Etikettarkiv: Nina Simone

Konstresa till Österlens fasader

Vilket glädjande stort intresse för konst det finns på Österlen, ja, i övriga Skåne och hela Sverige också för delen. Det räcker med att man skriver Kivik A… eller Street A… på facebook för att det stora svenska konstintresset – genast – ska brista ut.

Kivik Art, som öppnade någon vecka senare än planerat och i sommar inte mäktade med att uppföra det nya verket (Sol LeWitts ”9 Towers”), har det varit tyst om ett tag nu. Diskussionsvågorna om Street Art Österlen stormar däremot desto mer våldsamt.

Falkholt Ystad bloggen

Carolina Falkholts fasadmålning på Dragongatan i Ystad. 

I den här stilen går inläggen på facebook och twitter: ”Hemskt”, ” Grymt fult”, ”Att måla på hus är ju bara att förstöra”, ”Det där kunde mina barnbarn gjort bättre”, ”Industribyggnader är vackrast som de är”, ”Jag gillar inte graffiti”, ”Klotter”, ”Ska det vara konst?”, ”Klantigt målat”, ”Kvinnoförnedring” (om Carolina Falkholts målningar), ”Macho” (om Pink Lady), ”Jag vill inte bli pådyvlad detta!”, ”Offensiv visuell våldtäkt på den offentliga miljön”, ”Med en högtrycksspruta är det återställt”, ”Hur mycket kostar det?” och så vidare.

Till och med ett foto som jag la ut på facebook med den sen länge etablerade lokala konstnären Gittan Jönssons utsmyckning av en hisstrumma i Simrishamn med hennes återkommande motiv – dammsugerskan – utlöste en hetlevrad diskussion. Det var oväntat, det hade jag inte trott. Jag trodde alla skulle tycka att hennes dammsugerska var en vacker målning – till skillnad mot det andra ”klottret”.

Mona Kealah bloggen

Mona Kealah, en lada i Vallby.

Fast det bör påpekas att debatten både innehåller röster för och emot. De negativa är, såvitt jag kan se, dessutom i minoritet – men de syns och hörs mest – och de positiva rösterna i majoritet.

Litet konstordslexikon: Den moderna formen av graffiti blev stor i New York på 70-talet. Då handlade det om ornamenterade ”taggar” (signaturer) som olagligt och därför snabbt sprejades på tunnelbanevagnar. På 80-talet började graffitin få motiv. Klotter? Eventuellt tidiga ”taggar” men absolut inte de senare sprejmålningarna på murar och hus. Sprejkonst kunde man också säga, fast en av de mest kända graffitimålarna, Keith Haring, använde ju krita.

Street Art – eller gatukonst – är en vidareutveckling som omfattar skulpturer, installationer och lite vad som. Också street art skapas, liksom graffiti, oftast olagligt. Gatukonst blir till när, var och hur som helst.

Escif bloggen

Escifs skånsk-grekiska tallrik på silon i Östra Tommarp.

Så varken klotter, graffiti eller ens gatukonst är riktiga beskrivningar av de mural-, vägg- och fasadmålningar som ingår i Street Art Österlen. Här finns bygglov och projektet finansierades med bland annat statliga och kommunala pengar (från Postkodlotteriet, Kulturbryggan, Sparbanken Syd och Simrishamns kommun). Inte lika säljande men ett mer passande namn hade varit Ny offentlig konst på Österlen: utsmyckning och budskap.

Jag kör runt och tittar. Bilradion står på och plötsligt – som en kommentar till Street Art Österlen – repriseras ett gammalt radioprogram där konstnären Siri Derkert intervjuas. När hon 1961-62 gjorde utsmyckningar i form av ristningar i betong på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm så skälldes också detta för ”klotter”.

Tomelilla 1

Pink Lady arbetar med sin stora tegelstenskvinna på en brandgavel i Tomelilla. 

Tomelilla 2 liten

Fatimas hand av Saadia Hussein på motsatta husgaveln i Tomelilla. 

Vissa av Street Art Österlens deltagande konstnärer har bakgrund i graffiti – andra inte. De använde sprejburkar, roller och pensel. Målade på fri hand, efter skisser eller med schabloner. Olika motiv och uttryck, också olika syn på väggens funktion: stanna upp och betrakta målningen (en konstutställning) eller se den i förbifarten (som en del av platsen)?

Mona Kealah (från Egypten) och Gustaf Engström (Sverige) har målat varsin vägg på en lada i Vallby. En bit från vägen, vilket fick Kealah att välja ett stort ansikte i olika skepnader, från ljusare till mörkare = människans egenskaper, som syns på håll. Engström tvingar en att köra in på en mindre väg för att betrakta hans gråvita, stormiga hav.

Gittan Jönsson

Gittan Jönssons dammsugerska på en hisstrumma i bostadsområdet Bruket i Simrishamn.

Liksom jag måste bromsa in, vända och stanna, annars är det omöjligt att se vad Olga Alexopoulous (Grekland) målat på en gavel i Hannas: ett (grekiskt?) bergslandskap och en runsten (som i Norden). Även Escif (Spanien) använde silon i Östra Tommarp som duk till sin fotorealistiska målning av en skånsk keramiktallrik (som krossats för Grekland). De klatschiga färgerna i Anthony Mills (USA/Sverige) popkonst syns från infarten till Vitaby – men motivet (Nina Simone, Aretha Franklin med flera afroamerikanska kvinnor i en rosa Lincoln) bör man köra nära och titta noga på.

Mellan två brandväggar i Tomelilla har Pink Lady (Ecuador/USA) och Saadia Hussein (Pakistan/Sverige) skapat ett världstorg, där västvärlden (en målning av en kraftfull tegelstenskvinna) och islam (symboliserad av Fatimas hand) möts och umgås. Gittan Jönssons dammsugerska är lika dekorativ och som politisk i storformat på en hisstrumma vid bostadshusen Bruket i Simrishamn. Nu har dammsugerskan dessutom blivit politisk på ännu ett sätt, för här ställer hon också en fråga – ja, kalla det krav – om de futtiga pengar som går till konstnärlig utsmyckning av nya bostadsområden.

Gustaf Engström liten

Gustafs Engströms stormiga, hav i gråskala.

I Borrby finns det mest graffitiaktiga. Ajja Bajja (Polen/Sverige), Elina Metso och Hets (bägge Sverige) med flera har gjort kollektiva, både groteska och realistiska målningar (som ”Råttkvinnan” och flickan med en stor rödbeta) på Lantmännens byggnad. Det kan se ut som om de – illegalt – tagit över och smyckat den stora, fula byggnaden med graffiti.

Mest fascinerande, spännande och intressant är grafittakonstnären Carolina Falkholt, som man kan ägna en hel dag åt. Börja med fjolårets fasad i Simrishamn, kör vidare till de nya fasadmålningarna i Ystad, avsluta med hennes utställning med namnet ”Associationsrikedom” på konstmuseet.

Borrby liten

”Råttkvinnan” och en flicka med stor rödbeta hos Lantmännens i Borrby.

En och ”samma” kvinna i olika positioner eller snarare ur olika vinklar. Vissa arga röster verkar bara se ett könsorgan men nog föreställer bilderna mer än så? Något annat? Känns inte kollisionen mellan sexuell lust och olust? Ja, tvång, våld och skändning. Det sköna blir vidrigt. Och vad menar Falkholt med att göra kvinnan till en matta på Ystads konstmuseum?

Notering: Ystad kommun, numera S-styrd, upplät inte mindre än två husväggar åt Carolina Falkholt utan att veta vilka motiv hon skulle måla väggarna. Rättare sagt, det kunde nog politikerna ana efter den uppståendelse som Falkholt orsakat med sin utsmyckning – också där en väggmålning – på en högstadieskola i Nyköping. Stadens politiker uppskattade inte resultatet. I Ystad frågade inte ens politikerna efter vad hon skulle måla. Carolina Falkholt fick fria konstnärshänder. För detta bör Ystads politiker ha en stor applåd.

Falkholt museet bloggen

Carolina Falkholts kvinno- och landskapsmatta på Ystads konstmuseum. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Street Art Österlen-favoriter:
1) Carolina Falkholts grafittakonst (från Simrishamn till Ystad)
2) Pink Lady: ”The Brick Lady” (Tomelilla)
3) Gittan Jönsson: ”Dammsugerskan” (Simrishamn)
4) Saadia Hussain: ”Fatimas hand” (Tomelilla)
5) Delat mellan Escif: ”Keramiktallrik” (Östra Tommarp) och Gustaf Engströms ”Storm” (Vallby)

Böcker:
Staffan Jacobson: Spraykonst – Graffiti från tecken till bild (1990) .
Gastman, Nelson, Smyrski: “Street World – Urban Art and Culture From Five Continents” (2007)
Mia Gröndahl: ”Gaza Graffiti” (2009)
Kolbjörn Guwallius: ”Sätta färg på staden” (2010)
Carlo McCormick: “Trespass – A History of Uncommissioned Urban Art” (2010)
Mia Gröndahl: “Revolution Graffiti” (2013)
Alan Ket: “Banksy – The Man, His Work And The Movement He Inspired” (2014)

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Neil Young-jazz i CD-spelaren

Ida Sand
Young at Heart
(Act)

Ida SandEtt projekt á la en dödspilot. Rättare sagt, det borde ha varit det.

Men Ida Sand lyckas med något som på pappret inte borde vara möjligt. Hon har tagit sig an tolv Neil Young-låtar och förvandlat dem till jazz – samtidigt som hon bevarat karaktärerna, låtarna är fortfarande Neil Youngs.

Resultat: ett älskogsmöte i musik.

Till råga på allt har hon valt låtar – till exempel ”Hey Hey, My My”, ”Harvest Moon, ”Ohio”, ”Old Man” och ”Helpless”, den sista en duett ihop med Bo Sundström – som i sina definitiva originalversioner sitter etsade i hela mig och som det måste vara svårt på gränsen till omöjligt att göra om till jazz.

Men Ida Sand lyckas med det omöjliga.

Hon lägger jazzackord på pianot och sjunger med all soul och gospel hon har i rösten. Dan Berglund, bas, och Christer Jansson, trummor, betonar att nu är det jazz och Jesper Nordenström, klaviaturer, får sin orgel att pumpa, sucka och viska toner som andetag. Nisse Landgren smyger in fint med trombonen i nämnda ”Hey, Hey, My, My” och ”Woodstock” inleds med att Ola Gustafssons elgitarr ylar wah wah som på 60-talet.

Jo, ni läste rätt. Det räckte alltså inte med Neil Young utan Joni Mitchells låt om ”Woodstock” finns med som bonus.

Jag menar, den har ju redan gjorts i två, säger 2, definitiva versioner. Fast nog tusan lyckas Ida med den också! Hennes kraft- och soulfulla tolkning blir den tredje definitiva versionen.

De lugna, stilla spåren – som ”Birds”, ”Old Man” och ”One Of These Days” – tycker jag om allra mest. Innerligt och vackert med inneboende kraft och styrka. Utan att jämföra sätten att sjunga, spela och skapa musik så når Ida Sand i dessa lugna, intensiva stunder upp till samma konstnärliga nivå som, säg, Nina Simone och Norah Jones.

(Lira 2015)

Soulgospel med Ida Sand

Ida Sand sjunger, spelar piano och andra klaviaturer. Ibland komponerar hon. Men på hennes nya och tredje album, ”The Gospel Truth” (Act), finns bara en egen komposition. Övriga låtar hämtades från artister och kompositörer som Stevie Wonder, Nina Simone, Beach Boys/Brian Wilson och Madonna.

Tolkningarna liknar inte alls originalen. Ida Sand har ett eget musikaliskt uttryck. Låtarna blir hennes.

Ida Sand. Foto: Sofia Sabel.

– Det är ju underbart, i så fall.

Hur vågade du göra om – ja, totalrenovera – så välkända låtar som ”God Only Knows” och ”Like A Prayer”?

– Det finns väl de som tycker att så här får man inte göra med husgudarna. Men jag bryr mig inte. Jag tycker om att stöta och blöta, försöka hitta mig själv i musiken.

– ”God Only Knows” kom helt naturligt. Jag skalade bort Beach Boys-arrangemanget och gick in i melodin. Det är ju en så innerlig melodi. Där handlade det om att less is more. Jag bara satte mig vid pianot och spelade.

– Madonna-låten ”Like A Prayer” hade jag inte lika stor respekt för. Där gällde det att prova olika harmonier.

Ska vi köra så här? Hur tycker du det låter? Där hade bandet också en större roll.

Både hennes eget band och världsberömda musiker som Joe Sample, piano, och Steve Gadd, trummor, medverkar. Trombonisten Nisse Landgren har producerat. Men Ida Sand är självklar centralgestalt. Hon bestämde, så låter det. Musikerna har lyssnat på Ida och anpassat sig.

– Så är det nog, säger hon.

– Jag tycker om att arrangera också. Att få musiker att spela som man vill kan vara svårare om man står framför dem och försöker visa. Jag sitter med och spelar. Det mesta på skivan spelades in med alla musikerna i studion samtidigt.

Ida Sand har kontrakt med ett jazzbolag. Hon och hennes musiker brukar spela på jazzklubbar. Men ska hon tituleras jazzsångerska?

– Nej, tvekar Ida. Jag har mer av soul och blues i mig.

Gospel då? Albumet heter ju ”The Gospel Truth”.

– Jag är uppvuxen i ett religiöst hem, har gudstron med mig från barndomen. Gospel betyder evangeliet men är också en musikform. Vi ville göra en själfull skiva, förmedla ett budskap som man blir glad av.

Namn: Ida Sandlund (förkortat till Ida Sand som artistnamn).
Född: 1977 i Stockholm.
Bor: I Stockholm.
Gör: Sångerska, pianist, kompositör, arrangör med mera.
Utbildad: På musikhögskolan i Göteborg.
Mest hörd: Som medlem i På spåret-orkestern på TV.
Familj: Maken Ola Gustafsson, gitarrist, och två döttrar, hennes pappa var operasångare och mamma är kantor, ”jag har ett gäng fagottkusiner men de flesta i släkten spelar stråkar”.
Aktuell: Med albumet ”The Gospel Truth” (Act) och Sverigeturné i vår.

(Ljuva Livet 2011)

Bitterfittan i Sjöbo

Bitterfittan
Efter Maria Svelands bok
I rollen: Tove Olsson
Manus och regi: Pontus Stenshäll
Scenografi/kostym: Helena Weegar
Uppsättning: Västerbottensteatern/Riksteatern
Flora Biografteater, Sjöbo

Måste man ha läst succéboken med samma titel för att uppskatta den monolog som Pontus Stenshäll skrivit och regisserat med boken som utgångspunkt – ja, nästan som ”råmanus”? Kanske inte men kanske ändå. Även om man inte ens har bläddrat i boken så måste ju ”Bitterfittan” fungera som teater. Och jag undrar om inte den här monologen, som förresten Tove Olsson framför makalöst bra, känns som ett utdrag ur någonting mer och större, det är som om någonting saknas, och det oavsett om man läst boken eller inte.

Tove Olsson som Bitterfittan. Foto: Patrick Degerman.

Scenen är enkel. Ett högt bord, en barstol och en mikrofon (plus rekvisita: en vinkaraff och ett glas). På stolen sitter Sara/Tove Olsson som ensam medverkande men hon har ändå inte den enda rollen i pjäsen. Hon får också agera – eller buktala – i flera andra roller, bland annat som Johan, hennes man, och Sigge, deras lille son, vilka endast syns i form av en tepåse respektive en ljuslykta (men talar med Saras/Toves röst).

Sara, 30 år, sitter på flyget. Hon ska – måste! – ta en veckas semester från äkten- och föräldraskapet: mjölkstockning, Johan med sitt arbete och hon som gått hemma med Sigge, två fullblodskarriärer som krockade, jämlikheten som inte blev vad Sara trodde, trött-trött-tröttheten och kärleken, pirret… Vart tog det vägen?

Det blev en veckas charter på Teneriffa. Nu sitter Sara på planet dit och läser Erica Jongs kvinnokultklassiker ”Rädd att flyga”. Hon identifierar eller snarare jämför sig med Isadora i Jongs bok, tänker på 70-talet som försvann i 80-talet och kvinnornas frihet med det. Eller?

Tove Olsson är faktiskt rätt fantastisk. Hon gör bästa möjliga av manuset: imiterar flygplanet med armar och mun, tolkar texten som både ståuppkomik och dito poesi, blandar inlevelsefullt, gestaltande skådespeleri med snudd på buskis. (Ja, vad ska man annars kalla den rätt fåniga kasperteatern med buktaleri?)

Ibland sjunger hon också med Nina Simone, som genomgående återkommer som illustrerande sång och musik i högtalarna. Hon leker med orden – som den både lite fula (Riksteaterns representant i Sjöbo tog inte ordet i sin mun när han presenterade pjäsen) och lockande pjästiteln. Tove Olsson uttalar ordet långsamt – eller lånnnnngggggsammmmtttt – och nära mikrofonen, drar ut på det, låter varje konsonant studsa. Hon är mästerlig på pauser också, liksom lite på gränsen för långa pauser.

Foto: Patrick Degerman.

Och som hon kan byta scen fast scenen förblir densamma hela monologen igenom. Hon sitter blickstilla och tittar åt ett annat håll – och strax har hon förflyttat sig till solen på hotellrummets balkong. Hon dämpar tonen och viskar, så som man brukar göra för att de inte ska höra, när hon pratar om det äldre paret vid frukostbordet bredvid. Och monologen har bytt sin osynliga dekor igen.

Problemet är manuset. Det börjar, det går och det slutar. Där sägs ju en massa bra och intressanta saker, om män och kvinnor, jämlikhet och kärlek, barn och arbete, äktenskap och frihet, som både kan irritera och stimulera – men här finns ingen dramatisk nerv som drar monologen framåt. De olika samtalsämnena bara kommer, det ena efter det andra, lite i vilken ordning som helst.

Det är synd. För vad stannar kvar? Några få repliker, i alla fall för mig. Fast å andra sidan är det inga dåliga uttalanden. Som när Sara övertygat sig själv: ”Det finns alla möjligheter.” Om detta sen stämmer för så särskilt många människor är en annan sak. Men ungefär där slutar monologen. Liksom Erica Jongs bok har ”Bitterfittan” och Saras liv också ett öppet slut – det vill säga en öppen fortsättning…

(Ystads Allehanda 2010)

Kommande föreställningar:
2010-03-01
Stockholm, Södra Teatern, Kägelbanan
2010-03-04
Lund, Lilla Teatern
2010-03-06
Vadstena, IOGT-NTO, samlingslokal/Godtemplaregården
2010-03-08
Eskilstuna, Eskilstuna Ölkultur
2010-03-12
Ronneby, Gamla Teatern
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-20
Norrtälje, Folkets Hus
2010-03-21
Nacka, Dieselverkstaden, Teatern
2010-03-22
Sandviken, Folkets Hus, Restaurang Bolaget
2010-03-24
Sundsvall, Sveateatern
2010-03-26
Luleå, Lillan
2010-03-28
Haparanda, Folkets Hus, Dansalongen
2010-03-29
Jokkmokk, A´jtte, Hörsalen