det figurativa och fingerfärdiga för att sen överväldigas av ett mer yvigt och expressivt uttryck.

Några målningar är nästan porträttlikt realistiska men i de flesta är realismen granne med surrealism. Ibland kan ett stycke realism, som en pytteliten båt, återfinnas mitt i den surrealistiska naturen.

Grovt papper, svart tusch och, som sagt, akvarellfärger. En annorlunda, lite egen kombination som ger ett smått märkligt intryck: målningarna fråntas akvarellkänslan.

Fascinerande med de svarta tuschstrecken – det är som om Bolinder försöker hålla akvarellfärgerna, naturen och sig själv, sina ena känslor, på plats.

Tavlorna har titlar som ”Sol”, ”Blåst”, ”Sommarljus”, ”Storm”, ”Högsommar”, ”Regn” med följdtiteln ”Nordkoster”.

En annan bolindersk akvarell från Nordkoster, den här har varit utställd på Waldemarsudde (från www.jeanbolinder.se).

Ibland avspeglas vädret och temperaturen i färgerna, men för det mesta och oavsett årstid är målningarna temperamentsfulla, uppblossande och hetsiga. Kan det vara Makterna som gripit in och styrt målarhanden?

Tavlan med titeln ”Midsommarafton Korsholmen” till exempel. Man = jag undrar ju hur den midsommaren kan ha varit? Inte ren glädje och fröjd, väl?

Ofta domineras en målning av en distinkt färg eller olika nyanser av samma färg: grönt, brungrått eller gult, blått-blåare-blåast eller rött-rödare-rödast. Också detta inger ju en särskild känsla, både beroende på själva färgen och på betraktarens förutbestämda, intuitiva känslouppfattning av just den färgen.

Jean Bolinders akvareller förmedlar glädjefylld oro och skräckfylld glädje (vilket för den delen hans böcker också kan göra). Känslorna är många och motstridiga, står långt ifrån varann och skiftar snabbt från ena sidan till den andra och tillbaka igen.

(Kvällsposten 2005)