Etikettarkiv: Trombon

Ystads kvinnliga jazzfestival

Pianisten, kompositören och arrangören Carla Bley hörde jag första gången på 70-talet. Vilken egenartad jazzmusik: spännande och annorlunda, liksom intrikat. Så bra! Hon blev genast en av mina jazzfavoriter. Något år senare utbrast sångaren och basisten Jack Bruce (känd från 60-talsbandet The Cream): ”Den kvinnan kan inte spela!”

Än idag, när jag hör en kvinnlig musiker, kan det här minnet komma upp i huvet. Det är ju något konstigt med musik (ja, med all kultur). Många frågor men inga definitiva svar: Vad beror musiksmak på? Hur ska kvalitet definieras? Vad betyder musikalitet?

Erfarenhet, svarar jag. Förväntningar och fördomar. Rädslor kontra nyfikenhet. Vad livet – och musiken som livets ljudspår – innebär: en karta med färdvägen utstakad eller en skiss med utrymme för improvisationer. Matematik eller upptäcktsresa; regler eller öppna sinnen.

För någon vecka sen tänkte jag senast på Bley och Bruce. Under VIP-konserten för Ystad Sweden Jazz Festival stod Jan Lundgren, festivalens konstnärlige ledare, på scenen i Ystads teater och berättade att årets jazzfestival skulle innehålla fler kvinnliga musiker än någonsin. Idag, sa Lundgren, finns ingen skillnad i kvalitet mellan kvinnor och män i jazzmusiken. Det var så bra sagt att jag glömmer hur han tidigare år har svarat på frågan om kvinnlig medverkan.

Ett av de nykomponerade musikstyckena som Sofia Project framförde på årets jazzfestival i Ystad. 

Min stora upplevelse på årets jazzfestival blev Sofia Project: ung, kvinnlig septett med Naoko Sakata (piano), Ingrid Hagel (violin och sång), Ellen Pettersson (trumpet), Izabella Effenberg (vibrafon), Ellen Andrea Wang (kontrabas) och Dorota Piotrowska (trummor) som under ledning av Nicole Johänntgen, saxofon, spelade ihop för första gången. (Jag nämner samtliga så kan den som vill googla efter mer information om musikerna.)

Sprudlande spelvilja och glupsk nyfikenhet på musikens – och livets – uttrycksmöjligheter. Sofia Project tände en het sol i hjärtat när jag lyssnade.

Också Worlds Around – en likaså kvinnlig jazzseptett som satts ihop för just den här festivalen – med Tineke Postma (saxofon och ledare), Susanna Santos Silva (trumpet), Karin Hammar (trombon), Sandra Hempel (elgitarr), Simona Premazzi (piano), Linda Oh (bas) och Michala Østergaard-Nielsen (trummor) bjöd på egna låtar och lyhört samspel. Inte lika friskt vågat men desto mer av erfarenhet. Trombonisten Nisse Landgren hade satt ihop en orkester med kvinnliga vänner: Rigmor Gustafsson (sång), Karolina Almgren (saxofon), Ida Sand (sång och piano), Eva Kruse (bas) och Malin Almgren (trummor).

Så här kan jag fortsätta att räkna upp: sångerskor och kapellmästare med eget förhållande till jazztraditionen som Lina Nyberg, Johanna Jarl och Linnea Hall, pianisten Cecilia Persson, den blandade gruppen We Float och så vidare.

Någon påpekade från scen, lite urskuldande, att de kvinnliga musikerna inte var där för att de är kvinnor utan på grund av sin musikaliska kvalitet. Men hänger inte det ihop – särskilt i jazz, som handlar om att uttrycka sig själv? Jorden runt växer kvinnor upp i manssamhällen och får andra erfarenheter än män. När de uttrycker sina liv och erfarenheter genom musik så bör väl resultatet åtminstone delvis bli annorlunda?

Spelar saxofonisten Nicole Johänntgen som en hel karl? I mina öron spelar hon som en hel kvinna, eller låt säga människa. Kontrabasisterna Linda Oh och Ellen Andrea Wang kör inte med såna där machobasgångar som är vanliga i jazzen. Michala Østergaard-Nielsen är en nyfiken stigfinnerska på sina trummor. Fyra kvinnor som spelar som sig själva.

Till sist ännu en gång: Vad är musikalisk kvalitet? Spelskicklighet, jovisst. Men personlighet är ännu viktigare, modet och viljan att gå en annan, egen väg. Precis det som Jack Bruce inte begrep (eller skrämdes av). Ta det nu som en uppmaning, Jan Lundgren! Boka Carla Bley till nästa jazzfestival!

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Salsa från New York

Olika artister
Salsa Heat! Classic Salsa & Latin Grooves From The Vaults Of Fania Records
(Charly)

The Best Of Ray Barretto, Celia Cruz, Rubén Blades, Fania All Stars, Johnny Pacheco, Eddie Palmieri, Tito Puente, Willie Colón respektive Joe Cuba Sextet
(Charly)

Joe Bataan
Subway Joe / Gypsy Woman
(Nascente)

En av mina stora musikupplevelser hade jag en lördagnatt i New York 1979. Platsen var Sheraton Center Hotel. Där arrangerades en latinamerikansk helafton med mat, dryck, musik och dans. Hur mycket folk kan det ha varit? Kanske uppåt 3 000 personer. Samtliga var latinamerikaner – med undantag för min hustru och jag.

Salsa HeatFamiljer och släkter satt tillsammans. Enlitersflaskor med whisky stod på borden. Männen var klädda i kostymer och färggranna skjortor. De hårt sminkade kvinnorna hade smala långklänningar med slits. Det dansades nära och vilt. Erotiken parfymerade luften.

På scenen stod sångerskan Celia Cruz, trombonisten och sångaren Willie Colón samt sångaren Rubén Blades. Musikformerna var son, mambo, chachachá, rumba, guaracha, merengue, boogaloo med mera. Eller, för att använda samlingsnamnet, salsa.

Idag brukar all musik från Kuba benämnas salsa. Men den riktiga, i betydelsen första, salsamusiken spelades i New York från 60- och in på 80-talet. I New York möttes musiker från bland annat Kuba, Puerto Rico, Dominikanska republiken och Colombia. Respektive lands musiktradition blandades med jazz, rhythm & blues och funk. Resultatet blev en latinsk storstadsmusik som kallades salsa. Ett passande namn: den latin-musik som rördes ihop i New York var välblandad och kryddstark.

Joe BataanFramför allt skivbolaget Fania – med musikern Johnny Pacheco som en av grundarna – spelade in salsamusiken. Dubbelsamlingen ”Salsa Heat!” innehåller smakprov med Fanias främsta musiker och sångare. När jag återhör musiken så häpnar jag. Dels för att musiken är så bra, den håller fortfarande. Dels för att salsamusiken från New York var så innehållsrik: sångarna och musikerna är så olika varann, var och en skapar sin egen musikstil inom salsans ramar.

Orkestern är oftast uppbyggd på samma sätt. Blåssektionen, som spelar tufft och hårt i stil med tidig jazz, duellerar med rytmsektionen, som innehåller congas, timbales och ett piano, som spelar bakvända ackord. En kör, som svarar solosångaren, ingår också.

Ruben BladesUr orkestern kan i stort sett vilket musikinstrument som helst lyftas fram och bli soloinstrument. Johnny Pacheco spelar fågellätta toner på tvärflöjt. Mongo Santamaria och Ray Barretto är variationsrika congatrumslagare. Tito Puente slår trumpinnesnabbt och virtuost på timbales. Willie Colón spelar stötig, brötig trombon. Eddie Palmieri hamrar eldfängt och rytmiskt på piano.

Bland sångartisterna finns Celia Cruz, som kallats ”salsans drottning” och blivit en levande legend både på Kuba och bland latinamerikaner i USA, Hector Lavoe och inte minst Rubén Blades, som med sina sånger om invandrade latinamerikaner är den mest politiske salsasångaren. Flertalet av de ovannämnda har också varit medlemmar i superorkestern Fania All Stars.

New Yorks salsamusik skildrar en musikalisk resa från Karibien och Latinamerika till USA. Plötsligt står de traditionella musikformerna på en gata i New York. Människor rusar. Bilar tutar och kör. New York-salsa låter, nästan, som om gammelgubbarna i Buena Vista Social Club bjudit in George Clinton och Miles Davis.

Fania All StarsHör bara, för att ta ett exempel, låten ”Subway Joe” med Joe Bataan. Snabba handklapp. Smattrande timbales. Blås som fräser. Bataan halvt sjunger, halvt rappar. Kören sjunger doo-wop. Kort sagt: livsfarlig gatumusik som får det att rycka i hela kroppen!

För den som efter ”Salsa Heat!” vill höra ännu mer finns också nio dubbla ”Best Of”-samlingar. Ska jag rekommendera några så blir det i första hand Fania All Stars, Celia Cruz, Rubén Blades och Willie Colón. För den som vill höra mer av den hårdkokte Joe Bataan finns hans två första och tuffaste LP-skivor samlade på en CD.

(Hifi & Musik 2002)

Kort sagt bäst: Bella Hardy

Bella Hardy
With The Dawn
(Noe)

Bella HardyBella Hardy är min favorit bland Storbritanniens alla yngre folksångerskor. Ja, jag måste nog ha recenserat hennes samtliga album, sex stycken inklusive nya ”With The Dawn”.

Hardy, sång och fiol, har en enastående förmåga att antingen gå in i och personliggöra traditionell engelsk folksång eller ta med sig traditionen framåt, genom samtiden och egna erfarenheter.

Det är det sistnämnda hon – verkligen! – gör på sitt nya album. Här behandlas folkmusiken så personligt att jag först undrade vad jag egentligen skulle tycka…

Det bombastiska, elektrorytmiska förstaspåret, ”The Only Thing Left To Do”, kunde varit med på en modern R&B-platta. Och vad har det där blåset (trombon, trumpet, franskt horn, tuba) med folksång att göra?

Ben Seal har programmerat och producerat. Låtarna är hennes egna – någon gång, som ”Jolly Good Luck To The Girl That Loves A Soldier”, baserat på en traditionell text/melodi – men oftast födda inuti Bella Hardy, ur det egna livet, på temat ”broken heart”.

För varje lyssning når hon allt längre in i mig. Sången blir på samma gång allt
vackrare och mer smärtsam – ja, hjärtslitande.

Oavsett om stämningen definieras av banjo, piano, blås eller rytmer är till exempel ”First Light Of The Morning”, ”Oh! My Good! I Miss You”, ”Lullabye For A Grieving Man” och ”And We Begin” så bara kort sagt underbara. Samtidigt som Bella Hardy omdefinierar brittisk folksång och skapar sin egen genre.

Har hon sjungit bättre än nu? Någonsin?! Trots att Hardy redan tidigare var… bäst.

(Hifi & Musik 2015)

Före Träd Gräs & Stenar

Bo Anders Persson
Love Is Here To Stay
(Subliminal Sounds)

Bo AndersStefan Kerý och Reine Fiske, som tidigare sammanställt inspelningar med Pärson Sound, fortsätter sin berömvärda musikarkeologiska gärning. Nu har de samlat musik/inspelningar som blivande elgitarristen Bo Anders Persson gjorde när han var elev på Musikhögskolan i Stockholm.

Musiken har prefixet konst – men det är konstmusik i förändring, på väg någon annanstans, ut bland tidens människor och en större verklighet. Här grundläggs den (rock)musik som banden Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar skulle spela.

Björn J:son Lindh spelar tvärflöjt och Maylen Bergström sjunger ordlöst till Bo Anders Perssons bandspelarbearbetning.

I titelspåret ”Love Is Here To Stay” får flöjt och sång sällskap av Perssons conga och Urban Ymans kontrabas. ”Små toner mer eller mindre” framförs på valfria instrument, det råkade bli altflöjt, trombon, viola, kontrabas och harpa.

Genom ”Proteinimperialism” lopas livsmedelsforskaren George Borgström samhällskritiska ord som ett mantra.

Bo Anders Persson förhåller sig till klassisk västerländsk musiktradition, utforskar ljud och influeras av Terry Riley. Minimalismen poängteras och blir så att säga allt mer minimal.

(Hifi & Musik 2014)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

Penguin History1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Penguin A BriefDet förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Elin Larsson för tredje gångenLugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Apolonia

Apolonia
Fria fötter
(Tónlist Records)

ApoloniaUnder ledning av Ida Gustafsson, sångerska och låtskriverska, fortsätter Apolonia att framföra nu-folkmusik från malmöstadsdelarna Möllevången och Seved.

Alltså musik som är lika malmöitisk som världsmusikalisk, modern som traditionell. De politiska men snälla, lite naiva och mycket personliga texterna hade passat på Gärdesfesten 1970.

Liksom tidigare sticker instrumenten (Idas akustiska gitarr samt fiol, elgitarr, sax, trombon, dragspel, bas, trummor med mera) iväg åt olika geografiska håll. Balkan-romskt, klezmer och reggaebaktakt, några afrorytmer och stråkar som kan låta ryska.

Ida Gustafssons ”maniska sång”, för att anknyta till en av hennes texter, framförs på ”slak lina” över världen, för att knyta an till en annan text.

Livsbejakande var ordet. Allvar blandas med sång- och spelglädje.

(KB/YA/TA 2013)