I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Varken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Från början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

Den svenska folkmusikveckan (4): Två gånger Alla Fagra

Alla Fagra
Våta pussar
(Nordic Tradition)

Falafel, Svensk folkmusik, Möllan, Schottis, Progressiv och Arab groove är ord som nämns under CD-skivan, alltså när man tar upp den, inuti omslaget till debutalbumet med folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö.

Så låter deras musik och sång: inspirationen kommer både bakifrån det svenska bondesamhället och utifrån andra kulturer. Alla Fagra summerar 70-talet. Alla dessa influenser och genrer fanns i musikrörelsen men ingen svensk folkmusikgrupp var så mångkulturell på 70-talet.

Julia Westberg, också harpa, och Dan Svensson, också slagverk, sjunger tätt ihop med ljusa röster. Lekfulla vardagssånger som skämtar med och bort bekymren.

Fiolen förankrar musiken i spelmanstraditionen men kan även låta medeltida eller dra ett rockriff med den akustiska gitarren. Bouzoukin lägger till orientaliska toner. Afrikanska och arabiska rytmer trummas på en kalebass. Basen håller kvar musiken på marken.

Plötsliga stopp och tvära svängar. Alla Fagra gjorde en bejublad konsert på fjolårets Backafestival. Men gruppens intrikata folkmusik, som inte alls kan vara så lättspelad live, fungerar ännu bättre på CD.

Alla Fagra på Backafestivalen 2008. Foto: Birgitta Olsson.

Alla Fagra Barn
Klacken i Nocken!
(Nordic Tradition)

Men folkmusikgruppen Alla Fagra från Malmö skivdebuterade väl för bara någon månad sen?

Jodå, men efter att ha lagt till ordet ”barn” i gruppnamnet har de nu också gjort en folkmusikalisk barnskiva (för både vuxna och barn).

Minst lika bra och plötsligt omväxlande som debuten. Svensk fiol, grekisk-irländsk bosoki och orientaliska trummor – samt Julia Westberg som sjunger så underbart vackert!

(Bägge lite olika i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2009)